24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

22. Sanditon, säsong 2

Egentligen har jag varit borta från den här serien lite för länge för att helt sömlöst kunna komma in i den här andra säsongen. Det har gått ett tag även i seriens tidslinje, och den ystra unga damen som får räknas som huvudperson har nu fått sällskap av sin lika ystra syster. Sanditon har berikats med ett regemente, som förstås har tjusiga militärer att intressera sig för, både för systrarna och andra.

Det här är ju egentligen en sorts fan fiction med större budget än den genren brukar bestås med. Jane Austen lämnade efter sig en så begränsad del av sitt tänkta verk att författarna till den här serien nu måste ha kastat loss från henne, så att intrig och karaktärer tar sina egna vägar. Det innebär att berättandet ibland närmar sig den moderna såpoperan, och om det är bra eller dåligt är nog en personlig smaksak.

21. Happy Valley, säsong 1

Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.

Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.

Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.

Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.

20. Ett jävla liv - en film om Bodil Malmsten

Det här är en sevärd dokumentär om Bodil Malmsten, som jag ibland tänker att jag borde läsa mer av. Här blev jag ändå mer överraskad av vilka andra kändisar hon umgicks med, inte så mycket av något som handlade om hennes skrivande.

19. Muren, säsong 4

Årets omgång av Muren är slut, och det har väl varit ungefär som tidigare, ett trivsamt program där man någon gång kan mer än deltagarna, men verkligen inte alltid. Kanske skulle det vara roligare om de tävlande var nära att riva muren lite oftare än det nu har varit.

18. Scalarevyn

Henrik Dorsin är väl den som håller kuplettfanan högst i Sverige av idag, så det är inte ägnat att förvåna att inledningen till den här televiserade revyn innehåller följande:





Sedan blir det kupletter, monologer och sketcher i en form som är charmerande otidsenligt, men med ett innehåll som verkligen är desto mer aktuellt. Det här är inte platsen att recensera nummer för nummer, inte heller att skärmdumpa alltför mycket, men så här kan det se ut:

Det är gott om fåniga utklädslar, som sedan visar sig fylla en central funktion, påannonser som låter som skämt i sig, men visar sig vara helt seriösa (det kommer mycket riktigt en kuplett som handlar om innerstadsbor som unnar sig livets goda) och ett och annat som inte kan beskrivas som annat än trams. En återkommande mammut hör dit, till exempel.

Henrik Dorsin är bäst när han sjunger kuplett, men det kunde man ju gissat från början. Därutöver medverkar Vanna Rosenberg, som är oerhört rolig både som sångerska och klassisk komedienne, och Johan Ulveson, som förstås är bra vad han än gör. Två andra har jag inte sett mycket av tidigare, Louise Nordahl, som framför allt visar sig vara lysande imitatris (Annie Lööf, Ebba Busch och Carolina Gynning, bland andra) och Klas Hedlund, som till vardags är på Kungliga Operan, och det hörs, kan man säga. Och så är det orkester och en liten (tre personer) balett, som det plägar i revy.

Kupletterna är de bästa texterna, men även resten - av Dorsin alltihop, om jag förstår eftertexterna rätt - är för det mesta hur roligt som helst. En sak jag inte förstås är varför vi får se bilder från omklädning bakom scenen, men kanske är det en del av att det hela skulle kunna kallas metarevy. Återkommande reflekterar den över sig själv och genren, och kanske är det ett sätt att förnya något utan att egentligen inte alls förnya något.

Kanske kommer den tillbaka på SVT Play - jag har skjutit upp mitt tittande eftersom jag inte har tyckt att jag hade två timmar och femtio minuter, men så tog jag mig ändå för att se den uppdelad. Det går utmärkt det också, om man inte vill göra sig en helafton.

17. Esters testamente

Den här miniserien - om det nu är en serie när det bara är två avsnitt - kom 1995 och har helt gått under min radar. Den känns märkligt tidlös, inte så att den kunde ha varit gjord i år, men när som helst från sjuttiotal fram till att mobiltelefonerna fanns i allas fickor någon gång runt millennieskiftet.

Upplägget är att tre av svensk TV-dramatiks mest beprövade tanter, Inga Gill, Yvonne Lombard och Meta Velander, bor i samma trappuppgång och träffas ibland runt Esters (Meta Velanders) piano och sjunger gamla schlagerlåtar. Hedvig (Yvonne Lombard) är nämligen före detta sångerska, vilket hon inte försummar att påminna både väninnorna och främlingar om. Klara (Inga Gill) är den minst generösa av de tre - ibland undrar man varför de andra inte ber henne dra åt skogen - men är något otypisk genom att hon röker cigarill och glor på en orientaliskt dansande herre i en lägenhet i huset mittemot. Med kikare. I mörker.

Och så inträffar det att Klara blir bestulen på sin plånbok, så hon och Hedvig måste gå till pantbanken för att få loss lite pengar fram till nästa pension:



Där hamnar de mitt i ett rån och utan att riktigt förstå det själva blir de också indragna i rånarnas (Reine Brynolfssons och Lars Göran Perssons): 

försök att reda ut det som har gått snett. Att Ester hamnar på sjukhus och hennes lägenhet står tom spelar viss roll. Hur det går ska inte avslöjas, men det är en historia av den sort där alla lurar någon och blir lurade av någon. Jag associerar till serierna om studierektor Bertilsson, som väl också får kallas kriminalkomedi och på lite samma sätt handlar om vanliga människor i ovanliga situationer med brottsanknytning.

16. Kommissarie Dalgliesh, säsong 1

I den här första omgången av en ny TV-serie om kommissarie Adam Dalgliesh är det tre böcker av P D James som har fått bidra med material. De är i turordning Döden går ronden, Det svarta tornet och Smak för döden, och varje bok motsvarar två avsnitt. Här blir alltså ett osökt tillfälle för mig att hänvisa till denna bloggs storasyster som handlar om läsning - om nu någon som har hittat hit inte redan också har hittat dit.

Det gick en serie på åttiotalet som jag bara har vaga minnen av, men britterna har ju aldrig dragit sig för att göra nya TV- och filmversioner av sina litterära klassiker, dit väl P D James får räknas vid det här laget. Man har här valt att placera handlingen i sjuttiotalet, och lyckas undvika fällan med ständig rökning. Nåja, visst röks det, men inte så fullständigt ohämmat och oavbrutet som i så många andra produktioner som ska utspela sig då. Alla är också synnerligen modernt klädda för den tid då det utspelar sig, nästan orealistiskt mycket så.

De tre intrigerna är väl förvaltade, tycker jag, utan att minnas böckerna i detalj eller ha kontrollerat hur noga de följs. Som i den här sortens fiktion får man inte vänta sig realistiskt skildrat polisarbete - Dalgliesh verkar ha bara två namngivna medarbetare. Själv är han ute och om inte samlar hårstrån så åtminstone utför konkret polisarbete som jag föreställer mig att någon i hans tjänsteställning inte gör. Men det har sina fördelar, för han är ofta på plats där det hittas något viktigt eller där någon säger något avgörande.

Inte minst Bertie Carvel i titelrollen är högst sevärd, men det görs många fina prestationer av andra också. Som vanligt letar man efter folk som har varit med i Downton Abbey eller The Crown, och i de sista två avsnitten får man verkligen sin belöning. Då kommer nämligen Jane Lapotaire, som var furstinnan Kuragin i den förstnämnda och prins Philips mor i den sistnämnda. Jag har säkert missat någon ytterligare. Det har i dagarna gått en omgång till i seriens hemland, och den lär väl komma hit så småningom.

15. Dödligt kapitel

Någon gång händer det att man får ett tips som leder en till något som visar sig vara mycket bättre än man kunde hoppas på. Så var det med den här brittiska serien, i original Magpie Murders, som inte bara är bra, utan faktiskt originell på ett sätt som man sällan ser.

Förlagsredaktören Susan Ryeland har i sitt stall den otrevlige men framgångsrike deckarförfattaren Alan Conway, som i dagarna ska komma med den åttonde boken om detektiven Atticus Pünd (som av för mig oklar anledning uttalas [pund]). När manuset hamnar på hennes bord saknas sista kapitlet, vilket är otillfredsställande i vilken bok som helst, men särskilt i en whodunnit, där man alltså förväntar sig att få reda på vem mördaren är. Och så går författaren och dör, möjligen för egen hand, men det tror inte Susan på, utan startar en egen utredning.

Interfolierat - eller vad det heter i ett bildmedium - med detta får vi följa intrigen i den bok som Alan Conway har skrivit (och som också heter Magpie Murders). Det utspelar sig på femtiotalet med all den pittoreska bymiljö som engelsk TV är mäktig. Även där har någon dött, fast sättet är mindre mystiskt. Att någon har tagit livet av sir Magnus Pye är det ingen tvekan om, men vem och varför kan Atticus Pünd ägna rätt mycket tid åt att ta reda på.

Alan Conway var som sagt otrevlig, för att inte säga elak. Till det hörde att han skrev in verkliga personer i sina böcker, lätt maskerade men fullt igenkännliga för den som var bekant med dem. Han var inte så diskret som Maria Lang som aldrig lät verkliga personer bli vare sig mordoffer eller misstänkta. Här finns inga hämningar alls i den vägen. TV-seriemakarna tar i sin tur vara på greppet genom att låta samma skådespelare få två roller, en i nutid och en på femtiotalet. Det är också tacksamt eftersom Alan har låtit sin historia utspela sig i ett hus som är mycket likt hans eget och i en by som är mycket lik den som ligger närmast.

Det är faktiskt väldigt roligt gjort, utan att för den delen bli en kriminalkomedi, denna svåra genre. Det här är otvivelaktigt en deckare, dessutom en med en riktigt bra lösning på gåtan, så man behöver inte känna sig lurad av att effekterna bara var utsmyckning.

För den som tänker sig att skriva en egen deckare får man också reda på vilka de fyra universella motiven för mord är: