13. Agathas gåta - Ishtars förbannelse

Förra året såg jag Agathas gåta, som presenterade en sorts förklaring till vad som hände när Agatha Christie var försvunnen ett par veckor 1926. Den här filmen är skriven av samma författarpar i samma anda, men innehåller helt andra skådespelare, även i titelrollen.

Det utspelar sig några år senare, när Christie besöker sina vänner Leonard Wooley med hustru på de utgrävningar han bedriver i Irak. Där träffar hon den unge arkeologen Max Mallowan, och man behöver inte vara så djupt inläst på Christie för att veta att han blir hennes andre make. De yttre förutsättningarna är så långt autentiska, men mitt i det här har det placerats in en mordgåta, som den berömda författaren förväntas klara upp - och det gör hon förstås. Det är lite tramsigt, men också trivsamt, som vore det skrivet av Christie själv. Den som har undrat över varför hon fastnade för en dammig arkeolog får ompröva den fördomen, för Max är närmast parodiskt charmig, och får dessutom tillfälle att gräva i bar överkropp. Det här är verkligen ingen storfilm, men den duger som anspråkslös underhållning, och ibland är det precis vad man önskar sig.

12. Sven Klangs kvintett

Ursprungligen är det här en teaterpjäs, och det är samma skådespelare från teatergruppen Oktober som spelar här. Jag tycker nog att filmen lider något av det - ganska ofta känns det som filmad teater. Men annars är det en svensk sjuttiotalsfilm som man fortfarande kan se med behållning; de är inte så många längre.

Huvudrollsinnehavarna är bra allihop, men mest fastnar Eva Remaeus som vokalisten Gunnel, och Christer Boustedt som saxofonisten Lasse, han som kommer till den skånska småstaden, får spela i kvintetten och visar sig mest vilja spela jazz. Småstaden ska nog vara Hässleholm, även om det mesta är inspelat i Höganäs. I ett par småroller stuffar Per Eggers och Michael Segerström förbi. Den senare spelar också musikhandlare i en scen.

När filmen nu kom på SVT och blev tillgänglig på SVT Play passade också Sveriges Radio på att göra den till föremål för ett avsnitt av Klassikern i P1, och det torde ligga kvar längre. Det säger det mesta jag skulle kunna säga, så jag anbefaller det till lyssning.

11. Mysteriet på Greveholm

Efter förra årets julkalender insåg jag att det finns ett antal tidigare sådana som jag inte har sett, och att de är så behändiga i formatet med avsnitt på tio minuter eller en kvart att man kan se ett om dagen även under andra månader än december. Nu började jag här, 1996, med en av de kalendrar som ofta nämns bland de bästa.

Det handlar om familjen Olsson som känner sig trångbodd i sin lägenhet och hyr ett stort hus på landet. På grund av ett missförstånd hamnar de på slottet Greveholm, där det redan finns ett par inbrottstjuvar och ett par spöken. Ingetdera paret önskar egentligen att det flyttar in en barnfamilj, men familjen är lite olika positivt inställd. De två yngsta barnen är öppna och nyfikna, tonårsdottern är mer intresserad av tidningsbudet och föräldrarna något världsfrånvända, var och en på sitt sätt. Spöken är de i alla fall inte intresserade av.

Jämfört med de sentida kalendrar jag har sett tycker jag möjligen att intrigen här är lite tunn, men jag kan absolut förstå vad som gick hem när serien var ny. Fortfarande efter 24-25 år är specialeffekterna inte pinsamma; de halvgenomskinliga spökena är faktiskt riktigt bra. Att det har gått ett tag syns på andra sätt. Redan i första avsnittet förekommer såväl tjock-TV som fast telefon och dessutom ett riktigt postkontor. Sonen Ivar är tekniskt försigkommen och surfar på nätet:

och det är väl där tiden har gått mest påtagligt. Kalendern låg också i framkant med att ha hemsida:



(från eftertexterna), men den adressen fungerar inte längre.

Slottsmiljön är mycket tacksam. Exteriört är Greveholm det riktiga Hjularöds slott, som verkligen ser ut som ett slott ska göra. Interiörerna är däremot gjorda i studio, och jag måste påminna mig flera gånger om att det är så, när folk kommer in genom slottsporten och syns ena sekunden utanför och nästa inomhus. För den som gillar uppstoppade djur är det en verklig fest.

Tidningsbudet delar ut Holmnäs Allehanda, som verkar vara en skånsk tidning, dock fiktiv:

Även i övrigt har serien en påtagligt skånsk ton. Föräldrarna spelas på skånska av Anna-Lena Brundin (numera Bergelin) och Peter Fridh (det är han som läser tidning ovan), och när mormor ska komma på besök framgår att hon är lite fin av sig, eftersom hon kommer från Falsterbo.

Nu får vi se vad det blir för kalender i februari.

10. Den sista sommaren

Det är något experimentellt över den här serien, tycker jag, inte bara för att den består av sju kvartslånga avsnitt. Förutsättningen är att den består av material som filmas av Klara, en av deltagarna i ett kompisgängs resa till en stuga i Norrland. Hon verkar leva genom kameran på ett sätt som vi tittare uppfattar som aningen underligt, men som de flesta i gänget tar som helt naturligt, åtminstone ganska länge. Den som inte gör det är Josef, färsk pojkvän till en i det gamla gänget, och hans invändningar känns ibland som det enda sunda agerandet av någon.

Det förekommer också parallellt med Klaras avsnitt scener, där de övriga förhörs av en polis, och det framgår tidigt att Klara på något sätt är försvunnen. Vad som har hänt är den mest spännande frågan, inte så mycket vad som kommer att hända i de avsnitt man får se.

Jag hade nog inte sett färdigt om det vore en film av motsvarande längd, och verkligen inte om det vore en TV-serie med normallånga avsnitt. Men det är något med den här formen som drar in en, och det vore synd att sluta efter två eller tre avsnitt, som jag var benägen till. Faktiskt blir det bara bättre efter hand, även om det har en bit kvar till Blair Witch Project, som det förstås är svårt att inte tänka på.

9. Pensionat Paradiset

Den här alternativa titeln fick Pensionat Paradiset:

när den hade nypremiär i nedklippt skick för att kunna bli barntilllåten. Men det verkar som om de scenerna ändå finns med här, enligt uppgift inkluderande ett dambesök på en herres pensionatsrum, låt vara att damen är en utklädd herre (som röker cigarr och dricker grogg). Ungefär så roligt blir det, och det finns ju massor att läsa på nätet om den här klassikern, så jag återberättar inte handlingen. Man kan ändå konstatera att det finns en handling, mer än i en del andra filmkomedier från samma tid.

I rollerna syns Thor Modéen som skräddaren Julle Bergström, som mesta tiden uppträder som den argentinske operasångaren Don Carlos (tills den riktige dyker upp):



Han är här 38 år gammal, vilket han förstås också måste ha varit någon gång, men han verkar ganska tidigt ha fått den rondör och halvflint som gjorde honom farbroderlig och lämplig för grosshandlarroller. En annan som alltid verkade spela samma ålder är Julia Cæsar, som ändå - här till vänster - är 51:

Till höger är det den jämnåriga Lili Ziedner, som här gör sitt livs roll som den högfärdiga fröken Cronblom, som faktiskt står i adelskalendern. Alla de tre nämnda har det bett i replikerna som de lärt sig på revyscenen och tagit med sig hit. Rollprestationerna i övrigt är väl sådär; bäst klarar sig kanske filmens comic relief Carl-Gunnar Wingård (42 år, för övrigt) som fabrikör Pålsson:

Det är inte en film man ser för finesserna i agerandet. Om ett uppstigande framställs så här:

 

behöver det möjligen inte också läggas på ett "kuckeliku", som får antas höras genom det öppna fönstret.

Idag var sista dagen filmen var tillgänglig på SVT Play, men jag gissar att den kommer tillbaka där någon gång framöver.

8. "Palmemördaren"

Det har ju närmast varit ett heltidsjobb att följa med i alla turer omkring Palmemordet, och frågan är om det blir mindre arbetsamt för att utredningen är nedlagd. Den här dokumentären handlar om Stig Engström, känd som "Skandiamannen", som pekades ut som trolig gärningsman. Här problematiseras det, och han framstår inte som lika trolig. Men det är alltså inte heller platsen där man får reda på hur det annars skulle hänga ihop, så de frågetecken man eventuellt hade finns kvar.

7. Tintin och Hergé

Till skillnad från många i min generation fick jag inget nära förhållande till Tintin under min uppväxt. I någon mån tog jag igen det sommaren 2018 genom att lyssna på de svenska ljudboksversionerna av seriealbumen, där Tomas Bolme spelar Tintin (och de få album som inte finns att lyssna på läste jag i anslutning). Jag har alltså innehållet någorlunda färskt i minnet, men i många fall inte alls bilderna, som ju är en vital del av seriemediet. Det gör att det här blir en intressant dokumentär, om än traditionell på så sätt att den berättar om Tintin och hans skapare Hergé kronologiskt med hjälp av bilder ur verken, gamla filmbilder och nyinspelade intervjuer med diverse experter (på engelska, franska, nederländska och tyska). Ska man vara kritisk kan man tycka att den känns för kort - 50 minuter - men det kan också tolkas som ett gott betyg.

6. Sven Jerring – rösten som öppnade världen

Den här dokumentären i två avsnitt anges vara producerad 2017, men dök upp på SVT Play utan kommentar. Att jag började titta efter ett produktionsår beror mest på att man får se och höra interjvuer med ett antal nu avlidna gamla radiomedarbetare, som Bengt Feldreich, Lars Boberg och Kicki Engerstedt. Som med andra dokumentärer av den här sorten får man också en del allmän historia genom att Gustaf V, Mora-Nisse med flera centralgestalter från mitten av 1900-talet syns (och hörs, förstås).

Sven Jerring var ju radion personifierad i flera decennier, även om det förstås fanns andra som hördes. Men någon sådan mediepersonlighet kommer vi aldrig att få se eller höra igen, av förklarliga skäl. Han utvecklades ju också till ett nationalmonument, inte helt mot sin vilja. Det är en respektfull men inte okritisk skildring, där det framgår att han hade höga tankar om sig själv - men med dagens perspektiv kanske det inte var helt omotiverat. Det framgår också att han var stillsamt vänlig i de flesta sammanhang, och en förklaring kan ha varit att han var blyg till sin läggning, som ju en del kända personer faktiskt är.

5. Drottningen och jag

Boken som den här filmen bygger på är skriven av Sue Townsend, kanske mest känd för att ha skrivit om Adrian Mole, den dagboksskrivande missförstådde intellektuelle som man kunde följa från tidigt åttiotal till sent nollnolltal. Jag har läst både dem och den här boken, och även här känner man igen Townsends sätt att vrida perspektivet på samtiden ett kvarts eller ett halvt varv, så det blir tydligt hur absurda vissa saker är.

Här är utgångspunkten att ett republikanskt parti har vunnit ett parlamentsval i Storbritannien, så den kungliga familjen får flytta ut ur sina slott och bo som vanligt folk i kommunalt ägda radhus:

Det utspelar sig någon gång på nittiotalet, när familjen såg ut ungefär så här:

Drottningmodern är alltså i livet och prinsarna William och Harry är unga. Prins Philip är helt frånvarande utan förklaring, och prinsessan Diana är frånvarande med förklaringen att hon och Charles är nyskilda.

I rollerna ses Samantha Bond som drottningen (känd både som miss Moneypenny i några Bond-filmer och som lady Rosamund i Downton Abbey), Amanda Abbington som prinsessan Anne (känd som Mary Watson i Sherlock), Julia McKenzie som drottningmodern (känd som miss Marple, bland mycket annat), Kathryn Drysdale som socialarbetare (känd som Meghan i The Windsors!) och David Walliams som den nye premiärministern (känd som domare i talangprogram, bland annat). Det är de medverkande jag har sett och kommer ihåg från annat, men där finns en och annan ytterligare som jag förstår är stora namn i hemlandet.

Den som klarar omställningen bäst är drottningen. Med högburet huvud, i oljerock, schalett och corgi, går hon till socialkontoret för att få ut pension. Hon är helt enkelt tränad från späd ålder att inte låta något påverka henne, utan hon är sitt vanliga koncilianta jag, hälsar artigt godmorgon och kan inte förstå varför de andra på gatan inte vill ha de före detta kungliga boende där. Och om hon förstår så visar hon det inte. Charles vill odla grönsaker, småprinsarna inser att man behöver uppträda på ett visst sätt i skolan i ett utsatt område, prinsessan Margaret röker och drottningmodern lider av ensamheten, som väl många andra äldre. En del är alltså rätt förutsägbart, men så blir det ju gärna när det handlar om verkliga personer, låt vara i en helt fiktiv intrig.

Utan att vara en storfilm - den är producerad direkt för TV - är det här en lagom rolig och lagom tänkvärd historia, som är värd den tid det tar att se den. Att det är helt orealistiskt får man anpassa sig till. Extra roligt blir det här som pendang till The Crown.

4. Peter Falk och Columbo

Det handlar om både rollfiguren Columbo och skådespelaren Peter Falk i den här dokumentären, men för båda delarna är det fokus på när de överlappar, det vill säga när Falk spelade Columbo. Han hade dock en intressant karriär även i övrigt och lyckades jämförelsevis väl med att inte bli så förknippad med sin roll, så att han kunde få andra. Något av det har jag sett, men verkligen inte mycket. Columbo hade faktiskt också ett liv före Peter Falk i rollen, från början i en teaterpjäs. Dokumentären landar något abrupt, så den senare hälften av TV-serien bara nämns som hastigast. Jag hade velat veta mer om varför den dammades av efter nästan ett decennium - så fungerar ju inte branschen annars.

3. Lugn bara Lugn

Den här dokumentären om Kristina Lugn påminde mig om att jag skam till sägandes inte har läst någon hel bok av henne. Nu tillhörde hon ju de där författarna som man hade en relation till även utan att ha läst något, men mycket av det som visas här var jag helt okunnig om. En verklig pärla är Thorsten Flinck i rollen som dagmamma, titelrollen i pjäsen Tant Blomma, sjungande en både tramsig och vass text till melodin Lambeth Walk. En annan är när hon fullständigt plockar ner Lars Ulvenstam i Nyfiken på, som tycker det är relevant att ta upp hennes stjärntecken - sällan har man sett en intervjuare så snabbt bli så obekväm. Nu tror jag att 2021 måste bli året då jag faktiskt läser något av Kristina Lugn.

2. Premiärdatum oklart, säsong 2

Egentligen är det svårt att säga vad som är säsonger av den här serien, men nu har det i alla fall kommit fyra avsnitt till efter de första. Pandemin fortsätter ju, och därmed finns också förutsättningarna för att berätta mer om revyn som inte kan få premiär. Här förekommer ett antal övriga kändisar förutom den fasta ensemblen, och jag gissar att det har varit lätt att få dem att ställa upp. Dels var ju första säsongen bra, dels har de förmodligen ont om jobb.

1. Julkalendern Mirakel: Bakom kulisserna

Som bonus efter julkalendern - som numera är förra årets - kan man se fyra korta avsnitt med bakom kulisserna-reportage, lite intervjuer och annat. Det är knappast omistligt, men ändå småtrevligt. Bäst tyckte jag var att få se hur man filmade scenen där pepparkakshuset börjar brinna, vilket med fördel skulle sättas på första tagningen, eftersom man inte hade något reservhus.