10. Kjell, säsong 3

När jag hittade den här serien på TV4:s playtjänst förstod jag inte att det var en julkalender, fast den är i tjugofyra avsnitt (kortkorta, men ändå), och inte heller att det egentligen är tredje säsongen, fast de två första har sänts på andra kanaler. Nåväl, det gör inte så mycket, för det är inte en handling som kräver särskilt omfattande förförståelse.

Det är Björn Carlberg som ligger bakom det här dockdramat, liksom Operation Klotty, som jag har haft stort nöje av. Den här är tidigare, kom redan 2015, och kanske har inte den totala galenskapen blommat ut här så som i hans senare produktioner. Men när avsnitten beskrivs märker man ändå den surrealism som präglar skeendet: "Kjell dras in i ett rån. Birgitta bestämmer sig för att gå i krig mot Sveriges travhästar." "Peter krockar med skyltar när han tänker. Birgitta klafsar med hästkött hemma i köket." "Kjell vill åka slalom med en brunbjörn. Birgitta försöker kränga schampo på tunnelbanan."

Det är inte lätt att beskriva det geniala, men det framstår till stora delar som improvisation med karaktärer som är odrägligt självupptagna utan att begripa det. I sina bästa stunder är det här det roligaste man kan tänka sig.

9. Kallt krig med 32 pjäser

Den här femminutersdokumentären handlar om något som utan vidare hade kunnat bli en timmes film, om inte mer. Det centrala är VM-matchen i schack i Reykjavík sommaren 1972 mellan amerikanen Bobby Fischer och Boris Spasskij från Sovjetunionen. Men här är också korta intervjuglimtar från Sverige idag med då unga schackspelare, som vittnar om hur matchen skapade ett större intresse för schack och hur symboliskt den uppfattades som en match mellan supermakterna. Att Fischer vann blir närmast en bisak i den här framställningen, men det kan man ju ta reda på mer om på annat håll.

8. Music for one apartment and six drummers

Mellan varven glömmer jag att det finns massor med kortfilm att se på SVT Play, och så blir det inte av att jag ser någon av dem. Nu ska det bli ändring på det, tänker jag mig. Många av dem ligger tillgängliga ganska länge, dessutom.

Den här är så gammal som från 2001, och belönades med Guldbagge, fast den har ändå gått under min radar. Det som visas, i stort sett utan repliker, är att sex personer intar en lägenhet och använder tillgänglig inredning för att skapa musik. I köket finns köksluckor att öppna och stänga rytmiskt, men också sådana ljudalstrande maskiner som elvisp och matberedare. I sovrummet är det mer diskreta ljud, men i vardagsrummet finns en skivspelare som kan bidra med korta glimtar av mer traditionell musik. Badrummet tyckte jag var roligast, för där finns ett precis likadant badrumsskåp som jag själv har:

Det här är en kul idé, där ljud och bild samverkar på ett ovanligt genomtänkt sätt.

7. Historien om Sverige

Det har tagit sin tid för SVT att komma i mål med den här serien, inte bara för att den är på tio avsnitt, utan också för att man tog paus i fem veckor över jul, nyår och trettonhelg, vilket därmed kom att sammanfalla med Gustav Vasas död 1560. Anledningen till det har jag inte riktigt kunnat genomskåda; om man inte vill ha historiska program i tablå-TV på jul- och nyårsafton går det ju att lägga hela serien före eller efter helgerna.

Det här jätteprojektet har förstås uppmärksammats i andra medier, och det har sagts så mycket ‒ till stor del innan serien hade kommit särskilt långt och kunde bedömas i sin helhet ‒ att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra. Mitt intryck är att man har gjort det bra utifrån de förutsättningarna man har haft. En serie på tjugo avsnitt hade förstås kunnat gå mer i detalj och fördjupat sådant som nu har kritiserats för att vara ytligt eller förbisett. En serie med en eller några få genomgående experter hade låtit var och en säga mer, men om man nu har valt att låta många experter tala om sina respektive områden ligger det i sakens natur att de inte får så många meningar var. Och har man en berättare som syns i bild (och dessutom är skådespelare) är det kanske inte så konstigt att tonen stundom kan bli dramatisk.

Min egen mest kritiska punkt handlar just om det valet, inte för att det är något fel på Simon J Berger som är speaker och ciceron, utan för att han vandrar ut och in i scenerierna under i stort sett alla århundraden. Frågan är om det är väl använd budget att låta honom göra några minuters TV från den svenska kortvariga kolonin på Guldkusten eller att avsluta på Kebnekaises topp.

Själv är jag inte alls kapabel att bedöma hur bra det här är historievetenskapligt. Som TV-produkt är serien bäst i början, och lider mot slutet av pressen att obönhörligt närma sig nutiden med de svåra avvägningar det medför. Jag tycker ändå att balansen mellan folkets historia och statens historia, liksom mellan enstaka händelser och långa utvecklingslinjer är helt godkänd. Det märks en ambition att låta tidigare marginaliserade grupper synas mer än man varit van vid när Sveriges historia har skildrats tidigare. Det är en bra målsättning, men ibland känns det som om man mer vill be om ursäkt för förtryck och diskriminering än säga något om hur gruppen har sin plats i landets historia.

Men sammanfattningsvis är det alltså så bra man kan begära att det ska bli. Nu funderar jag på att ta mig an Danmarks Radios Historien om Danmark. Som av en händelse är den tio avsnitt och leds av en känd skådespelare, vilket var en av de faktorer som diskuterades i anslutning till den här seriens inledning i höstas.

6. I vår herres hage, säsong 4

Den animerade vinjetten till den här serien är oerhört snygg, tycker jag. Den både fångar miljöerna i den yorkshireska småstaden Darrowby och anknyter till tiden, som i den här säsongen har hunnit bli 1940 med allt vad det innebär för England. Mer om det nedan, men den som önskar vandra omkring i Grassington i verklighetens Yorkshire, där inspelningarna har ägt rum, kan förstås göra det med Google maps:

Även utanför tätorten är det löjligt pittoreskt och mycket välbevarat, så att man har sluppit klippa bort alltför många motorvägar eller andra moderniteter:

Kriget gör förstås att det blir en något allvarligare underton i den här säsongen. Tristan, den yngre brodern till chefsveterinären Siegfried Farnon, är inkallad och därmed frånvarande. James Herriot, den yngre delägaren, som vi har fått följa ända från hans ankomst till Darrowby, sliter med frågan om att han ska göra sin plikt för landet eller om han kan anses göra det genom sin verksamhet som veterinär. Det är ett yrke som är klassat så att han inte behöver lämna det.

För att i någon mån ersätta Tristan kommer den unge praktikanten Richard Carmody till kliniken, och dynamiken i personuppsättningen förändras genast. Han intar på sätt och vis den roll som James hade för några år sedan, när han var nykomling, och det finns väl inget bättre sätt att beskriva den än att man blir Siegfrieds hackkyckling. Sedan är Richard och James ganska olika i sitt förhållningssätt till veterinäryrket, så riktigt samma sak blir det inte.

Vidare medverkar förstås husföreståndarinnan mrs Hall, ett antal djurägare och inte minst mrs Pumphrey med sin knähund som kräver ständiga utryckningar. Samtidigt som allt är annorlunda genom krigets närvaro ändras ingenting på djupet i den här bygden. Det är förstås också det som gör den här serien till så enastående comfort television, inte bara att man får se vackra landskap och söta djur.

5. På spåret, säsong 34

Kanske har den här frågesporten börjat gå en aning på tomgång, men samtidigt är det ju det välbekanta som får oss att återvända år efter år. Just i år har det inte varit så mycket som har varit extra minnesvärt,  vare sig bland lag, resmål eller frågor. Det skulle möjligen vara att det förekom en direkt överlappning i frågorna i avsnitt 2 med frågorna i samma veckas avsnitt av Kulturfrågan Kontrapunkt. Men nu direkt efter finalen är det nog glömt av de flesta, och vi koncentrerar oss på frågan om rätt lag vann. Ja, de fick ju flest poäng, så det var väl rätt lag då. Fast det andra laget var roligare.

4. Julens hjältar

Det finns gott om gamla julkalendrar att titta på de elva månader om året som det inte sänds någon nyproducerad. För min del kommer det inte att bli varje månad, men den här från 1999 har jag alltså sett ett avsnitt om dagen av under januari, och kom i mål idag.

Det märks att den kom till under en period när SVT inte satsade lika mycket på de här produktionerna som man gör nu. Framför allt är det ett mycket tunt manus och en historia som utspelar sig till allra största delen i ett rum, dessutom ett soprum. Det handlar om ett gäng julgransprydnader som av misstag åker ut med soporna i början av december och sedan tillbringar tiden med att försöka planera hur de ska ta sig tillbaka. I soprummet träffar de också en maskothund, som för att få vara med i sammanhanget utger sig för att vara "julhund". Det går inte alltid så bra, för han vet inte så mycket om vad jul är för något.

Här är hela gruppen i avsnitt 7, och i mitten är det alltså Jonas Karlsson som julhunden:



(Det blev tydligen upprörda känslor för att han så tydligt är hammarbyare.) Han är klart bäst, men också den dystre pepparkaksgubben (Tomas Bolme) och den fåfänga julstjärnan (Kim Anderzon) är sevärda.

Julhunden försöker alltså så gott han kan att lura åtminstone garntomtarna, som ska föreställa barn i den här familjekonstellationen, att han är något av julexpert, även om julen där han kommer ifrån inte är riktigt som den tomtarna är vana vid. När de har tävling om att fylla i rätt ord i julsånger försöker han med att "julen varar väl till" ska fortsätta med "cupfinalen", och senare har han en helt egen version av något annat:

Figurerna är levande bara när inga människor är i närheten, och den förvandlingen är ganska effektfull:

men också sällsynt, för familjen som bor uppe i lägenheten spelar en undanskymd roll större delen av tiden.

Det är småtrevligt för det mesta, men som sagt inte på den nivå man senare har kommit att vänta sig av julkalendern.

3. Tåget mot Hanoi – livet efter debatten

Det är nu nästan två år sedan den här tvådelade dokumentären sändes, och ytterligare något halvår sedan den spelades in. Ibland är det lång tid, och det går inte att komma runt att det här känns lite inaktuellt. Men det är ju mitt eget fel, eftersom jag inte har kommit mig för att se det förrän nu.

Det är alltså Jonas Sjöstedt, nyavgången partiledare, och Anna Kinberg Batra, som har varit avgången lite längre, som träffas och samtalar om den roll de har haft gemensamt, och om hur de ser på framtiden. Där märks det förstås att tiden har gått, för hon har ju blivit landshövding och han ska kandidera till Europaparlamentet om ett knappt halvår.

De lyckas föra ett givande och civiliserat samtal, som visar två reflekterande politiker på ett sätt som vi sällan får se. Jag har dessutom svårt att tänka mig någon av de nuvarande partiledarna i ett motsvarande sammanhang. Samtalet är förlagt till en resa - de träffas i Stockholm och gör sällskap till Köpenhamn och Berlin, där inte minst det senare är ett sammanhang som framkallar samtalsämnen med politisk anknytning. Man får också träffa dem var och en för sig, pratande med kameran på vanligt sätt.

Det är första avsnittet, för sedan ska Jonas Sjöstedt vidare till Hanoi, där hans fru arbetar. Hans plan är att åka landvägen dit, men det lyckas inte riktigt. Han sammanstrålar med en kompis som har familjebakgrund i nuvarande västra Ukraina, men när hans släkt bodde där var det Österrike-Ungern. De åker tåg, ett av de där långa kontinentala tågen som alltid får mig att tänka på filmen En dam försvinner:

och här framgår det förstås också att tiden har gått. Det hade inte varit möjligt att göra ett program idag om tågresande mellan Lviv och Tjernivtsi, och ännu mindre om Sjöstedts vidare resa. Då tar han tåget till Odessa och båt till Georgien. Han säger halvt på skämt, halvt på allvar att han gärna skulle vilja ha ett eget reseprogram, och man vet ju inte hur det ser ut om ett antal år. Kanske går det att åka landvägen till Vietnam då.

2. Morden i Midsomer, säsong 23

Ibland möter man åsikten att Morden i Midsomer är fast i någon sorts obestämd dåtid, som aldrig förändras. Den här säsongen motsvarar inte den verklighetsbeskrivningen helt, för bland miljöerna finns sådana som är avgjort nutida, för att inte säga helt samtida.

Första avsnittet handlar om en grupp preppers, som verkligen tar preppandet på allvar. Sedan är det mer tidlöst i ett avsnitt om ett lyxigt avskilt boende för pensionerade poliser. Tredje avsnittet utspelar sig i och omkring en kvarn som uppfyller nutidens alla ekologiska krav, och där ägarna är aktiva i sociala medier. Och till sist är det ett avsnitt som handlar om dragqueens, låt vara att intrigen och motiven rör sig lite vidare än bara omkring crossdressing.

Den här serien lever mycket på sin skruvade humor, inte minst vad gäller mordmetoder. Det gäller även den här säsongen, men den är kanske varken bättre eller sämre än tidigare. Roligt tyckte jag det var att Badger's Drift nämndes, för där utspelar sig ju Caroline Grahams allra första bok om kommissarie Barnaby (som jag dock inte har sett som avsnitt i den här serien).

1. Krakkafréttaannáll 2023

Under terminstid sänder isländska public service-bolaget RÙV fem minuter barnnyheter varje dag, måndag till torsdag. Det är ett utmärkt sätt för mig att hålla den lilla passiva isländska jag kan någorlunda aktuell. Till nyår kommer också en årskrönika, som i jämförelse med de vanliga är mer lättsam och mindre repetitiv. Några höjdpunkter från det gångna året finns förstås med, men det är också lite studiosamtal och några nygjorda reportage.