6. Krigardrottningen Boudicca

Den här bloggen är egentligen inte platsen att skriva långa inlägg om ämnena för de TV-dokumentärer jag ser. Men Boudicca är så okänd i Sverige att jag vill säga åtminstone något.

Hon var drottning över, eller i alla fall ledare för, en keltisk stam i nuvarande östra England som kallades icenerna. Det som har gjort henne i någon mån ihågkommen är att hon ledde ett uppror mot romarna omkring år 60. Enligt de få romerska källor som berättar om henne förlorade hon den avgörande drabbningen, och dog kort därefter. Hur hon dog är historieskrivarna inte överens om. Sedan var hon bortglömd i nästan femtonhundra år, tills de antika texterna genom renässansen började läsas igen. Som av en händelse sammanföll det i tid med när England på nytt hade en drottning, Elizabeth I, som kunde använda Boudicca som exempel och förebild. Så var det tyst i några hundra år tills drottning Victoria kom på tronen och något liknande hände med intresset för Boudicca, denna gång med följden att det restes en enorm staty av henne i närheten av parlamentet i London, dock först efter Victorias död.

Den här brittiska dokumentären är ett skolexempel på hur man gör bra populärvetenskap. Seriösa experter som får säga flera meningar i taget, autentiska bilder från lämningar av sådant som fanns i exempelvis Colchester då och förklaringar av vad som hänt med bilden av huvudpersonen i senare tid (inklusive konstateranden av vad vi inte har en aning om, trots statyer). Den är dessutom sevärd även för oss som inte har den brittiska publikens förkunskap om Boudicca.

5. Julius Caesar

Inte för att jag på minsta sätt är expert, men jag uppfattar det här som en seriös och välgjord dokumentär om Julius Caesar. Den säger säkert inte så mycket nytt till den som är specialkunnig, men jag kände mest till hur det gick för honom på slutet och inte så mycket om hur han hamnade där (och då menar jag lite mer än att han gick till fots till senaten den 15 mars). Om man får önska något av den här sortens TV är det att experterna får säga mer än en mening i taget.

4. Barna Hedenhös uppfinner julen

När det inte är december och det inte kommer ett nytt avsnitt av en ny julkalender varje dag, då får man lita till vad SVT väljer att tillgängliggöra av sina gamla kalendrar. Nu fanns den här, som jag alltså har sett med ett avsnitt om dagen i januari, som ju allmänt anses som en månad som behöver piggas upp.

Det handlar alltså om stenåldersfamiljen Hedenhös, som medelst raket landar i 2010-talets Stockholm, eller i alla fall ett Stockholm i relativ nutid, där dock julen ännu inte är uppfunnen. Under tiden de tillbringar här råkar de mer eller mindre slumpmässigt komma på ett antal saker som vi i vår verklighet förknippar med julen. Parallellt med detta pågår en lansering av en annan raket, som ska föra den fiktive statsministern till framtiden. Han avskyr nämligen allt som är gammalt och gör sitt bästa för att alla andra ska tycka samma sak.

En som inte gör det är museiintendenten på det stängda museum där familjen Hedenhös landar. Hon är å andra sidan föga intresserad av nutid eller framtid. Förbindelsen mellan allt det här är att intendentens son är ansvarig för statsministerns raket, att intendentens barnbarn får bo tillfälligt på museet och gör sig till vän med familjen Hedenhös och att det förstås så småningom krävs någon sorts raketvetenskap för att de ska kunna återvända till stenåldern.

Det är utmärkta skådespelare som lyfter en åtminstone i mitten ganska tunn intrig. Sten Ljunggren som diabolisk statsminister och Lotta Tejle som museiintendent ("kalla mig inte farmor, kalla mig intendenten") är bäst, men även Per Andersson som tafflig raketingenjör och Fredde Granberg som arketypisk töntpappa i stenålderskläder är utmärkta. Och därmed inte sagt att övriga är dåliga, för de har hittat bra barnskådespelare som både nutids- och stenåldersbarn.

3. Kommissarie Dalgliesh, säsong 3

Den här tredje säsongen om kommissarie Dalgliesh (som nu har blivit commander) består liksom den föregående av tre långa avsnitt, som bygger på varsin bok av P. D. James. Skillnaden består, i alla fall på ytan, av att han i vart och ett av fallen samarbetar med olika underordnade poliser. I det tredje sammanstrålar han med tidigare inspektör Miskin, som har fått sitt eget distrikt att basa över, och dessutom är gravid. I mellanavsnittet är det en personlighetslös lokal förmåga, och i det första är det inspektör Tarrant, som i slutet av förra säsongen hade problem att samarbeta med kvinnliga poliser och fortfarande har svårt att ha en professionell attityd överlag. Det här gör att det blir mer omväxlande än tidigare, men också att det tydliggörs att Dalgliesh är distanserad i förhållande till alla han arbetar med utan att det behöver betyda att han ogillar någon.

Böckerna som är televiserade den här gången är Yttersta domen, som utspelar sig på ett prästseminarium, Slut hennes ögon, som faktiskt har en gammaldags herrgård som miljö, och till sist Böjelser och begär, där ett kärnkraftverk spelar stor roll, även om morden inte begås inom dess väggar. James var onekligen duktig på att hitta miljöer och sammanhang som lämpar sig för deckarintriger. De är ofta slutna, hierarkiska och i någon mening okända för allmänheten. Det har tagits väl till vara av den här serien, tycker jag.

2. Whiskey on the rocks

När jag först läste om den här serien trodde jag att det var SVT:s sedvanliga historiska julsatsning som tagit steget in i så modern tid att även jag levde samtidigt som händelserna inträffade. Men någon gång i anslutning till att den blev tillgänglig framgick att det är satir och komedi. Det var tur att jag hade det med mig, för annars hade jag nog tvivlat på mitt och/eller SVT:s omdöme.

Det handlar alltså om händelserna hösten 1981, när en sovjetisk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård. Hur det verkligen gick till får man söka information om på annat håll. Här är historieskrivningen att besättningen var full, att Sveriges ÖB drivs av ett privat rysshat och att den sovjetiska statsledningen, enkannerligen Brezjnev, är svårt senil. Till de få kompetenta inblandade hör Sovjetunionens ambassadör (som i den här fiktionen är kvinna) och Sveriges statsminister (som liksom i verkligheten heter Thorbjörn Fälldin och är fårbonde).

Rolf Lassgård i rollen som Fälldin är lysande på samma sätt som många av skådespelarna i The Crown är det. Han skapar sin egen Fälldin, precis så nära verklighetens sävlighet att det är trovärdigt, men också med det lilla avstånd som behövs för att dramaturgin ska fungera. Efter ett tag är man övertygad om att det är Fälldin själv man ser. Den briljansen når ingen annan här, men många andra gör fina prestationer. Per Ragnar som blekingsk fiskargubbe kan särskilt nämnas, liksom Anton Lundqvist i en liten roll som olycksdrabbad svensk militär i lägre ställning.

Tar man detta för vad det är kan man utan vidare ha det som underhållning utan större pretentioner. De kritiska röster jag har sett och hört verkar ha velat ha en dokumentär eller i alla fall en verklighetsnära dramadokumentär. Det tror jag att det fortfarande finns utrymme för.

1. Krakkafréttaannáll 2024

Tyvärr har jag under hösten 2024 kommit ifrån min goda vana att se de isländska nyheterna för barn (fem minuter varje dag, måndag till torsdag under terminstid), men jag har ambitionen att återknyta bekantskapen för att hålla isländskan aktuell. Årets nyårskrönika är ett steg på vägen, men jag kan alltså inte bedöma hur mycket som är nytt och hur mycket som är sådant som redan har visats. Det har hur som helst varit ett händelserikt år på Island med både presidentval och alltingsval, för att inte tala om vulkanutbrott.

69. Kommissarie Dalgliesh, säsong 2

I originalutförande består den här säsongen, liksom den tidigare, av sex avsnitt, som bygger på tre olika romaner av P D James. Nu har TV4 av oklara skäl valt att publicera dem som tre långfilmslånga avsnitt, vilket kan förklara en cliffhanger mitt i varje avsnitt. Vad jag minns av den enda av de tre böckerna jag har läst, Ett expertvittnes död, är det här en relativt trogen bearbetning av intrigen, vilket verkar vara konceptet med den här serien, förutom att Dalgliesh har assistans av inspektör Miskin i samtliga fall. I böckerna dyker hon upp först mot slutet av romansviten. Och så är samtliga intriger omplanterade till sjuttiotalet, oavsett om de kommer från böcker som publicerades tidigare eller senare än så.

Vidare är det alltså två böcker, som jag inte har läst, Ett slags rättvisa och I mördarens rum. Något av P D James signum är hennes förmåga att hitta slutna miljöer som inte är så konstruerade för ändamålet som den klassiska deckarens herrgårdar på landet eller för den delen isolerade öar. Här är det i tur och ordning ett rättsmedicinskt laboratorium, en advokatbyrå och ett privatägt museum. Alla rymmer möjlighet till både privata och yrkesmässiga relationer som kan vara grund för mordmotiv, och alla används också på ett sätt som gör miljöerna till mer än bara ställen där handlingen råkar utspela sig.

Det verkligt starka kortet i den här serien är huvudrollsinnehavaren Bertie Carvel. Han spelar Dalgliesh som den slutne, närmast gåtfulle, man han är i böckerna. Han visar sällan känslor, men rollen är nog inte lättare för det, snarare tvärtom.

Det finns sammanlagt fjorton böcker om Dalgliesh, och i dagarna kommer en färsk tredje säsong på samma svenska strömningstjänst. Så länge det går bra gissar jag att man kommer att fortsätta producera den här serien, och inte mig emot.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera vad jag har sett av rörlig bild i år. Det blir som vanligt en jämförelse med tidigare år, och ett tillfälle att konstatera att det har varit bättre än förra året. Målet var att i varje kategori överträffa 2023, och det har jag åtminstone lyckats med.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69

68. Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet

Det är nog många i min numera medelålders generation som har starka minnen av den här serien, som gick i svensk TV första gången 1980, året efter att den hade premiär i hemlandet Norge. Eftersom repetitionen är kunskapens moder lärde man sig introduktionen närmast utantill (då gick det nämligen inte att spola förbi den):













Sedan handlar det alltså om de tre bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal. Ett annat starkt minne var när jag på egen hand upptäckte att det finns ett ställe i Norge som heter Brumunddal, och att brödernas namn alltså inte är något som vanliga norrmän heter. En svensk motsvarighet hade kunnat vara bröderna Var, Falken och Lindes Berg.

Bröderna ger sig ut på jakt efter professor Kurt Drøvel som inte har återvänt från sin expedition tjugoåtta år tidigare. Första gången jag såg serien tänkte jag inte alls på det, men nu faller han förstås väl in i traditionen av försvunna upptäcktsresande som Franklin och Andrée, andra att förglömma. I vuxen ålder har jag också lärt mig att drøvel betyder tungspene.

Det är egentligen en mycket liten del av seriens tretton kvartslånga avsnitt som handlar om brödernas kanotfärd. Det mesta är sketcher som knappast har något med huvudhandlingen att göra, utan kan inledas med att någon går in genom en dörr som står uppställd på flodstranden, och så kommer personen ut genom samma dörr på en gata i centrala Oslo. För det mesta är det samma tre skådespelare som medverkar i sketcherna. (De var redan kända TV-komiker i Norge, men det hade vi ju ingen aning om här.)

Ett annat inslag som folk brukar komma ihåg är de överdrivet dramatiska cliffhangers som avslutade varje avsnitt:



eller

Sedan visar det sig i stort sett alltid att det inte var något farligt, möjligen lite underligt, som visade sig i buskaget (eller liknande).

Det går förstås inte att bedöma den här serien rättvist idag när den är så mycket ett barndomsminne. Jag tror att den skulle ha svårt att fungera för en ung publik som ser den för första gången, men att en del av sketcherna fortfarande kan roa.

67. I vår herres hage, julspecial säsong 4

Det är mycket jul men inte mycket djur i det här julavsnittet om veterinärkliniken i Yorkshire, som utspelar sig 1940. James är inkallad och kan inte vara hemma när hans fru Helen närmar sig att föda deras första barn, och det är väl så mycket dramatik vi får. Kriget är påtagligt, inte bara genom James' frånvaro.

(Det är mer än lovligt förvirrat med vad som hör till vilken säsong. Jag har tidigare ondgjort mig över att SVT sparar föregående säsongs julavsnitt och låter det inleda nästa säsong vid julen efter. Nu verkar det på Wikipedia av alla ställen som om julavsnitten ligger separat, utanför säsongerna. Det är i så fall ett glatt budskap, men det innebär att bloggen redovisar tidigare säsonger och julavsnitt fel, eller i varje fall inkonsekvent i och med det här inlägget. Men eftersom det här är min blogg där jag bestämmer blir det nu så här framöver.)

66. Åbo utlyser julfreden

Nu är det min tur att ta över familjetraditionen att titta på den här kungörelsen klockan tolv på julafton, finsk tid, det vill säga klockan elva hos oss. Av logistiska skäl blev det i år tittat i efterhand, men målsättningen finns där. Själva utlysandet inramas av bland annat den finländska nationalsången på både finska och svenska.