1. Krakkafréttaannáll 2024

Tyvärr har jag under hösten 2024 kommit ifrån min goda vana att se de isländska nyheterna för barn (fem minuter varje dag, måndag till torsdag under terminstid), men jag har ambitionen att återknyta bekantskapen för att hålla isländskan aktuell. Årets nyårskrönika är ett steg på vägen, men jag kan alltså inte bedöma hur mycket som är nytt och hur mycket som är sådant som redan har visats. Det har hur som helst varit ett händelserikt år på Island med både presidentval och alltingsval, för att inte tala om vulkanutbrott.

69. Kommissarie Dalgliesh, säsong 2

I originalutförande består den här säsongen, liksom den tidigare, av sex avsnitt, som bygger på tre olika romaner av P D James. Nu har TV4 av oklara skäl valt att publicera dem som tre långfilmslånga avsnitt, vilket kan förklara en cliffhanger mitt i varje avsnitt. Vad jag minns av den enda av de tre böckerna jag har läst, Ett expertvittnes död, är det här en relativt trogen bearbetning av intrigen, vilket verkar vara konceptet med den här serien, förutom att Dalgliesh har assistans av inspektör Miskin i samtliga fall. I böckerna dyker hon upp först mot slutet av romansviten. Och så är samtliga intriger omplanterade till sjuttiotalet, oavsett om de kommer från böcker som publicerades tidigare eller senare än så.

Vidare är det alltså två böcker, som jag inte har läst, Ett slags rättvisa och I mördarens rum. Något av P D James signum är hennes förmåga att hitta slutna miljöer som inte är så konstruerade för ändamålet som den klassiska deckarens herrgårdar på landet eller för den delen isolerade öar. Här är det i tur och ordning ett rättsmedicinskt laboratorium, en advokatbyrå och ett privatägt museum. Alla rymmer möjlighet till både privata och yrkesmässiga relationer som kan vara grund för mordmotiv, och alla används också på ett sätt som gör miljöerna till mer än bara ställen där handlingen råkar utspela sig.

Det verkligt starka kortet i den här serien är huvudrollsinnehavaren Bertie Carvel. Han spelar Dalgliesh som den slutne, närmast gåtfulle, man han är i böckerna. Han visar sällan känslor, men rollen är nog inte lättare för det, snarare tvärtom.

Det finns sammanlagt fjorton böcker om Dalgliesh, och i dagarna kommer en färsk tredje säsong på samma svenska strömningstjänst. Så länge det går bra gissar jag att man kommer att fortsätta producera den här serien, och inte mig emot.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera vad jag har sett av rörlig bild i år. Det blir som vanligt en jämförelse med tidigare år, och ett tillfälle att konstatera att det har varit bättre än förra året. Målet var att i varje kategori överträffa 2023, och det har jag åtminstone lyckats med.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69

68. Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet

Det är nog många i min numera medelålders generation som har starka minnen av den här serien, som gick i svensk TV första gången 1980, året efter att den hade premiär i hemlandet Norge. Eftersom repetitionen är kunskapens moder lärde man sig introduktionen närmast utantill (då gick det nämligen inte att spola förbi den):













Sedan handlar det alltså om de tre bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal. Ett annat starkt minne var när jag på egen hand upptäckte att det finns ett ställe i Norge som heter Brumunddal, och att brödernas namn alltså inte är något som vanliga norrmän heter. En svensk motsvarighet hade kunnat vara bröderna Var, Falken och Lindes Berg.

Bröderna ger sig ut på jakt efter professor Kurt Drøvel som inte har återvänt från sin expedition tjugoåtta år tidigare. Första gången jag såg serien tänkte jag inte alls på det, men nu faller han förstås väl in i traditionen av försvunna upptäcktsresande som Franklin och Andrée, andra att förglömma. I vuxen ålder har jag också lärt mig att drøvel betyder tungspene.

Det är egentligen en mycket liten del av seriens tretton kvartslånga avsnitt som handlar om brödernas kanotfärd. Det mesta är sketcher som knappast har något med huvudhandlingen att göra, utan kan inledas med att någon går in genom en dörr som står uppställd på flodstranden, och så kommer personen ut genom samma dörr på en gata i centrala Oslo. För det mesta är det samma tre skådespelare som medverkar i sketcherna. (De var redan kända TV-komiker i Norge, men det hade vi ju ingen aning om här.)

Ett annat inslag som folk brukar komma ihåg är de överdrivet dramatiska cliffhangers som avslutade varje avsnitt:



eller

Sedan visar det sig i stort sett alltid att det inte var något farligt, möjligen lite underligt, som visade sig i buskaget (eller liknande).

Det går förstås inte att bedöma den här serien rättvist idag när den är så mycket ett barndomsminne. Jag tror att den skulle ha svårt att fungera för en ung publik som ser den för första gången, men att en del av sketcherna fortfarande kan roa.

67. I vår herres hage, julspecial säsong 4

Det är mycket jul men inte mycket djur i det här julavsnittet om veterinärkliniken i Yorkshire, som utspelar sig 1940. James är inkallad och kan inte vara hemma när hans fru Helen närmar sig att föda deras första barn, och det är väl så mycket dramatik vi får. Kriget är påtagligt, inte bara genom James' frånvaro.

(Det är mer än lovligt förvirrat med vad som hör till vilken säsong. Jag har tidigare ondgjort mig över att SVT sparar föregående säsongs julavsnitt och låter det inleda nästa säsong vid julen efter. Nu verkar det på Wikipedia av alla ställen som om julavsnitten ligger separat, utanför säsongerna. Det är i så fall ett glatt budskap, men det innebär att bloggen redovisar tidigare säsonger och julavsnitt fel, eller i varje fall inkonsekvent i och med det här inlägget. Men eftersom det här är min blogg där jag bestämmer blir det nu så här framöver.)

66. Åbo utlyser julfreden

Nu är det min tur att ta över familjetraditionen att titta på den här kungörelsen klockan tolv på julafton, finsk tid, det vill säga klockan elva hos oss. Av logistiska skäl blev det i år tittat i efterhand, men målsättningen finns där. Själva utlysandet inramas av bland annat den finländska nationalsången på både finska och svenska.

65. Angne & Svullo

Det finns sammanlagt sex avsnitt på knappt tio minuter av den här serien, det vill säga mindre än en timme TV. Sedan återanvändes karaktärerna i olika sammanhang därefter, inte minst Micke Dubois' Svullo. Upplägget är något enahanda och går ofta ut på att Svullo slår Angne eller att de båda slår sig själva. Någon gång blir de båda slagna av "morsan". Frågan är om detta är humor som har åldrats väl. På en punkt känns den inte gammal, nämligen tempot, som är förvånansvärt högt (inte bara i de sekvenser som visas i hög hastighet). Däremot har vissa inslag, som Svullos användning av samedräkt, åldrats mindre väl.

64. Snödrömmar

Julkalender är en svår genre, där författarna helst ska kombinera en övergripande intrig med spänningsmoment och avslöjanden i varje avsnitt i tjugofyra dagar. Det lyckas årets upplaga inte med fullt ut, men efter en något trevande första hälft tycker jag serien hämtade sig på slutet. Huvudintrigen handlar om ett fjäll där det saknas snö, vilket antas bero på något övernaturligt, kopplat till samisk folktro. Den delen är nog svagare än vissa av kalendrarna har varit på senare år. Som kompensation får åtminstone vi vuxna tittare två karaktärer att njuta av, en matinfluencer från Stockholm (Måns Nathanaelsson) och ett maktgalet kommunalråd (Christine Meltzer). Till skillnad från en del andra sådana karaktärer i andra sammanhang är dessa också viktiga för handlingen. Sammantaget blir betyget "sju av tio fantastiskt" som influencern Mat-Olle hade sagt.

63. Kulturfrågan Kontrapunkt jubileumsspecial

Som efterrätt till årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt finns också det här specialavsnittet, som firar att det är sextio år sedan originalet hade premiär. Det här konceptet har avlägsnat sig så långt från Sten Bromans musikfrågeprogram att det känns underligt att fira det jubileet i den här formen. Det är hur som helst nya lag, ett något justerat upplägg och en inspelning på scen framför stor publik. Dessutom är Eva Beckman tillbaka som domare, vilket jag tycker det hela vinner på.

62. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet

Den här serien har varit nyhetsmaterial under de fyra veckor som den har gått, så det är svårt att säga något eget om den, som inte redan är sagt. Det mest intressanta just nu är väl om den får den fortsättning som många förespråkar, nämligen (ytterligare) en rättslig prövning av den bedömning som på en gång friade och fällde de båda misstänkta läkarna. Och då blir det nog en uppföljande dokumentär om det, kan man tänka sig.

61. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 7

Årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt har innehållit några nya deltagare, en ny domare och ett par nya tävlingsmoment. Det är nog bra att man försöker förnya konceptet gradvis, även om inte allt är givna förbättringar. Tävlingsmomentet "Kvartetten som sprängdes", där ett verk inte hör hemma i en kvartett, måste finslipas till kommande säsong. Nu har lagen varit så snabba på klockan att vi tittare knappast har hunnit läsa titlarna på verken innan de har svarat. Det vore också rimligt att man får att få poäng ska svara på varför ett visst verk ska bort; nu kan man faktiskt ha 25 procents chans att få en poäng bara genom att plinga snabbast och gissa rätt. Den avslutande "Kulturstegen" tappar mycket av sin spänning genom att det först svarande laget (och tittarna) får reda på de rätta svaren innan det andra laget får samma frågor. Tidigare har det inte varit så, och det var mycket bättre. Annars håller upplägget för att fortsätta med, tror jag, och ser fram emot nästa säsong.