63. Kulturfrågan Kontrapunkt jubileumsspecial

Som efterrätt till årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt finns också det här specialavsnittet, som firar att det är sextio år sedan originalet hade premiär. Det här konceptet har avlägsnat sig så långt från Sten Bromans musikfrågeprogram att det känns underligt att fira det jubileet i den här formen. Det är hur som helst nya lag, ett något justerat upplägg och en inspelning på scen framför stor publik. Dessutom är Eva Beckman tillbaka som domare, vilket jag tycker det hela vinner på.

62. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet

Den här serien har varit nyhetsmaterial under de fyra veckor som den har gått, så det är svårt att säga något eget om den, som inte redan är sagt. Det mest intressanta just nu är väl om den får den fortsättning som många förespråkar, nämligen (ytterligare) en rättslig prövning av den bedömning som på en gång friade och fällde de båda misstänkta läkarna. Och då blir det nog en uppföljande dokumentär om det, kan man tänka sig.

61. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 7

Årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt har innehållit några nya deltagare, en ny domare och ett par nya tävlingsmoment. Det är nog bra att man försöker förnya konceptet gradvis, även om inte allt är givna förbättringar. Tävlingsmomentet "Kvartetten som sprängdes", där ett verk inte hör hemma i en kvartett, måste finslipas till kommande säsong. Nu har lagen varit så snabba på klockan att vi tittare knappast har hunnit läsa titlarna på verken innan de har svarat. Det vore också rimligt att man får att få poäng ska svara på varför ett visst verk ska bort; nu kan man faktiskt ha 25 procents chans att få en poäng bara genom att plinga snabbast och gissa rätt. Den avslutande "Kulturstegen" tappar mycket av sin spänning genom att det först svarande laget (och tittarna) får reda på de rätta svaren innan det andra laget får samma frågor. Tidigare har det inte varit så, och det var mycket bättre. Annars håller upplägget för att fortsätta med, tror jag, och ser fram emot nästa säsong.

60. Mord är lätt

Murder is Easy är inte en av Agatha Christies mest kända romaner, kanske något oförtjänt. Hon skrev inte så få böcker med huvudpersoner som aldrig återkom, och de har ofta hamnat i skymundan för hennes många deckare om Hercule Poirot och miss Marple. Här är det en Luke Fitzwilliam som agerar problemlösare i den arketypiska engelska by som inte borde ha några levande invånare kvar:

Den här TV-versionen har förvandlat Luke till nigerian, och hans anledning att komma till England är att han ska börja arbeta för brittiska regeringen i någon ganska ospecificerad roll. Där är han inte behövd alldeles med en gång, och därför kan ha ägna ett tag åt att hitta en mördare. Han halkar in på fallet mycket av en slump, för det hela börjar med att han får sällskap på tåget med en äldre dam som ska till London för att uppmärksamma Scotland Yard på att det går en mördare lös i hennes hemby. Hon blir dödad i en bilolycka innan hon hinner fram, och den inte helt uttalade undertexten är att det är något lurt även med hennes död.

Lukes ursprung gör att han har anledning att söka upp det här etablissemanget:

(som alltså hör till de inte så få tillfällen när textaren har misslyckats).

Handlingen utspelar sig på femtiotalet (boken kom redan 1939), och jag undrar om en engelsk by hade välkomnat en svart man så som Luke blir välkomnad här. En del annat är också omstuvat från boken, men jag tror att antalet mordoffer, som stannar på sju, är detsamma. Sammanfattningsvis är det här en fullt godtagbar adaption, men dess främsta kvalitet är nog att den lyfter fram en bok som inte är mycket läst idag.

59. Dödligt kapitel, säsong 2

Förlagsredaktören Susan Ryeland är tillbaka i ett nytt fall, som liksom det föregående har anknytning till en bok av Alan Conway, en av de författare hon har haft i sitt stall. Det finns två anledningar till att det är i förfluten tid. Den första är att Alan dog i förra säsongen (fast han medverkar här i generösa återblickar), och den andra är att Susan själv nu driver hotell i Grekland med sin moatjé Andreas (fast hon återvänder till England för att bringa reda i det här fallet).

Idén är fortfarande att ett fall i nutid har paralleller i den bok Alan har skrivit och som utspelar sig på femtiotalet. Han låter på ett både roande och helt oempatiskt sätt nu levande personer karikeras i handlingen, och det har sin motsvarighet i TV-mediet genom att samma skådespelare har roller både i nutid och dåtid. Undantag finns, och till dem hör både Lesley Manville som spelar Susan och Tim McMullan som spelar detektiven Atticus Pünd från Alans bok. De bildar å andra sidan bryggan mellan fiktionens verklighet och fiktionens fiktion genom att de interagerar med varandra, dock bara när Susan är ensam.

Det blir på det här sättet inte mindre än två mordgåtor som ska lösas, och det är väl ingen spoiler att berätta att de blir lösta. Det är förhållandevis rörigt på vägen dit, men jag tror faktiskt att det är en pusseldeckare av den typ som är ärlig mot läsaren/tittaren och redovisar sina ledtrådar. Att vi sedan inte inser vikten av alla detaljer är ju en del av poängen.

Det här greppet fungerar förvånansvärt bra, i varje fall bättre än det verkar när jag beskriver det. Svagheten är möjligen att det kan kännas uttjatat efter två gånger, så jag undrar om den här serien återkommer med fler säsonger, och hur det i så fall blir.

58. Morden i Midsomer, säsong 24

Gissningsvis har Morden i Midsomer trogna tittare efter tjugofyra säsonger, och gissningsvis är det inte för att se realistiska kriminalintriger som de (eller vi, för jag hör ju också dit) följer serien så troget. Det finns uppgifter om att det kommer minst en säsong till, och den dyker väl upp hos oss nästa sommar som vanligt. I årets fyra avsnitt förekommer det i samtliga fall minst tre mord, och som vanligt är det en påfallande uppfinningsrikedom bland mördarna vad gäller metoder att ta livet av folk. Jag tror faktiskt att författarna börjar i den änden och skapar intrigerna efter hur det kan vara trovärdigt att någon dör av att äta för stark chili eller av att spetsas på en vindflöjel eller varför inte av att bli kopplad med ett elektriskt hundhalsband. ("Trovärdigt" ska förstås ses som intriginternt, inte trovärdigt i största allmänhet.)

Nu har SVT tillgängliggjort några av de allra första säsongerna, och det ska bli intressant att se om man känner igen sig. Jag är osäker på vad jag har sett av dem, och under alla förhållanden lär jag ju ha glömt det på de över tjugo år som har gått.

57. The Ainu Bear Ceremony

Ainufolket i norra Japan hade jag tidigare hört talas om apropå deras språk, som inte har några kända släktingar. Här handlar det i stället om deras traditionella björnceremoni. Innan vi kommer in i handlingen har de hämtat en björnunge, som de sedan föder upp i en bur, för att ceremoniellt döda som ett iscensättande av jakten. Det är på en gång intressant och motbjudande.

56. Mysteriet Tutankhamon

Det hade förmodligen gått att göra en hel serie om faraon Tutankhamon, men den här dokumentären koncentrerar sig på hans grav. Historien om hur den upptäcktes av den brittiske arkeologen Howard Carter ges vederbörligt utrymme, och det är verkligen en händelse som har sina dramatiska poänger, utöver det sensationella i vad han hittade. Den så kallade förbannelsen, att ett antal personer som var involverade i upptäckten dog mystiskt och hastigt, berörs, men myten om den avlivas. Sedan handlar det ganska mycket om vad senare års forskning har kommit fram till om graven och mumien, och där var en hel del som var nytt för mig. Tydligen är forskningsläget numera sådant att den allmänna uppfattningen inte är att faraon blev mördad, eller i varje fall att det inte går att bevisa. Men vetenskapen går ju framåt, och nu verkar man hoppas på att DNA-tekniken så småningom ska kunna användas för att undersöka mumien och ge mer kött på benen (förlåt).

55. Harry & Eyvind - Nobelpriset som förstörde allt

I torsdags meddelade Svenska Akademien att årets nobelpris i litteratur går till Han Kang från Sydkorea. Ständige sekreteraren kom ut genom dubbeldörrarna och berättade det ingen visste, så som det har gått till på senare år. För jämnt femtio år sedan var det annorlunda. Då hade valet läckt ut i förväg, så att det skulle bli Harry Martinson och Eyvind Johnson fanns redan i kvällstidningarna (som redan då var morgon- eller förmiddagstidningar). Det var ändå inte det mest skandalösa, utan att Akademien belönade två av sina egna ledamöter.

Den här dokumentären handlar mer om Harry Martinson än om Eyvind Johnson, om det nu beror på hans spektakulära död eller något annat. Den handlar också ganska mycket om deras liv fram till priset. Inget av detta behöver ses som negativt, men titeln ger onekligen ett annat intryck. Det är snarare mer intressant än man skulle våga hoppas, inte minst när litteraturvetarna Johan Svedjedal och Thure Stenström medverkar. Ett par andra medverkande har man sett och hört så mycket i andra sammanhang att man är trött på dem redan, men eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att nämna dem vid namn.

54. Stikkan

Stikkan Anderson framställs i den här dokumentären som bortglömd, men jag är inte alldeles säker på att det stämmer. Den som var med när det begav sig minns honom, skulle jag tro, men kanske är nya generationer inte lika bekanta med vem han var. Det blir en oväntad bra balans i den här dokumentären, med tyngden på tiden som ABBA:s manager (med mera) utan att förbise resten. Före ABBA-tiden var han flitig låtskrivare, inte minst vad gäller svenska texter till utländska förlagor. Efter ABBA-tiden gjorde han försök i finansbranschen, men pengarna kom så småningom att användas till Polarpriset, och det lever ju i bästa välmåga 32 år efter första utdelningen och 27 år efter Stikkan Andersons död.