8. På spåret, säsong 30

De eventuella läsarna av denna blogg torde ha märkt att det inte ses mycket tablå-TV chez moi. I stort sett det enda underhållningsprogram som jag ser (nästan) när det sänds är På spåret. Däremot tillhör jag inte dem som var med på Oldsbergs tid. Eftersom detta inte är platsen för näthat utvecklar jag inte det spåret (höhö) vidare.

De flesta gångerna konstaterar jag att jag inte kan någon musik, men under säsongen kunde jag i alla fall både Towa Carson (med Laxå), Östen Warnerbring (med Femton minuter från Eslöv) och Lill Lindfors (med Du är den ende), och i finalen dessutom lite Eurovision-relaterat. Finalen får sägas vara även den moraliska finalen, det vill säga mellan de två finalvärdiga lagen, och med deltagare som kunde klara av att både vinna och förlora, vilket är ovanligare än man tror. Till genren hör förstås att det också har funnits deltagare som man älskar att hata. Eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att namnge dem, men de fyller en lika viktig funktion som favoriterna.

7. Roliga herrar med familj

I denna den tredje filmen med Alf Henrikson från filmarkivet.se får man se honom själv på bild. Han introducerar tre på sin tid kända kåsörer, signaturerna Herr Fredrik, Red Top och Eld, som uppträder i relativt pinsamma scener tillsammans med hustru och barn (som jag förstår var herrarnas huvudsakliga ämne för kåserandet). Man ska sedan gissa vem som är vem - troligen inte så svårt för den som läste deras alster, men de börjar väl dö ut nu. Och på slutet framgår att det är sponsrat av Gevalia, vilket faktiskt har sin förklaring i att filmen var tänkt som ett inslag i kommersiell TV, om vi hade fått sådan på femtiotalet.

6. Staden växer

Den här kortfilmen smakar lite skolfilm, trots den rimmade speakertexten av Alf Henrikson (om anledning till att jag ser filmer med honom, se föregående inlägg). Det handlar om Stockholms nya stadsdelar; mest känd är väl Vällingby. Det utspelar sig alltså decenniet före miljonprogrammets stora bostadsbyggande, när ännu mer avlägsna naturområden knöts till centrum med tunnelbana och matarbussar. Troligen är detta mer intressant för den som bor i Stockholm, eller gjorde det på den tiden. En del som är normalt idag framstår som exotiskt och tvärtom. Kan man tänka sig att de nya husen inte har någon portvakt, utan de boende får själva städa trapporna.

Efter en del miljöbilder:

visar det sig att filmen är producerad av Henriksons egen tidning DN, som tar tillfället i akt att meddela hur många läsare de har i de nya stadsdelarna.

5. Kärlek och statistik

Senaste numret av Alf Henrikson-sällskapets tidning tipsade om att han inte bara skrev dagsverser, encyklopedi, historiska verk och dramatik utan även filmmanus. Ett av dem är denna reklamfilm från 1957:



där ett ungt par träffas, gifter sig, får barn och börjar gräla om ekonomin. Allt detta övervakas av en byråchef från Kungliga Folktrivselregistret:



som inhyses i ett hus med många andra myndigheter



och det är väl ungefär så roligt det blir, tycker jag. (Man undrar förresten hur de olika avdelningarna har bildats en gång i tiden.)

Tyvärr har jag inte hittat någon uppgift om vem som spelar det unga paret, byråchefen eller hans sekreterare, men de är inte sämre än skådespelare brukar vara i valfri lättsam femtiotalsfilm. Byråchefen utmanar åtminstone min bild av hur en statstjänsteman på den tiden uppträdde:



och där har han ändå inte börjat smyga runt utklädd till sotare idkande fönstertittning, medan han fyller i sina blanketter om parets sämja:



Bland replikerna som markerar att det har gått ett tag sedan dess finns sekreterarens "Med matematikmaskinen ska det vara klart på några minuter." och den unge mannens "Jag vet inte vad cellstoff kostar."

Största behållningen här var nästan att hitta fram till https://www.filmarkivet.se/ i Svenska Filminstitutets och Kungliga bibliotekets regi, där man säkert kan tillbringa en del tid.

4. Shetland, säsong 5

Shetland är från början en televisering av Ann Cleeves böcker, men sedan har det - som så ofta - skrivits nya historier om karaktärerna direkt för TV. Jag har inte läst böckerna, men TV-serien är i sin genre helt habil. Inte minst finns det många tillfällen till storslagna scenerier:

Till de fina bilderna hör fin vinjettmusik av John Lunn. Kongenialt, hade man kunnat säga om man vore lite mer pretentiös. I skarp kontrast till de ödsliga och rogivande miljöerna finns i den här säsongen en ovanligt blodig historia om människosmuggling, som börjar med att det hittas kroppsdelar på en strand.

Till det typiska med Shetland hör att det är mer eller mindre omöjligt att veta vilken årstid det är; vädret är lika gråmulet och småregnigt året om. Det gör att man får sitt lystmäte vad gäller oljerockar, inte minst på kommissarie Jimmy Perez:

spelad av Douglas Henshall. Han är en sympatisk och kompetent polis utan de problem med mat och dryck som är alltför vanliga hos fiktiva mordutredare. I den här säsongen får hans privatliv lite ytterligare utrymme när dottern har flyttat till Glasgow för att studera. (Det är förresten inte hans dotter, utan hans döda frus med en annan man, som dock är mindre stabil som fadersgestalt.)

Även om mycket av filmningen tydligen görs i själva Skottland kan man känna igen en del av Shetlands huvudstad Lerwick, som här, där Perez bostad också finns med om man har ögonen med sig:

Annars kan man anlita Google Maps.

Möjligen har den här säsongen inte samma täthet som tidigare, eller om det beror på att man börjar bli van vid miljö och medverkande. Jag kommer på mig själv med att tänka att historien hade vunnit på att komprimeras till fyra avsnitt i stället för sex. Men det är ändå högst sevärt.

3. Julfrågan Kontrapunkt

Eftersom jag ser så lite TV missar jag tyvärr ofta sådant som jag egentligen skulle vilja se, för det är ju på TV man får reda på vad som går på TV. Det här fristående programmet gick redan strax före jul men finns tillgängligt fram till den 16 juni.

Jag har med nöje sett de ordinarie omgångarna av Kulturfrågan Kontrapunkt, och man känner igen sig i den här julspecialen. Det är lite lättsammare, programledaren hjälper till lite mer och kanske är frågorna lite lättare - eller om det beror på att jultemat i sig är en ledtråd. Dessutom är det trevliga lag med många som jag har uppskattat från andra sammanhang.

Tina Ahlin, Lasse Åberg och Martina Montelius:

mötte Helena von Zweigbergk, Kalle Moraeus och Stina Wollter:

och här är förstås inte platsen att berätta vem som vann. Programformen gör det svårt att räkna poäng hemma i soffan, men jag tror att jag fick ihop lite fler poäng än det förlorande laget, och det är väl gott nog.

2. Poirot, säsong 3

Meningen är att den här bloggen ska innehålla vad jag ser i mediet rörlig bild. Det är förstås inte rimligt att redovisa varje gång jag ser en Youtube-snutt, liksom jag inte i kusinbloggen skriver om varje gång jag har läst en tidskrift eller en Wikipedia-artikel. Men hela filmer, hela TV-serier och hela fristående TV-program ska det bli skrivet om, hoppas jag. Nu hör det till saken att jag ser väldigt lite TV, men det kanske blir ändring på det, liksom mitt läsande har blivit mer strukturerat sedan jag började blogga om det. TV-serier kommer att presenteras säsongsvis, för det känns som det enda vettiga sättet. Varje avsnitt motiverar inte ett inlägg, lika lite som varje enskild novell i en novellsamling, och att vänta tills hela serien är slut är omöjligt - om inte annat för att man numera inte vet när det är.

Därför är det nu dags att säga något om tredje säsongen av Poirot, som jag började se för ganska länge sedan, men slutförde idag. Hela serien omfattar sjuttio avsnitt och innehåller alla romaner och noveller där Agatha Christies belgiske detektiv medverkar. Den började med att göra TV av de tidiga novellerna, som kanske inte hör till de mest kända (eller bästa) verken, men sedan bestämde man sig för att sikta på att allt skulle filmas, och det tog tjugofyra år. Den här säsongen är på tio femtiominutersavsnitt som bygger på noveller, samt ett längre inledande utifrån Christies första roman The Mysterious Affair at Styles, som jag förresten läste för ett drygt år sedan. (Det är också en kreativ syn på säsonger, för vid originalsändningen gick det tre och en halv månad mellan första och andra avsnittet, men därefter gick det ett i veckan.)

David Suchet är den oöverträffade Poirot, menar många, och jag håller med. De andra som har spelat honom i modern tid är inte dåliga, men Suchet spelar Poirot som han är i böckerna (och jobbade hårt med att hitta fram till det). Det gör att han är lite löjlig, fåfäng, inbilsk och inte särskilt trevlig mot kapten Hastings. Hastings är dessutom inskriven i historier där han inte finns med från början, och det är inte alltid ett bra val, trots att Hugh Fraser gör en väl godkänd insats i den rollen. Även om serien inte har nått sina senare höjder är det verkligen ingen dussinprodukt. Det är kläder, inredning och bilar av tidstypiska modeller, så man känner att man får valuta för pengarna, när man nu har investerat i en DVD-box, detta snart utdöende medium.

1. Håll polisen utanför

Vad passar väl bättre att inleda den här film- och TV-bloggen med än ett inlägg som anknyter till bloggens kusin bokbloggen? Där läste jag under 2019 Maria Langs alla vuxendeckare i kronologisk ordning, och det är också hon som har skrivit manus till den här TV-serien från 1969. Här handlar det dock inte om hennes vanlige detektiv Christer Wijk, utan om Sverre Sterner, som vikarierar medan Christer och hustrun Camilla Martin är i San Fransisco. Kanske beror det på att Lang enligt uppgift var missnöjd med de tidigare två filmerna med Karl-Arne Holmsten i rollen som Christer Wijk.

Det utspelar sig mestadels i Örebro, och det tar bara en kvart innan Hjalmar Bergmans Flicka i frack nämns, så Lang är sig lik från böckerna. En av de berörda familjerna bor i Elgérigården med bergmansk anknytning och även annars är det nog roligt för dagens örebroare att se femtio år gamla gatuscener. Man kan förstås använda Google Maps för att se hur det idag ser ut där Färgaregränd mynnar ut i Drottninggatan mitt emot Stora hotellet:



Redan när det börjar har det förövats ett antal "juvelkupper" runt om i Mellansverige. En av städerna är förresten Skoga, Maria Langs variant av Nora, men det blir bara ett mycket kort besök där, och det kan mycket väl vara inspelat på en bakgård någon annanstans. Men i Örebro äger två kupper rum, varav en med ett mord, vilket motiverar Sverre Sterners medverkan. Han är ändå relativt ointresserad av den delen av utredningen och överlåter den åt Örebropolisens kommissarie Brynolf. För att inte tala om när han säger: "Lokalpressen är inte min huvudvärk."

Det är en rollbesättning som imponerar - i varje fall vad gäller namnen, inte alltid vad gäller prestationen. Och redan då var det verkligen inga dussinnamn. Sven-Bertil Taube i huvudrollen spelar mer eller mindre sig själv som välklädd, snajdig stockholmare på besök i landsorten (på den tiden det fanns parkeringsmätare vid varje parkeringsplats):



I en av de pregnanta yngre rollerna syns Börje Ahlstedt (i bakgrunden ovan), stundom i grön velourkostym på hemväg från diskotek, och stundom i tvärrandiga byxor:

 

(Damen i kortkort är Monica Ekman, gift med Krister, som är bror till Gösta och son till Hasse.)

Maria Langs förkärlek för borgerliga miljöer gör att det också förekommer rökrock:



(här på Olof Bergström, som kanske numera är mest ihågkommen för titelrollen i TV-versionen av Vilhelm Mobergs Änkeman Jarl).

Maria Lang återanvänder också en av sina stereotyper från böckerna, den äldre, lätt senile, möjligen inte helt nyktre mannen som talar dialekt (som jag skrev lite om bland annat här). Han spelas av John Elfström, som i stort sett kan fortsätta spela Åsa-Nisse, som han hade gjort i nitton filmer, även om dialekten är en annan:



Ingen annan har krimmermössa, men medelålders och äldre herrar har hatt:



Till vänster där, i rollen som kommissarie Brynolf, syns Olof Thunberg, för flera generationer mest känd som rösten i Bamse, men kanske på väg att bli ihågkommen som farfar till Greta Thunberg. En annan hatt ser vi här:



(på Willy Peters, som spelar provinsialläkare).

Det är som sagt inte någon av skådespelarna som gör sin karriärs bästa prestation i den här serien. Förutom de nämnda förekommer i en liten roll Gösta Cederlund, flitig i svartvit svensk film, men troligen mest ihågkommen som den snälle läraren i Hets, han som försöker tala förstånd med Stig Järrels Caligula i kartrummet. Och en lite större roll har Barbro Hiort af Ornäs, för senare tiders barn känd som Stig Helmers mamma i flera Sällskapsresan-filmer.

Man får stå ut med en ganska dålig ljudkvalitet, och det är tyvärr även på andra sätt lite amatörmässigt. I Örebro är det barmark när Sverre Sterner sladdar in med sin sportiga Fiat:



men sedan är det plötsligt djup snö i Skoga och Bergshyttan:



och så stora höjdskillnader är det ändå inte frågan om. För min del är det ändå miljöerna, inte minst utemiljöerna, som är det charmiga med den här serien. Hos polisen finns det till och med kvar en skylt som påminner om att man ska hålla till höger:



(damen är den för mig hittills obekanta Birgitta Hålenius).

Kläderna, som Lang brukar uppehålla sig vid i böckerna, är sevärda även här, som synes. En av rollerna har rentav en ugly christmas sweater:



(inuti tröjan är det Fred Hjelm, sedermera bland annat rektor för Teaterhögskolan i Stockholm).

Serien är charmig och sevärd, men inte i vedertagen mening bra. Den är ett tidsdokument på ett sätt som den säkert inte var avsedd som, men därvidlag har den ju mycket gemensamt med Langs böcker. Intrigen är förhållandevis virrig, men inte sämre än hennes böcker var vid ungefär samma tid.

Det som nu finns tillgängligt på SVT:s Öppet arkiv är en omklippt version av originalet, visad i repris 1982. De ursprungligen sex delarna är nu tre avsnitt på knappt femtio minuter vardera. Men det märks att det har varit annorlunda, för i mitten av varje avsnitt finns det en rejäl cliffhanger med stämningsmusik och allt. Jag har sett serien tidigare, för några år sedan, när den också låg ute, men nu verkar det bara bli några månaders möjlighet att se den. Idén med ett arkiv är väl såvitt jag förstår att materialet inte ska komma och gå, men så är det med Öppet arkiv, tyvärr.