25. Råttfångaren

Tredje kortfilmen i raden av Wes Andersons Roald Dahl-adaptioner handlar om en råttfångare, som på ett inte särskilt subtilt sätt beskrivs som liknande en råtta. Det intressanta här är hur nästan hela historien består av en berättare som finns i bild hela tiden och talar om vad som händer (det är han som syns sittande vid sitt skrivbord ovan), medan de två huvudrollerna – råttfångaren och ägaren till stället där det hela händer – mest står stilla och agerar med osynlig rekvisita. Det här påminner verkligen inte om något annat jag har sett, och det är fascinerande på så många sätt.

24. Svanen

På min strömningstjänst kan man se Wes Andersons kortfilmer efter Roald Dahl-noveller antingen separat eller som en "antologifilm", en term jag har aldrig har stött på förr. Nu blir det för min del separat, om inte annat för att de faktiskt kom i den formen först.

Det här är en bättre novell än film, tror jag. "Mannen på bilden", som Hans Villius hade sagt, är en vuxen version av en pojke som utsätts för mobbning av om inte värsta så i varje fall avancerat slag. Bland annat blir han bunden och placerad mellan järnvägsrälsen i väntan på ett tåg (men överlever alltså). Titeln syftar på att de två mobbarna tar livet av en svan, som sedan spelar en viss roll i de fortsatta obehagligheterna.

23. Den underbara historien om Henry Sugar

Den här kortfilmen påminner inte om mycket annat. Först ska kanske etableras förutsättningen att det är Wes Anderson som har gjort den efter en förlaga i form av en novell av Roald Dahl. Det hade i princip kunnat bli traditionellt, men det här är allt annat än det.

Historien berättas till stor del genom högläsning av Dahls originaltext (förutsätter jag att det är, jag har inte kollat), medan karaktärerna säger sina repliker däremellan. Det hela sker i en scenografi där kulisser flyttas och karaktärerna går ut och in i olika miljöer som inte ens i fiktionens verkligheten befinner sig nära varandra. Ovanpå detta spelar varje skådespelare flera roller. Det hela ramas in av att Roald Dahl själv, spelad av Ralph Fiennes, sitter i sin skrivarstuga och berättar, det vill säga skriver historien. I huvudroller i övrigt syns Benedict Cumberbatch, Ben Kingsley och Dev Patel (som tillsammans med Fiennes spelade huvudroller i Andersons Grand Budapest Hotel, som hade vissa liknande drag men inte lika utrerat).

Intrigen handlar om att Henry Sugar, som är en pseudonym, genom ombud lär sig en yogabaserad förmåga att se exempelvis vilket spelkort som ligger överst i en hög med baksidan upp. Det kan man förstås använda för att vinna massor med pengar, och det gör han också. Hur det går behöver jag inte berätta här, men det är en upplösning av sedvanlig dahlsk klass.

22. Ett ärligt liv

Anledningen för mig att se den här filmen, baserad på en bok av Joakim Zander, är att den utspelar sig i Lund. Där jag har både studerat och bott, och alla som har gjort det kommer att känna igen sig, även om man inte har läst juridik, som huvudpersonen Simon. Förutom diverse gatumiljöer förekommer UB, Akademiska Föreningens stora sal, Sparta och en del nationer och/eller andra uteställen som jag inte kan relatera till på andra sätt. Jag tar mig igenom filmen för att få se på Lund.

I övrigt är det nämligen inte mycket att glädjas åt, och de relativt positiva recensioner filmen trots allt har fått begriper jag inte alls. Framför allt är det dåligt skådespeleri från i stort sett alla de yngre medverkande, och den ende med en något större roll som är över studentålder är Peter Andersson, som dock är sämre än han brukar. Han spelar en anarkistisk statsvetarprofessor som tar ett antal unga förmågor under sina vingar, så småningom också Simon. De bor hemma hos professor i något som ska föreställa en villa i Professorsstaden, men där finns knappast mangårdsbyggnader med gårdsplan som den man har valt som exteriör här. Hans välfyllda bokhyllor verkar innehålla samma slags utsorterade böcker som IKEA möblerar sina hyllor med för att de inte ska se tomma ut.

Simon inleder sin bostadskarriär i en lägenhet hos ett par sviniga överklasskillar som behöver en hyresgäst medan någon annan är på en utlandstermin. De är dock inte mer överklass än att de äter upp Simons mat och låter honom sköta marktjänst när det ska bli fest. Det är inte den enda miljö som inte fungerar för mig. Spartas korridorkök rymmer en tjej som äter pasta direkt ur kastrullen, och det tror jag aldrig jag såg under nästan sex år som korridorboende. Och UB kunde ha bidragit med hur det fungerar med lån och studieplatser – ingen ska få mig att tro att det passerar med högljudda samtal i den tysta läsesalen upprepade gånger. (Eller så är det mycket som har ändrats sedan min studenttid, fast då har filmteamet inte gjort läxan, eftersom det här tydligen ska utspela sig på nittiotalet.)

Handlingen går ut på att Simon blir indragen i anarkistkollektivets aktiviteter och efter hand måste utföra fler och mer avancerade saker eftersom de får hållhakar på honom. Möjligen gör han också dessa på grund av viss motvilja mot sina lägenhetskompisar och på grund av viss attraktion visavi en av kollektivmedlemmarna. Hur han och de klarar sig undan får man aldrig klart för sig.

Den som vill återuppliva studentminnen kan alltså ägna den här filmen ett par timmar. Den som vill se svensk thriller rekommenderas att leta vidare.

21. The Odyssey

Sommarens storfilm ska tydligen heta The Odyssey även på svenska, och skådespelarna talar amerikansk engelska, även de som privat är britter. Jag hör inte till dem som är upprörda för att inte hela filmen är grekisk vad gäller skådespelare, inspelningsplatser och dialog, men i varje fall titeln har ju en etablerad svensk form sedan länge, emedan filmen ju som bekant bygger på ett litterärt verk.

Det hela tar tre timmar så när som på sju minuter. Det är inte många filmer som håller för det, och inte den här heller. Tyvärr är det bestående intrycket just längden, inte så mycket innehållet. En del episoder har de lyckats bra med, särskilt som man numera kan datoranimera hur Kirke förvandlar Odysseus män till grisar eller hur cyklopen Polyfemos får en glödgad stör i sitt enda öga. Men det är för långt mellan dem, som sagt.

20. Länge leve bonusfamiljen

TV-serien Bonusfamiljen uppskattade jag åtminstone de tre första säsongerna av, sedda före den här bloggens tillkomst. Sedan kom efter ett litet uppehåll en säsong till, som både jag och andra trodde var ett cyniskt sätt att återuppliva intresset inför att den här filmen hade premiär 2022. Den fick så blandad kritik att jag avstod från att se den då, och vad gäller biobesök var det en helt riktig bedömning. Men den är inte alls så usel att jag har behövt undvika den ända fram till nu. Snarare är den på nivå med den sista säsongen, så om man har hängt med fram till dess kan man förslagsvis också se den här för att knyta ihop säcken – trodde man. För nu har det kommit nyheter om att det är ännu en säsong på gång, men det undrar jag om man har material så det räcker för.

Nåväl, den här filmen har som utgångspunkt att Patrik och Lisa (ni som har sett serien vet vilka de är, ni andra är troligen inte så intresserade) har haft det besvärligt i sitt äktenskap, skulle skiljas och Lisa har skickat in pappren men glömt att återkalla ansökan när de sedan blev sams igen. Lagom till jul landar ett papper att de är skilda. På sitt vanliga oplanerade sätt bestämmer de sig för att gifta om sig till nyår, på ett fjällpensionat där Lisa har lagt en stor del av sin arbetstid under hösten, tillsammans med sin assistent Jens, som hon också har varit otrogen med. Hela bonusfamiljen – nästan – åker med till fjällen, det vill säga Lisas ex Martin med ny ung flickvän, Lisas och Martins son Eddie, Lisas och Patriks två gemensamma barn, Martins mamma och hennes "bögkompis" (som Martin uttrycker det), Patriks kompis Filip, samt, mest absurt av allt, Lisas och Patriks gamle terapeut Jan, numera separerad och döende i cancer. Det är som upplagt för pinsamheter och den som önskar sig sådana blir bönhörd.

Någon gång är det roligt på allvar, men allra mest lyfter det när Marianne Mörck och Christer Lindarw (Martins mamma och henne "bögkompis") framför ett sångnummer till Lisa och Patrik vid middagen som föregår vigseln. Att de båda kan sjunga och showa förvånar ju inte, men deras karaktärer har fram till dess knappast visat sådana talanger.

Det är egentligen ingen vidare film, och utan den föregående TV-serien hade den förstås inte kunnat motivera sin existens. Den blir lite som Downton Abbey-filmerna, en återträff där vi får umgås med karaktärer vi har lärt känna och eventuellt tycka om. På de förutsättningarna är det helt godtagbart.

19. Morden i Marlow, säsong 2

Den här andra säsongen av mysdeckarserien från Themsen-staden Marlow tar ett annat formellt grepp än den första. Här fördelar de sex avsnitten sig på tre olika fall, samtidigt som det också finns en liten smula kontinuitet genom hela säsongen vad gäller de medverkandes privatliv.

Först är det ett modernt country house murder där mordoffret sir Peter spelas av ingen mindre än James Wilby, känd från åttio- och nittiotalets kostymfilmer. (Här har han inte kostym utan blazer och mycket röda byxor.) Sedan följer en ganska intrikat historia med trådar till det förflutna i en riktigt bra intrig, där miljön är ett exploateringshotat bostadsområde. Till sist handlar det om Marlows societet i form av seglarklubben, där jag har svårt att hänga med i alla turer om vem som har hållhakar på vem, men i alla fall lär mig att det finns något som heter piccalilli.

Det här är en serie som rör sig i samma fåror som Morden i Midsomer, även om den inte är lika galen vad gäller mordmetoder och låter amatörer ta större plats i utredningen. De tre vänner som formerade sig som undersökningsteam i första säsongen är nu mer eller mindre reguljära civila medarbetare åt polisen, till vissa polisers förtvivlan. Men de får inse att pensionerade arkeologen Judith, professionella hundrastaren Suzie och understimulerade kyrkoherdefrun Rebecca lyckas med sådant som den riktiga polisen misslyckas med. I olika grad påminner de en del om miss Marple genom sitt sätt att ställa envisa frågor på ett småvirrigt sätt, samtidigt som de är högst kapabla att dra slutsatser av de undvikande svar de får.

Det är en tredje säsong på ingång hos den kanal jag sällan tittar på, men som hyser den här serien och en del annat brittiskt. Jag inväntar att den finns komplett, men därefter planerar jag att ta mig an den också.

18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

16. Korna i Djurarpsdalen

Peter Gerdehag och Tell Aulin har tidigare gjort dokumentärerna Hästmannen och Kokvinnorna, båda om äldre människor på landet som fortfarande driver lantbruk på ett traditionellt sätt. Den här halvtimmesfilmen om syskonen Gösta och Sonja i Hallands inland är på samma tema. De har en liten besättning röda mjölkkor med horn, men det vill man inte längre ha. I stället för att säljas måste de skickas till slakt, och syskonen får börja köpa mjölk "på tetra i affären". För att inte tala om att den svartvita katten går och ser övergiven ut. Här intervjuas inte, men åtminstone Sonja är ganska talför på egen hand.

15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.

11. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet. Vad hände sen?

Folk som säger "vad var det jag sade" i tid och otid är begränsat charmiga. Men den fortsättning jag här antydde:



har nu blivit av. Möjligen är detta uppföljningsavsnitt något prematurt, för någon ansökan till regeringen om ex gratia-ersättning har ännu inte lämnats in, även om den tydligen är på väg. Men då kan ju programmakarna återvända när den är behandlad.

10. Svenska revyn

Henrik Dorsin verkar ha samlat sin favoritensemble från Scalarevyn omkring sig på nytt i den här föreställningen; det är i alla fall Johan Ulveson och Vanna Rosenberg som assisterar honom tillsammans med ett antal ytterligare medverkande. Man får det man väntar sig i sammanhanget, nämligen kupletter och sketcher, lite imitationer och lite monologer. Frågan är om det görs revy av den här sorten någon annanstans, och görs det är det knappast av den här klassen. Det mesta är roligt, en del är roligare än så. Gissningsvis kommer den på TV om ett tag för alla som inte haft tillfälle att se den på scen, eller som jag nu gjorde, på biograf (textad repris, men ändå).

9. Morden i Marlow, säsong 1

Den här serien har inte fått mycket uppmärksamhet, eller om det är jag som inte är uppmärksam. Den är i alla fall klart sevärd i sin genre, som bäst betecknas som mysdeckare. Det är ändå inte bara feelgood när folk faktiskt dör.

I huvudrollen ses Samantha Bond, för mig mest känd som lady Rosamund i Downton Abbey, men också med ett förflutet som miss Moneypenny på den tiden James Bond spelades av Pierce Brosnan. Hon är här pensionerad arkeolog, återkommen till England efter många år utomlands och bosatt i ett ärvt (och jättestort) hus vid Themsen i småstaden Marlow. Det börjar med att hon tar sin vanliga nakensimtur och blir vittne till att en granne blir skjuten. På lite omvägar slår hon sig ihop med den uttråkade prästfrun och en kavat professionell hundrastare och försöker ta reda på vad som har hänt. Polisen gör sina försök, men de har inte mycken framgång i sin utredning.

Naturligtvis är det helt orealistiskt att tre amatörer skulle komma åt de ledtrådar och få de svar från misstänkta som de behöver. Men det är ju en del av genrens charm, tillsammans med fina småstadsmiljöer från Marlow, som även i verkligheten ligger vid Themsen en bit från London. Nu finns det en säsong till, och det ska komma en tredje senare i år. Är man inte tillfreds med det finns det också böcker; den här säsongen bygger på den första, men sedan verkar bokserien och TV-serien divergera något.

8. Stranger Things, säsong 3

Det har sagts, i alla fall av den jag oftast pratar Stranger Things med, att den här säsongen är den svagaste av de numera fem. Det kan vara så, men den är inte någon transportsträcka, som jag mentalt hade ställt mig in på. Snarare är det mer action och mindre mystik än de två föregående. Om man gillar det är kanske en smaksak.

En annan sak att notera är att den här säsongen utspelar sig på sommaren med allt det kan medföra. Framför allt har ungdomarna ingen skola som interfererar med allt annat de ägnar sig åt, och Dustin har varit på någon sorts sommarläger med naturvetenskaplig inriktning, kallat Camp Know Where.

Temat för säsongen, förutom sedvanlig aktivering av demogorgoner m m dyl, är att ett nybyggt köpcentrum tjänar som täckmantel för sovjetiska infiltratörer. Det är föga trovärdigt, om man frågar mig, vilket naturligtvis ingen har gjort.

7. Klockan K

Titeln på den här serien, och boken av Agatha Christie som är förlaga till den, syftar på att det finns en punkt som ett händelseförlopp utmynnar i – varför inte ett mord, exempelvis. En mordhistoria börjar, enligt detta resonemang, inte med mordet, som så många deckare, utan det är snarare kulmen på en lång utveckling, som det kan vara svårt att se början på. Historien berättas också på det sättet, för ingen får bita i gräset förrän i början av tredje avsnittet, det vill säga ungefär i mitten av serien. Det är inte så vanligt i dagens otåliga medieklimat. (Däremot har TV4 gjort en eftergift åt dagens medieklimat när de visar serien i fyra delar, inte som den ursprungligen var, i tre delar. Det märks här och var i dramaturgin, men ska förmodligen skyllas på att en timme TV i en reklamkanal inte kan rymma ett avsnitt på en timme. Vi som ser strömmat när vi vill får bara hänga med.)

Historien i övrigt innehåller många av den klassiska pusseldeckarens element. Här finns den förmögna arvtanten omgiven av ett antal släktingar eller andra personer som är beroende av henne. Här finns också det stora huset på landet, som praktiskt nog har varit låst så att ingen utomstående har kunnat ta sig in (eller ut). Och här finns minst en medverkande som inte är vad han eller hon utger sig för att vara, en av Christies specialiteter, som sällan förfelar sin verkan. De flesta hinner vara misstänkta, om inte för mord så för att skydda någon annan.

Bland skådespelarna hittar jag den här gången inte så många som jag känner igen från tidigare. Det beror nog mer på mig, för jag ser att många av dem har gjort saker tidigare. I rollen som lady Tressilian ses Anjelica Huston, kanske fortfarande mest känd som Morticia Addams på tidigt nittiotal. Nästan alla gör sitt jobb utan anmärkning.

Som vanligt har man inte kunnat låta handlingen vara i fred, utan velat göra om en del från boken. Det här är inte värsta exemplet, och det mesta fungerar, men jag ser inte heller att det fungerar bättre. Jämfört med den senaste Christie-televiseringen jag såg är den här nog något svagare, men ändå fullt möjlig att rekommendera.

6. Stranger Things, säsong 2

Nästan ett år har gått sedan föregående säsong utspelade sig, så nu är det hösten 1984, vilket märks om inte annat på att familjerna i småstaden Hawkins i Indiana har små skyltar på gräsmattan, utvisande vem man tänker rösta på i presidentvalet. (Vi vet ju att Reagan vann en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, som ändå verkar ha stöd i åtminstone en familj.) Annars verkar både ungdomarna och de övriga ha hämtat sig ganska väl efter dramatiken året innan, även om en del förstås är nertystat. Nu tar galenskaperna dock fart igen. Eventuellt är detta så långt jag har sett tidigare, men det ger sig nog när jag tar itu med tredje säsongen. Först ska jag dock smita emellan med något annat för att inte bli övermätt på demogorgoner.