30. Bluffen Oscar Zia

Något slumpmässigt ramlade jag över den här halvtimmesdokumentären, där Oscar Zia talar ut om sina känslor av att vara en bluff, trots otvetydig framgång i det han har gjort. Det kommer lagom nära, vilket är en svår balansgång med ett sådant ämne, och är överraskande sevärt.

29. Hotell Europa

Det här verket kommer i det något originella formatet två avsnitt à en och en halv timme, och dessutom har SVT av oklar anledning döpt om det till Hotell Europa. Det vita huset i originaltiteln är ett hotell i Bad Godesberg nära Bonn och Köln, och serien tar sin början i anslutning till första världskrigets slut. När det handlar om Tyskland vid den tiden är det förstås upplagt att krigsnederlaget spelar stor roll, och i början är området besatt av franska trupper, som också bor på hotellet. Så småningom kommer det andra gäster, inte minst Adolf Hitler, som också ordnar ett möte med Neville Chamberlain där.

Det hela omspänner alltså ungefär tjugo år. I centrum för handlingen står sonen i hotellfamiljen Dreesen, Emil, som börjar som nyhemkommen från kriget och slutar som - ja, vad han nu blir. Han navigerar i alla fall skickligt mellan alla grupper som har synpunkter på honom och familjen, och även om han inte varje gång gör rätt val är han lätt att sympatisera med.

Det går förstås ganska fort när så lång tid ska rymmas inom bara tre timmars TV. Jag hade själv gärna sett en längre serie, för här finns mycket att berätta, och en del av det bara snuddas det vid. 

28. Lupin, säsong 3

Nu har det kommit en tredje säsong ("del" som strömningstjänsten kallar det) av den här serien. När jag hade sett den förra efterlyste jag ett omtag, för det som hände där kändes relativt avslutat. Omtaget får man, i det att det här handlar om ett nytt fall, men man har också stor behållning av att uppdatera sig om vad som har hänt tidigare, om man skulle ha glömt det. Det finns en resumé i rasande tempo som både strömningstjänsten och andra videoklipptjänster på nätet bjuder på.

Lupin är ju gentlemannatjuven från Maurice Leblancs romaner och noveller, som kom ut i början av förra seklet. I den här serien är huvudpersonen Assane Diop en modern gentlemannatjuv som på förebildens manér stjäl juveler och sätter dit skurkar som rättvisan inte har kommit ikapp. Inte bara Diop har en nära relation till Lupin - också en av de poliser som jagar honom är lupinofil (lupinolog?) och gör sitt bästa för att övertyga kolleger om att de borde utgå från böckernas universum för att hitta Diop.

Det är som sagt ett nytt fall här, men man får också ytterligare bakgrundshistoria om Diop och hans uppväxt, som förklarar varför han har anledning att agera som han gör. Möjligen är det inte helt realistiskt att de brottstycken som vi nu får del av inte har blivit aktuella tidigare i serien. Men realism är ju inte den här seriens motto. Berättartekniken bygger på snabba klipp mellan nutid och dåtid - oftast 1998 under pågående fotbolls-VM i Paris - och de är så snyggt gjorda att man aldrig tvivlar på när något utspelar sig. I nutid finns dessutom två separata spår, där vi ofta får se en händelse två gånger. Första gången är vi bara med och tittar, ungefär som vem som helst, andra gången får vi se hur Diop lyckas med det han gör. Det mest spännande i den här serien är faktiskt att få se hur i hela fridens namn han kommer undan med att fejka sin egen död eller andra närmast omöjliga bedrifter.

Den här omgången är kanske något svagare än de tidigare - om det nu beror på att man kan konceptet eller på något annat. Men det är fortfarande bättre än så mycket annat att man absolut bör följa med om man har börjat. Det är ju så med den här sortens serier att det kommer mer så länge publiken följer med, och jag skulle tro att det kan komma en fortsättning.

27. Til minde om Lise Nørgaard - Live fra Korsbæk

På nyårsdagen dog Lise Nørgaard, och det här minnesprogrammet sändes kort därefter i dansk TV. Hon är mest känd för att ha skrivit manus till Matador, som jag brukar säga är världens bästa TV-serie, men hann skriva både andra manus, böcker och mycket annat under en lång karriär som journalist. På senare år var hon också känd för bestämda åsikter, uttalade i medierna med klar formuleringstalang. Hon blev 105, så hon hade tid på sig att bli etablerad. Det handlar förstås en hel del om Matador, men inte bara det. Snarast känns det som om man hade kunnat göra en serie program (och det finns också mer att se på DRTV om henne).

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

25. Wednesday, säsong 1

Min relation till familjen Addams är inte så stark, men de hör ju till de populärkulturella uttryck som man kan veta en del om utan att egentligen ha tagit del av så mycket. Det här är en serie som fokuserar på dottern Wednesday i något mognare ålder än hon har brukat ha - gammal nog att skickas till internatskola för olika slags "utstötta" som de kallas på textremsan. Där finns varulvar, sirener, hamnskiftare (rektorn till exempel), en manlig gorgon (som har mössa nästan hela tiden) och en del andra. Övriga familjen Addams medverkar sporadiskt; mest ser man av den fritt kringkrypande handen Thing ("Saken" på textremsan).

Intrigmässigt är det tidvis ganska våldsamt och vuxet - strömningstjänsten rekommenderar från 13 år - och inte helt orelaterat till Harry Potter med sina övernaturligheter i internatmiljö. Det finns förstås en vanlig värld också, som förhåller sig ömsom nyfiket, ömsom hatiskt mot företeelserna och folket på skolan Nevermore (som inte bara till namnet bär arvet från Edgar Allan Poe med stolthet). Och så är det något oförklarat i det förflutna som måste redas ut, och Wednesday är den som behöver göra det.

Med denna något raljerande beskrivning vill jag ändå säga att det här är en serie som man kan se med visst nöje och viss spänning på allvar. Det är påkostat, inte helt förutsägbart och har ändå något eget som man inte har sett tjogtals gånger tidigare. Det ska dessutom komma en andra säsong, enligt strömningstjänsten.

24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

22. Sanditon, säsong 2

Egentligen har jag varit borta från den här serien lite för länge för att helt sömlöst kunna komma in i den här andra säsongen. Det har gått ett tag även i seriens tidslinje, och den ystra unga damen som får räknas som huvudperson har nu fått sällskap av sin lika ystra syster. Sanditon har berikats med ett regemente, som förstås har tjusiga militärer att intressera sig för, både för systrarna och andra.

Det här är ju egentligen en sorts fan fiction med större budget än den genren brukar bestås med. Jane Austen lämnade efter sig en så begränsad del av sitt tänkta verk att författarna till den här serien nu måste ha kastat loss från henne, så att intrig och karaktärer tar sina egna vägar. Det innebär att berättandet ibland närmar sig den moderna såpoperan, och om det är bra eller dåligt är nog en personlig smaksak.

21. Happy Valley, säsong 1

Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.

Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.

Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.

Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.