13. Melodifestivalen 2020

Låt mig gissa att årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen för införandet av Hall of fame, och det därmed sammanhängande nostalgimedleyt i Andra chansen (och ett par andra nummer med gamla stjärnor), som har potential att bli en klassiker som de tio programledarnas medley 2000. Lite tråkigt bara att det var åtta låtar från i år som var med och tävlade där och inte alls kunde konkurrera.

Deltävlingarna och finalen tycker jag har varit ljumna i år. Ingenting har varit så bra som det är ibland, inte låtarna, inte programledarna, inte mellanakterna. Därmed inte sagt att det har varit dåligt, men inte heller särskilt engagerande. Mina två favoritbidrag åkte ut i sina semifinaler och mina favoriter i finalen slutade trea och åtta. Ljummet, som sagt.

12. Mannen från Mallorca

Mitt enda strukturerade läsprojekt i år är Leif GW Perssons deckare, tolv stycken som räcker lagom till ett år. I anslutning till det tänkte jag också se de filmer och TV-serier som är baserade på dem. Detta är alltså Bo Widerbergs filmversion av hans första deckare Grisfesten.

Det är något av en liten klassiker i genren, om än inte på samma nivå som Mannen på taket av samme regissör. Men på regissörers vis återkommer han delvis till samma skådespelare; här syns Thomas Hellberg, Ingvar Hirdwall och Håkan Serner i små men knivskarpa roller. Och i huvudrollerna finns Sven Wollter - också återanvänd från samma film - och Tomas von Brömssen, som Widerberg skulle återkomma till senare. Men frågan är om inte Ernst Günther är allra bäst i sin paradroll som fryntlig men bullrig, här i kapaciteten som polischef.

Mest överraskande torde vara att justitieministern som går till prostituerade spelas av Hans Villius, och inte mindre överraskande är att han kör en orange SAAB 96. Däremot är det helt in character att han för dagbok, för det gjorde även den verklige förebilden.

11. Operation Klotty

Man ska inte förledas att tro att en dockserie alltid är barn-TV. Men det är förstås delvis kontrasten mellan formen och innehållet som skapar humorn i den här fullkomligt vansinniga historien. Det handlar om den 97-årige begagnade bilhandlaren Klotty:



lyxhustrun Renata (här till vänster under en slottslunch):



deras lata tonårsdotter och ett antal ytterligare karaktärer runt dem, alla lika absurda. Och om inte karaktärerna vore tillräckligt så är replikerna ofta som skrivna av en briljant galning:





Det dräller av potentiella citat, men jag tycker att alla ska titta själva.

10. Det svänger på Varuhuset

När såpoperan Varuhuset lades ner 1988 gjordes det här avslutande avsnittet, som känns som om vi tittar in på en firmafest. Intrigen är mycket tunn och går ut på att Öhmans varuhus har fått ny ägare som ska göra om ska göra om det till badhus och sätta lagerchefen Bengt som VD. Huvudsaken är dock de sångnummer som förvandlar såpoperan till musikal och ger de välbekanta skådespelarna tillfälle att visa andra talanger i de gamla vanliga miljöerna:

Säkerhetschefen Lennart har fått en text till Strangers in the Night:

(det här var ändå efter att Hans Holmér var avpolletterad från Palmeutredningen) och Margareta Öhman - vad hon nu har för position vid det här tillfället - får ett Esther Williams-nummer:

och charkbiträdena sjunger till melodin 9 to 5:



Inga Gill hör till de flitigaste i avsnittet, till exempel när hon tänker sig ha nattklubb i källaren:



eller sjunger en ny text till All of Me:



På slutet blir det speakertext av Hans Villius, en tidsmarkör så god som axelvaddarna, och strax dyker också han själv upp i bild:



På tal om tidstypiskt så kan man notera Rickard i charken, som då hade hopplöst omoderna glasögon:



men nu skulle passera utan minsta förvåning (jag har själv ett mycket liknande par).

Monica Nielsen, här i rollen som Bodil på dammode, var väl lika känd som sångerska, men utnyttjas för dåligt i den kapaciteten, även om den här omtolkningen förstås ligger nära till hands:



Men allra roligast är ändå denna replik:



som fångar såpoperan i ett nötskal.

För den som har sett serien är det här en hyggligt rolig trekvart, men om jag kunde förstå varför den kommer och går på Öppet arkiv, när alla de andra sextio avsnitten finns där jämt.

9. Huset Silfvercronas gåta

Det här ska vara en klassisk ungdomsserie, men den har i stort sett gått under min radar. Jag var för ung när den kom 1974, men förstår inte hur jag har missat den 1983 när den repriserades. Det var ju inget enormt utbud av TV då, utan man såg det som visades.

Det är förhållandevis stämningsfullt i inledningen till varje avsnitt, med både fullmåne:



och slott (det här är Penningby, men det har spelats in på andra håll också, bland annat Glimmingehus):



Den som har sett det i rätt ålder minns nog också den suggestiva signaturen:

I de vuxna huvudrollerna syns Tomas Bolme och Stig Engström:

Den förre har ärvt slottet och den senare är någon sorts konsult som ska hjälpa till att få ordning på förfallet:



En central gestalt därutöver är tant Hedvig:



i Meta Velanders tolkning, som för mina tankar till den stränga Mrs Danvers i Rebecca:

 

Medföljande är barnen och kusinerna Lasse och Lisa, som genom en spegel reser i tiden till slottets mer ärofyllda epoker. Eftersom de vuxna skådespelarna förekommer i roller även där och då utvecklar det sig till en verklig peruk- och hattfest:



I tredje avsnittet kommer också Helge Skoog med, gissningsvis också i peruk:



och senare också Anders Linder:



Tyvärr har tiden inte varit snäll mot den här produktionen på alla sätt. Det är en tidstypisk ton av politisk upplysningsfilm när barnen efter hand får lära sig att det var bönderna som byggde slottet, inte baronerna Silfvercrona, och att överklassen alltid har sugit ut underklassen. Om man inte inser det själv så finns det också en relativt förnumstig speakerröst - Håkan Serner, för övrigt - som berättar det för en. Men allra mest har serien åldrats i några detaljer:



och repliker:



De sex halvtimmesavsnitten finns ibland på SVT:s Öppet arkiv, men har också kommit i en DVD-box tillsammans med Kullamannen och Kråkguldet. De båda har jag sett och uppskattat mer, trots att de är ännu äldre.

8. På spåret, säsong 30

De eventuella läsarna av denna blogg torde ha märkt att det inte ses mycket tablå-TV chez moi. I stort sett det enda underhållningsprogram som jag ser (nästan) när det sänds är På spåret. Däremot tillhör jag inte dem som var med på Oldsbergs tid. Eftersom detta inte är platsen för näthat utvecklar jag inte det spåret (höhö) vidare.

De flesta gångerna konstaterar jag att jag inte kan någon musik, men under säsongen kunde jag i alla fall både Towa Carson (med Laxå), Östen Warnerbring (med Femton minuter från Eslöv) och Lill Lindfors (med Du är den ende), och i finalen dessutom lite Eurovision-relaterat. Finalen får sägas vara även den moraliska finalen, det vill säga mellan de två finalvärdiga lagen, och med deltagare som kunde klara av att både vinna och förlora, vilket är ovanligare än man tror. Till genren hör förstås att det också har funnits deltagare som man älskar att hata. Eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att namnge dem, men de fyller en lika viktig funktion som favoriterna.

7. Roliga herrar med familj

I denna den tredje filmen med Alf Henrikson från filmarkivet.se får man se honom själv på bild. Han introducerar tre på sin tid kända kåsörer, signaturerna Herr Fredrik, Red Top och Eld, som uppträder i relativt pinsamma scener tillsammans med hustru och barn (som jag förstår var herrarnas huvudsakliga ämne för kåserandet). Man ska sedan gissa vem som är vem - troligen inte så svårt för den som läste deras alster, men de börjar väl dö ut nu. Och på slutet framgår att det är sponsrat av Gevalia, vilket faktiskt har sin förklaring i att filmen var tänkt som ett inslag i kommersiell TV, om vi hade fått sådan på femtiotalet.

6. Staden växer

Den här kortfilmen smakar lite skolfilm, trots den rimmade speakertexten av Alf Henrikson (om anledning till att jag ser filmer med honom, se föregående inlägg). Det handlar om Stockholms nya stadsdelar; mest känd är väl Vällingby. Det utspelar sig alltså decenniet före miljonprogrammets stora bostadsbyggande, när ännu mer avlägsna naturområden knöts till centrum med tunnelbana och matarbussar. Troligen är detta mer intressant för den som bor i Stockholm, eller gjorde det på den tiden. En del som är normalt idag framstår som exotiskt och tvärtom. Kan man tänka sig att de nya husen inte har någon portvakt, utan de boende får själva städa trapporna.

Efter en del miljöbilder:

visar det sig att filmen är producerad av Henriksons egen tidning DN, som tar tillfället i akt att meddela hur många läsare de har i de nya stadsdelarna.

5. Kärlek och statistik

Senaste numret av Alf Henrikson-sällskapets tidning tipsade om att han inte bara skrev dagsverser, encyklopedi, historiska verk och dramatik utan även filmmanus. Ett av dem är denna reklamfilm från 1957:



där ett ungt par träffas, gifter sig, får barn och börjar gräla om ekonomin. Allt detta övervakas av en byråchef från Kungliga Folktrivselregistret:



som inhyses i ett hus med många andra myndigheter



och det är väl ungefär så roligt det blir, tycker jag. (Man undrar förresten hur de olika avdelningarna har bildats en gång i tiden.)

Tyvärr har jag inte hittat någon uppgift om vem som spelar det unga paret, byråchefen eller hans sekreterare, men de är inte sämre än skådespelare brukar vara i valfri lättsam femtiotalsfilm. Byråchefen utmanar åtminstone min bild av hur en statstjänsteman på den tiden uppträdde:



och där har han ändå inte börjat smyga runt utklädd till sotare idkande fönstertittning, medan han fyller i sina blanketter om parets sämja:



Bland replikerna som markerar att det har gått ett tag sedan dess finns sekreterarens "Med matematikmaskinen ska det vara klart på några minuter." och den unge mannens "Jag vet inte vad cellstoff kostar."

Största behållningen här var nästan att hitta fram till https://www.filmarkivet.se/ i Svenska Filminstitutets och Kungliga bibliotekets regi, där man säkert kan tillbringa en del tid.

4. Shetland, säsong 5

Shetland är från början en televisering av Ann Cleeves böcker, men sedan har det - som så ofta - skrivits nya historier om karaktärerna direkt för TV. Jag har inte läst böckerna, men TV-serien är i sin genre helt habil. Inte minst finns det många tillfällen till storslagna scenerier:

Till de fina bilderna hör fin vinjettmusik av John Lunn. Kongenialt, hade man kunnat säga om man vore lite mer pretentiös. I skarp kontrast till de ödsliga och rogivande miljöerna finns i den här säsongen en ovanligt blodig historia om människosmuggling, som börjar med att det hittas kroppsdelar på en strand.

Till det typiska med Shetland hör att det är mer eller mindre omöjligt att veta vilken årstid det är; vädret är lika gråmulet och småregnigt året om. Det gör att man får sitt lystmäte vad gäller oljerockar, inte minst på kommissarie Jimmy Perez:

spelad av Douglas Henshall. Han är en sympatisk och kompetent polis utan de problem med mat och dryck som är alltför vanliga hos fiktiva mordutredare. I den här säsongen får hans privatliv lite ytterligare utrymme när dottern har flyttat till Glasgow för att studera. (Det är förresten inte hans dotter, utan hans döda frus med en annan man, som dock är mindre stabil som fadersgestalt.)

Även om mycket av filmningen tydligen görs i själva Skottland kan man känna igen en del av Shetlands huvudstad Lerwick, som här, där Perez bostad också finns med om man har ögonen med sig:

Annars kan man anlita Google Maps.

Möjligen har den här säsongen inte samma täthet som tidigare, eller om det beror på att man börjar bli van vid miljö och medverkande. Jag kommer på mig själv med att tänka att historien hade vunnit på att komprimeras till fyra avsnitt i stället för sex. Men det är ändå högst sevärt.