97. Det kom en gäst

Vill man se något subtilt kan man med fördel välja något annat än den här fyrtiotalsdeckaren, som använder ljus och ljud på ett närmast övertydligt sätt för att fästa uppmärksamheten på de detaljer som är viktiga för gåtans lösning. Något paradoxalt lyckas filmen däremot inte så väl med att förklara en del annat, till exempel vem som är vem och hur de hör ihop. Det är den enda film som Stieg Trenter är krediterad manusförfattare till, och jag är benägen att tro att han helt enkelt inte var van vid mediets förutsättningar. Bakom produktionen står Fribergs Filmbyrå, men den är tydligen mycket äldre än Trenters fotograf Harry Friberg från böckerna.

Det utspelar sig på ett säteri under några juldagar, och redan där är det så typiskt det kan bli för genren. Någon främmande dyker upp, någon försvinner och hittas död, någon vet något men håller tyst. Att det trots allt blir sevärt får skrivas på skådespelarnas konto. Här finns sådana storheter som Erik "Bullen" Berglund, Karl-Arne Holmsten och Naima Wifstrand i stora roller som medlemmar av den familj som har bebott säteriet i generationer. Den mystiskt uppdykande författaren spelas av Sture Lagerwall, och som lomhörd kokerska spritsande God Jul på julskinkan syns Julia Cæsar (ingen fyrtiotalsfilm är komplett utan henne). Ett av barnen spelas förresten av Anders Nyström, en av decenniets mest använda barnskådespelare, men senare känd från Hedebyborna, Goda grannar, Saltön med mera.

Mest typiska tidsmarkör måste vara att en av familjemedlemmarna har vistats på "nervhem".

96. Biljett till Burgund

Den svenska titeln är inte en så underlig översättning som det kan verka, om man vet vad filmen handlar om. I stadsdelen Pimlico i London hittar man en underjordisk skatt, inklusive dokument som visar att kvarteret sedan femhundra år tillhör hertigdömet Burgund. Eftersom Burgund inte längre finns tolkas detta som att kvarteret nu är Burgund - och i varje fall inte tillhör Storbritannien. Först är det mest fördelar, eftersom det här utspelar sig åren efter andra världskriget när nästan allt var ransonerat, men det gäller förstås inte i den här lilla enklaven. Ganska snart upptäcker man dock att det inte bara är roligt att vara självständig, när man förväntas sköta sin egen försörjning av allting och inte kan lita på att vattenledningarna från det omgivande London fortsätter att fungera, till exempel.

Det här är på ytan en lättsam komedi i den kontrafaktiska genren. Men med tanke på att den är gjord i slutet av fyrtiotalet är det svårt att inte se den som en samtidskommentar till ransoneringen, till britternas tapperhet under blitzen och kanske mest till Berlinblockaden, som pågick samma år som filmen kom. I en framträdande roll som "premiärminister" i Burgund ses Stanley Holloway, väl mest känd som sopåkaren Alfred Doolittle i My Fair Lady, och i en liten, men minnesvärd roll som historieprofessor medverkar Margaret Rutherford, inte minst känd som miss Marple i några filmer på sextiotalet. För svensk publik är filmen intressant eftersom den lär ha gett Hasse och Tage idén till radio- och senare TV-serien Mosebacke Monarki.

95. A World in Remembrance

Man kan hitta det mesta på YouTube nuförtiden, till exempel massor av engelska journalfilmer. Det här handlar om sir Winston Churchills begravning 1965, och, som det brukar heta, alla var där. Ingenting överraskar, förutom att man får se president de Gaulle i glasögon:

94. Det är från polisen

Det här är en filmatisering av en tydligen mycket berömd pjäs, som också har spelats på svenska scener, och som även har bearbetats för radio och TV. Även om filmen absolut har sina förtjänster märks det att handlingen ursprungligen är avsedd att utspela sig i ett och samma rum under en och samma kväll med ett begränsat antal medverkande. Det intrycket förtas inte av att det förekommer tillbakablickar som visar vad som har hänt tidigare på andra håll.

Handlingen då? Jo, familjen Birling sitter vid middagsbordet en kväll 1912. Där finns fadern, en välbärgad industriidkare, modern, en välgörenhetsdam av viktorianskt slag, sonen, redan lite för berusad, och dottern, kanske den mest skärpta av dem alla, ska det visa sig. Som gäst finns också den unge man som hon förväntas gifta sig med. Plötsligt står det en herre i matsalen och säger att han är poliskommissarie. Mest chockerande verkar till en början vara att han inte har gått in genom stora ingången och blivit invisad av någon ur tjänstefolket, men det blir värre. Han har nämligen med sig budskapet att en ung kvinna har förts till sjukhuset och avlidit där efter att ha druckit rengöringsmedel. Nu är hans uppgift att försöka ta reda på om eller hur de fem familjemedlemmarna kände den unga kvinnan, vilket de förstås tycker är alldeles absurt att någon i deras kretsar skulle göra.

Det sparas inte på effekterna i den här filmen. Kommissariens entré ackompanjeras av synnerligen olycksbådande musik, till exempel. Man kan tycka att de ibland är överspel av en sort som hör till tidigare generationers skådespelare - den här filmen kom 1954 - men det fungerar på något sätt i sammanhanget, eftersom det så tydligt är filmad teater, som dessutom utspelar sig för så länge sedan. På samma sätt som Hitchcocks Repet lyckas filmen skapa spänning av nästan ingenting, där det långsamt går upp för både karaktärerna och publiken hur det hänger ihop. Utan att avslöja för mycket kan man också säga att det finns en vändning på slutet som är värd att vänta på. Den som är intresserad av dramatisk analys kan också ha julafton, men jag tycker det är en sevärd film bara för dess underhållningsvärde.

93. Partaj

Den här serien gäller ju för att vara en klassiker i svensk TV-underhållning, men jag har inte sett mer än enstaka klipp tidigare. Man får nog konstatera att den gör sig bäst i den formen. Hela halvtimmar, som avsnitten är, känns ofta för mycket.

Förutom de maniskt dansande deltagarna, som avbryter sig för oneliners, eller någon gång en dialog med två repliker, består programmen av korta sketcher, varje gång på något löst sammanhållet tema (det kan till exempel vara ett oändligt antal variationer på skämtet om en fluga i soppan). Mitt i dansandet står eller sitter Mille Schmidt i rollen som präst, och han dricker förstås kaffe i stället för drinkar:



För att få det lite vågat kan han säga saker som: "Nakna äro vi komna genom kvinnornas sköten, nakna skola vi åter därin."

Skämten är annars ofta så usla att de är roliga bara därför:



eller när det ska vara politiskt medvetet: "Har ni hört att Sven Wedén ska lämna Folkpartiet och börja ägna sig åt politik i stället?" (Det förutsätter att man vet att han var partiledare då, annars är det ju inte det minsta roligt.) Polisen i Gnesta sägs heta Gnestapo, och Margareta Sjödin, som oftast säger "Har jag gjort bort mig nu igen?" säger också sådant som "Min pappa ägde en massa kautschukplantager och själv är jag jämt ute och suddar".

Ibland är det ren absurdism:

- Brukar ni äta kyckling med fingrarna?

- Nej jag äter fingrarna för sig

eller sådant som var roligt då, eftersom det var så otänkbart att en man skulle laga mat:

- Jaha nu är det väl dags för mig att gå hem och laga middag igen.

- Såå, är din hustru sjuk?

- Nej, men hon är säkert hungrig.

Bland dem jag inte visste var med syns Sonya Hedenbratt och Jarl Borssén (fasta medverkande), och i enstaka avsnitt Per Oscarsson(!) och Moltas Erikson, för att nämna några (det finns många till).

Bland det som inte heller har motstått tidens tand är den till same utklädde Hasse Burman som inte är helt i linje med dagens syn på urfolk.

Bland det jag inte begriper är att sketcherna är interfolierade med trafikpropaganda, och jag är inte människa att begripa om den är på allvar eller inte.

Det här är nog en serie som är mer kuriosaintressant än verkligt underhållande idag. Men det har ju som sagt gått ett tag:

"Oj, jag som trodde det betydde kafferast när den här lilla klockan ringer." (Undrar hur många som begriper det idag.)

92. Birgitta Dahls heliga vrede

Den här dokumentären är gjord i rättan tid, så att föremålet självt har kunnat medverka, men man får också se hennes samtida politikerkolleger. Medverkar gör statsministrarna Ingvar Carlsson och Göran Persson, Anna-Greta Leijon (som Birgitta Dahl samarbetade med redan i studentpolitikens Uppsala), Lena Hjelm-Wallén (som kom in i riksdagen samtidigt) och Ingela Thalén, men också andra partiers företrädare som Anders Björck (också riksdagsledamot från 1968), Anders Wijkman och Gabriel Romanus, och mindre kända politiska tjänstemän och andra. De allra flesta medverkande har intressanta saker att säga, men Elisabet Höglund hade jag klarat mig utan.

Det ligger väl i farans riktning att det blir så, men det är ändå lite problematiskt att så mycket av hennes gärning skildras i termer av att hon varit kontroversiell och motarbetad. Det är säkert så i någon mening, men den som blir statsråd och talman får ändå anses ha lyckats ganska bra i sin karriär.

Man får vänta i nästan femtio minuter, men sedan kommer det - parodin från Helt Apropå, här en version som jag inte har sett tidigare, där originalet och kopian träffas i något annat TV-sammanhang:

91. Mystery 101

Upplägget för den här filmen, producerad direkt för TV, är lovande och inte så typiskt amerikanskt. Det handlar om Amy Winslow, universitetslärare i engelska, inriktad på deckare. När en av hennes elever försvinner, och dennas pojkvän dör på ett mystiskt sätt känner Amy sig föranlåten att assistera polisen i deras utredning. Hon tas emot utan entusiasm, faktiskt som man kan tänka sig att polisen skulle behandla en utomstående i verkligheten, men det vänder på en femöring. Överhuvudtaget är det ett genomgående drag, som är den här filmens problem. Ingenting får ta tid, allting händer genast. Det är inte heller världens mest ambitiösa film när det kommer till karaktärerna, men både Amy och polisen Travis är normalvettiga, socialt fungerande personer. Nu låter jag mer kritisk än jag är. Det här är en film man kan se utan att lida svårt under tiden. Men jag kanske inte håller ut i hela den serie filmer som nu omfattar sju stycken.

90. The Chair

Upplägget är lovande för den här dramakomediserien. Det ska handla om en nybliven chef - prefekt - för en engelskinstitution vid ett fiktivt amerikanskt universitet. Hon har det för det mesta inte lätt, när hon ska ta ett stagnerande ämne in i framtiden, helst utan att stöta sig med någon, varken de äldre professorerna, dekanen eller den kollega som faktiskt inte sköter sitt jobb. Det är komedi i tre avsnitt, därefter drama i tre avsnitt.

Mest lyckad är den här serien i komedidelen, och den hade gärna fått fortsätta i samma omfattning som den börjar. För mig som har haft en ganska lång del av arbetslivet i akademisk miljö är det stundtals vansinnigt roligt när det görs komedi av något som är lika galet i verkligheten. Seriens skapare sparkar både uppåt och neråt; studenterna beskrivs inte enbart positivt. Mindre lyckad är den dramatiska halvan, och jag blir inte särskilt engagerad i huvudrollens problem på det privata planet. Kanske är problemet att serien vill spänna över för mycket, men det ska inte förta intrycket av att det är oväntat bra och roligt under oväntat stor del av tiden.

89. Dödspolare

Det är nog inte bara jag som tänker på Hitchcocks Repet i anslutning till den här filmen. Gösta Ekmans karaktär Tobbe vaknar, tydligtvis efter en blöt fest, och Sten Ljunggrens karaktär Bertil kommer dit för att hämta sin klocka som han har glömt. På soffan i vardagsrummet ligger en kvinna, som Bertil konstaterar är död. Sedan är det de två rollerna som interagerar i lägenheten, uppskattningsvis tre fjärdedelar av filmens längd, och om inte annat visar det att bra skådespelare kan lyfta något på ytan ganska enkelt. De försöker komma fram till vem hon är, vad de ska göra med liket, vilka följder det får om de gör si eller så. Ibland är det svart komedi, ibland närmast absurd teater. Oväntat bra blir det hur som helst.

88. Det är jag som är ett geni!

Mare Kandre hör till de svenska författare som jag aldrig har vågat mig på att läsa. Utan att vara särskilt påläst har jag haft uppfattningen att hon var djup och svår, men den bilden nyanseras i den här dokumentären. En del av det hon skrev verkar ha varit krävande för läsaren, men det finns tydligen även annat. Helt okänt för mig var att hon också var verksam på andra kulturella områden, till exempel i punkband. Eftersom filmen är från 2009 får man se Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl intervjuade tillsammans, inte överens i varje detalj, men civiliserat interagerande. Dessutom medverkar Mare Kandres bror, en del vänner, en förläggare med flera, och de har ovanligt intressanta saker att säga för att vara i en film i den här genren.