79. The Crown, säsong 5

The Crown, Netflix storproduktion om det engelska kungahuset från fyrtiotal till - ja, hur länge de nu ska hålla på, den tuffar på genom decennierna. Den här femte säsongen omfattar 1991 till 1997. Något av seriens storhet är att kunna göra sig intressant även när den handlar om sådant vi redan vet hur det kommer att gå med. Även om det har debatterats en del om hur manus gör avsteg från verkligheten är det ingen överraskning att Windsor Castle brinner, att John Major är premiärminister, att Charles och Dianas äktenskap slutligen bryter samman etc. Med tanke på de förutsättningarna får man säga att upphovsmakarna lyckas väl.

Med det sagt är ändå den här säsongen inte riktigt på samma höga nivå som de tidigare. Jag har funderat över vad det beror på. En sak som är den här seriens signum är att huvudrollsinnehavarna byts ut varannan säsong - för att få skådespelare i passande ålder, kan man tänka sig. Det skulle kunna bli problematiskt, men jag tycker inte att det är där skon klämmer. Imelda Staunton som drottningen är bra som alltid - man tänker inte en enda gång på Dolores Umbridge - och Jonathan Pryce som prins Philip är också bra, särskilt med tanke på att rollen har mer att göra här än jag minns från de senaste säsongerna. Den jag inte är alldeles tillfreds med är Elizabeth Debicki som Diana, som gör alldeles för mycket karikatyr och imitation av tittandet under lugg och den slokande kroppshållningen.

Möjligen är det problematiska helt enkelt manusförfattarnas benägenhet att inte alltid berätta huvudintrigen, kungahusets göranden och låtanden, utan i stället visa någon aspekt av det brittiska samhället som i någon mån påverkar de kungliga och/eller omvänt. Det känns för min del inte alls motiverat med ett helt avsnitt som ger en back story till familjen Al-Fayed, hur mycket de än så småningom blir involverade. Likaså finns det en tendens till att familjemedlemmarna förklarar saker för varandra som de rimligen känner till. Paradexemplet den här säsongen är när prins Philips släktskap med tsarfamiljen gör att han får lämna DNA för jämförelse med de kvarlevor som hittats i Sverdlovsk/Jekaterinburg.

Men även med de här invändningarna är det här förstås en serie som överträffar det mesta andra som finns att se. Det går inte att vara riktigt kritisk mot en produktion som låter Timothy Dalton vara med i ett (1) avsnitt (som prinsessan Margarets gamla kärlek group captain Peter Townsend) för att sedan försvinna igen.

78. Young Royals, säsong 2

Första säsongen av den här serien var jag positiv till, om än inte översvallande. Den här andra försöker mjölka konceptet ytterligare, men har tyvärr inte så mycket att säga, som inte redan är sagt. För ovanlighetens skull i en serie där de flesta bärande roller spelas av ungdomar är det inte skådespelandet som brister utan manus. Här ältas samma teman om igen - kronprinsens romantiska intresse för en annan kille, kronprinsens sysslings allmänna osympati, internatskolans förtryckande miljö. Det blir inte särskilt överraskande någon gång, och jag kan inte se något annat skäl än det ekonomiska till att den här säsongen har kommit till. Och går den bra så kommer det väl en till.

77. Vigdís, fífldjarfa framboðið

Det här programmet gjordes 2020, det vill säga fyrtio år efter att Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, som första folkvalda kvinnliga statsöverhuvud i världen. (Eller om det var hennes nittioårsdag som var anledningen att göra programmet.) Jag vill inte låta påskina att jag förstår varje ord, men tillräckligt för att det ska vara meningsfullt att se. Förutsättningen är förstås att kunna ha på en textremsa på isländska. (Titeln ska vara något i stil med "den dumdristiga kandidaturen".)

Programmakarna är generösa vad gäller gamla klipp från nyhetsprogram, både isländska och andra. Det har hänt en del sedan dess, kan man konstatera. En lång stund i debatten inför valet ägnas åt om inte presidenten måste ha en hustru som kan sköta hushållet med tanke på all representation. Även om det möjligen finns någon kvar som tycker så vore det knappast möjligt att säga offentligt.

76. Sommaren i Grums

Hanna Hellquist, känd från diverse medier, men för mig mest från På spåret, får ordet direkt för att förklara vad det här är för program:

Och för att ta hand om det bjuder hon dit sina kompisar, som får hjälpa till att gräva, rensa, plantera med mera dylikt. Till hjälp har de också en proffsträdgårdsmästare; man anar att det eventuellt är han som gör en stor del av jobbet.

Den här sortens program kan vara allt från helmysiga till outhärdliga. Detta hamnar kanske inte i det extremt helmysiga - därtill är huvudpersonen ibland för frispråkig - men det är för det mesta åtminstone normalmysigt. Gästerna bidrar till det i icke ringa omfattning, ska sägas.

75. Krag & Virkner

Detta är en dramadokumentär av den där sorten där dramatiserade avsnitt med skådespelare varvas med dokumentära inslag, både filmer från förr och nygjorda intervjuer. Jag är tveksam till om den formen är det bästa sättet att berätta den här historien, utan hade hellre sett antingen eller. Det är ett material som utan tvekan hade hållit för att dramatiseras fullt ut, om man inte tycker att dokumentärformen ger tillräcklig frihet.

Det handlar om paret Jens Otto Krag och Helle Virkner, ett danskt superkändispar som vi nog inte har haft någon motsvarighet till. Han var politiker - utrikes- och statsminister - och hon var skådespelerska, för oss främst känd från TV-serien Matador, men produktiv även utöver det. De träffades på femtiotalet, inte helt purunga, och gifte sig snabbt, av allt att döma lite för snabbt, men det var vad som krävdes när pressen hade fått nys om deras förhållande. Sedan hade de några lyckliga år och fick två barn innan Krags konsumtion av alkohol och andra kvinnor blev sådan att Virkner inte accepterade det. När han hade avgått som statsminister blev det möjligt för henne att skiljas.

Det har i min bekantskapskrets hetat att man inte kan se en dansk film eller TV-serie utan att det dyker upp minst en Matador-skådespelare. På senare år har det inte varit helt sant, för de börjar ju dö undan, och en ny generation är helt enkelt för ung för att ha kunnat vara med där. Men här dyker de upp, givetvis i gamla klipp, men ett par stycken medverkar också i intervjuform.

74. Kvällen är din

Det är nog inte bara jag som kommer ihåg det här programmet från originalsändningen 1983. Det ingick då i en serie* där olika värdar fick arrangera sin önskekväll, och journalisten Björn Vinberg ville ha en revykavalkad med de senaste femtio årens största namn. Det blev från trettiotalet Kar de Mumma, från fyrtiotalet Gösta Bernhard, från femtiotalet Povel Ramel, från sextiotalet Hasse och Tage och från sjuttiotalet Magnus och Brasse. Och så är också Lill Lindfors med, förresten den enda som fortfarande är i livet. Idén - som lär ha kläckts av Hasse Alfredson - är att de byter nummer med varandra, och i vissa fall gör ganska omarbetade versioner av gamla klassiker.

Det är förstås en liten pärla av underhållningshistoria att se alla dessa i samma program. Men man måste också konstatera att allt inte håller lika bra nu, nästan fyrtio år senare. Kar de Mumma var väl aldrig känd som någon större aktör, men i de nummer han medverkar är han mer än lovligt långsam och har svårt med både text (en ny version av Hasse Alfredsons Gamle man) och koreografi. De övriga var nog mer eller mindre aktiva fortfarande när programmet gjordes, och klarar sig bättre, även om ett och annat nummer är ganska tunt. 

Dit hör Povel Ramel och Hasse Alfredson i en Kar de Mumma-sketch på en polisstation (i original med Thor Modéen och Artur Rolén):



Bättre är Tage Danielsson som sjunger "Mitt lilla fejs och jag":



och riktigt roligt fortfarande är Magnus Härenstam och Lill Lindfors i sketchen om sjukvårdsaffären (i original med Lasse O'Månsson och Lissi Alandh i Hasse och Tages revy Hålligång):



Omisskännlig tidsfärg har ett nummer som sammanför ballongdansen med Lambeth Walk, vilket publiken har vansinnigt roligt åt:



Det vore ju inte ett TV-program med Povel Ramel om han inte hade ett nummer där han sitter och leker vid pianot iförd lustig hatt. Här är det en hyllning till tre då avlidna revyförfattare, Emil Norlander, Karl Gerhard och Ernst Rolf, och det håller ganska bra med tanke på att numren som stuvats om och ramelifierats är sekelgamla numera.

Bra individuella prestationer är Hasse Alfredsons version av Gräsänkling blues (om "din gräsliga blus") och Magnus och Brasse i Povel Ramel-sketchen Vindflöjeln ("Geléknutte!"). Det är förstås Brasse som velar och Magnus som har de bestämda åsikterna.

Bäst blir det kanske ändå när hela eller nästan hela ensemblen medverkar tillsammans, som i en version av klassikern Stetsonhatt (som då bara var drygt tio år gammal!), och en rad ordvitsar, delvis från Casinogängets crazyrevyer, men också delvis moderniserade. Sist samlas alla i ett förhållandevis rappt potpurri på gamla klassiska repliker, och det bygger förstås på att man känner igen dem - eller i alla fall merparten av dem - , vilket man säkert kunde räkna med att TV-publiken gjorde 1983.

* och det här är därmed ett undantag från principen att här skrivs om filmer, hela TV-seriesäsonger samt enstaka TV-program som inte ingår i serier

73. Herr Talman, säsong 2

Det är på sätt och vis modigt att göra politisk satir som ska sändas mitt under valrörelsen och ett litet tag efter valet, när talmannen kan förväntas göra en insats i regeringsbildningen. Antingen kan det anses vara partiskt, så fort någon politiker eller något parti blir föremål för satiren, eller också kan det beskyllas för att vara för snällt, om försiktigheten tar överhanden. Allt är inte lika lyckat, men det ska man kanske inte förvänta sig. Det som är roligt är däremot klart över förväntan, och när det nu artar sig till att sittande talman kommer att bli omvald kan man kanske hoppas på en omgång till av den här serien.

72. Bror

Det dräller inte av ungdomsserier som utspelar sig i Eslöv, men den här gör faktiskt det. Den är också inspelad där, i varje fall så långt jag känner igen utomhusmiljöer. Den viktigaste miljön, en ödegård, är mig obekant, men på något sätt känner man igen den ändå, så generisk är den. De fyra grabbarna som det handlar om hittar en summa pengar där, och börjar dessutom använda stället för att ordna fester som ytterligare kan dryga ut kassan. Det går förstås inte bra på alla sätt, det kunde jag ha sagt till dem om någon hade frågat mig. Jag hör förstås inte alls till målgruppen för den här serien, men jag fortsätter att titta ändå, fast det är förtvivlat svårt att höra vad ungdomarna säger ibland.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

70. Downton Abbey: En ny era

Den tilltänkta publiken för den här filmen är förstås alla vi som har sett och uppskattat TV-serien och den förra filmen. Vi vill ha en mysig återträff med karaktärerna, och att de får göra trevliga saker i fina miljöer som vi kan titta på. Ungefär så blir det också. 

Utgångspunkten för intrigen är att änkegrevinnan, alive and kicking, visar sig äga en villa på Rivieran. Hon fick den som ung i gåva av en beundrare, men har inte ägnat den en tanke eller ett ord, eftersom hon inte riktigt trodde att han menade allvar. Nu har beundraren dött och hans änka, son och advokat upptäcker att villan tillhör en för dem helt okänd engelsk kvinna. De flesta i rolllistan får därmed anledning att klä sig i ljusa kostymer respektive klänningar och ta kanalbåt och Blå tåget till sydligare nejder. Samtidigt passar man på att hyra ut Downton till en filminspelning, just i skiftet mellan stum- och ljudfilm. Resten av rolllistan får stanna hemma och serv(er)a filmteamet.

Det är alltså trivsamt och snyggt att titta på. Men på Downtons vanliga vis är det knappast subtilt. Alla gör det man väntar sig av dem, och de planteringar som förekommer tidigt i filmen är sådana att knappast någon kan missa dem och inse vad som ska komma. Det gör ändå ingenting, för det här är inte en film man ser för att få veta hur det går.

Projektet med en långfilm i veckan tog ett ofrivilligt uppehåll i en månad, men nu är det på banan igen och kan förhoppningsvis också komma ikapp innan året är slut.