33. Kriminalarkivet: Mordet på Lisa Holm

Ett av senare års mest uppmärksammade mordfall var detta, mordet på sjuttonåriga Lisa Holm i Västergötland. Även om en gärningsman fälldes är det något gåtfullt över det hela, för han nekade hela tiden till att ha begått mordet, och alla detaljer om hur det ska ha gått till får man inte heller i den här dokumentärserien. Det hade gått att göra mer och bättre TV än så här om detta.

32. Felix och Klara

Felix är pensionerad tulltjänsteman och har alldeles för mycket tid att skriva brev på sin skrivmaskin till myndigheter och andra som han tycker behöver få reda på hur saker ska vara och hur de var förr (bättre, förstås). Han förstår inte alls varför han och hustrun Klara borde flytta från sin villa till en servicelägenhet, för hon städar ju och sköter hemmet till belåtenhet. De hamnar i alla fall på servicehuset och där är nya utmaningar att ta tag i, som att man inte alltid får husmanskost i restaurangen och att det inte finns något förråd att förvara den kompletta uppsättningen av tulltjänstemännens tidning som snart ska överlämnas till nationalarkivet.

Felix är som synes rätt odräglig och självupptagen. Han märker mycket lite av vad som händer omkring honom, som till exempel att Klara trivs utmärkt i de nya omgivningarna, inte bara för att hon kan ta ett glas vin med systern Tobba när som helst, utan också för att hon får ett eget umgänge. Nu vore det ju inte TV-dramatik om det inte blev dramatiskt, och det ska förstås också bli en upplösning. Den är möjligen inte den här seriens starkaste kort, men fram till dess är det komedi av den sort man inte alltid skrattar åt, mer vrider sig av.

Jag försöker se vad jag kommer åt av isländska TV-serier och filmer för att öva på att lyssna på språket. Den här var utmärkt på så sätt, men kan också ses med behållning i annat syfte.

31. A Friend of Dorothy

Dorothy är en ensam änka, spelad av Miriam Margolyes, och hennes vän är en tonåring, spelad av den för mig okände Alistair Nwachukwu. De träffas genom att han ringer på hos henne och vill ha tillbaka sin boll, som har råkat komma in i hennes trädgård. Hon tar tillfället som en förevändning att få hjälp att öppna en konservburk. Sedan fortsätter de att träffas och når fram till varandra genom ett gemensamt intresse för litteratur och teater. Redan i den allra första scenen på ett advokatkontor (med Stephen Fry som advokat) framgår att han kommer att få ärva något efter henne.

Algoritmerna för vad som hamnar i ens flöden i sociala medier är ibland omöjliga att genomskåda, men det var så jag fick ögonen på den här filmen. Att den fanns att se via Utbildningsradion var något av en bonus, för att inte tala om att jag blev påmind om att där finns massor av andra kortfilmer om man vill öva sin engelska eller andra språk. Just den här känns i vissa stycken som om den har gjorts för att kunna diskuteras i skolan, och den är inte det minsta subtil. Men med de skådespelarna i huvudrollerna gör det faktiskt ingenting.

30. Kriminalarkivet: Flickmorden

Förvisso har det begåtts mord på flickor både före och efter de händelser som den här serien skildrar, men det är nog så att ordet har kommit att förknippas särskilt med de två mord som begicks av John Ingvar Lövgren med mindre än en månads mellanrum 1963. Det är en sorglig historia på så många sätt att man knappt vet var man ska börja. Lövgren själv var på en nioårings intelligensnivå, föräldralös sedan han var liten och hade tillbringat stora delar av sitt liv på institutioner. Han hade en känd historia av olika lindrigare sexualbrott innan han mördade en flicka i Vitabergsparken i Stockholm, dessutom en kväll när det var mycket folk ute och rörde sig. Han fanns med i den utredningen men bedömdes inte tillräckligt intressant, utan hann sedan med ett liknande mord under liknande omständigheter i en närförort. En del av den här serien handlar om hur polisen missade honom och varför han därmed kunde begå ett andra mord. (Och det är inte ens hela sanningen, för han dömdes sedan för ett tidigare mord och erkände ytterligare ett, som inte gick till åtal.)

Det är på SVT-manér en välgjord dokumentär, men jag begriper inte varför den är sönderklippt till tre avsnitt när den hade rymts inom en timme.

Med noggranna adressangivelser kan man gå i utredarnas fotspår:

Här är de på väg in i en port med ett av de unga vittnena:



och porten verkar finnas kvar:

Mördarens bostadshus:



kan man också hitta med Google Maps idag:

Man får också se sådant som inte har direkt bäring på fallet, som en professor i psykiatri som intervjuas på sitt kontor, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag har en likadan svart telefon (numera dock inte inkopplad) och likadana dokumentfack i metall som kan svängas ut när man vill komma åt det nedre:

29. Murder on the Oregon Express

Benny Hill var väl aldrig känd för sofistikerad humor, och i den här ganska långa sketchen, som finns att hitta på YouTube för den som vill, kommer man inte undan den kombination av innuendo och bystiga damer som blev något av hans signum. Men det ska inte förta effekten av att det också är en riktigt bra parodi på sjuttiotalets TV-deckare, den subgenre som nästan alltid handlade om en manlig polisutredare, vars namn nästan alltid också var namnet på TV-serien. Inte minst är Hill själv (och hans maskör(er)) framstående i att hitta ett par drag hos var och en av de parodierade att framhålla och förstärka. Och att han ofta spelar scener mot sig själv på ett trovärdigt sätt är också värt att lägga märke till.

Man får träffa de flesta av decenniets stora namn, som Ironside:

Kojak:

Cannon:

och McCloud (den ende jag aldrig har sett i original, för övrigt):

Tåget som miljö används mest för komisk effekt, men det är förstås ofrånkomligt att Hill också spelar Hercule Poirot:

även om parodin kanske mer är riktad mot Albert Finneys porträtt i Mordet på Orientexpressen än mot Agatha Christies original.

Det blir också en liten glimt av Columbo, men där är det inte Hill som agerar:

Jag tror det här kan vara det mest hållbara från Benny Hill Show, faktiskt.

28. Bakom Svärtan

Som efterrätt till serien Svärtan kan man se den här halvtimmesdokumentären om hur den har kommit till. Det är blandad kompott men ingen som har sett serien blir väl förvånad av att det är mycket om hur sjöjungfruns mask har kommit till. Det här avnjutes bäst just som efterrätt, inte entrérätt, eftersom man i så fall blir rejält spoilrad.

27. Svärtan

Sommarens snackis torde vara den här serien, vilket märks om inte annat på att jag har varit så proaktiv att jag är klar med den på tredje dagen efter att de sista avsnitten släpptes. Det är ingen serie man vill bli spoilrad om, ehuru den möjligheten finns för alla som har läst boken som är förlaga. Det har inte jag, och jag har heller inte fördjupat mig i hur den eventuellt skiljer sig från TV-serien. Men författaren John Ajvide Lindqvist medverkar i alla fall som uppläsare av intro och outro, så helt frikopplad kan den inte vara.

Det utspelar sig "sommaren 1985" – vilket också är titeln på boken – i skärgården. Där samlas ett gäng ungdomar som känner varandra sedan många somrar, men som det kan vara i en viss ålder har några utvecklats mer än andra sedan förra året. Viss sordin på stämningen är det också med tanke på att en något äldre yngling har hittats död innan det hela ens börjar. Gänget ger sig av till ön Svärtan, där dödsfallet har inträffat, och där hittar de något som måste beskrivas som en sjöjungfru – bunden och skadad, vad man kan begripa. De tar med henne tillbaka och låter henne bo i en bassäng i en sjöbod (eller liknande; jag är dålig på maritim terminologi). Det är förstås ingen bra idé.

Sedan rullar det på rätt bra med ett antal trådar i intrigen, där sjöjungfrun nästan kommer i bakgrunden ett tag. Det tidigare dödsfallet ska utredas av polis, och sommargäster och bofasta ska också hålla liv i sina traditioner med fester och annat. Ovanpå detta är det Live Aid på TV från Wembley, som tydligen var en enorm grej, vilket jag inte riktigt minns. Tempot är ovanligt bra för en serie av det här slaget, och det håller hela vägen ut, dessutom. Ungdomarna i huvudrollerna är utmärkta, tycker jag. Är det några som inte håller måttet är det deras föräldrar, men de ska å andra sidan inte vara mer än bakgrundsfigurer. Mest avtryck av de vuxna gör Rolf Lassgård som "Krutgubben", en bofast farfar till en i gänget. Jag vill inte utnämna serien till en klassiker redan nu, men jag tror den kan uppskattas av både vuxna och ungdomar (men inte alltför unga, för det är rätt ruskigt tidvis).

26. Poison

Den fjärde och sista kortfilmen som ingår i Wes Andersons Roald Dahl-projekt känns som om den har ännu högre tempo i berättarrösten än de tidigare. Man får tänka sig en screwball-komedi för att komma i närheten. Den här gången är det Dev Patels karaktär som pratar mest (han har vuxit till sig sedan Grand Budapest Hotel, där han spelade piccolo). Hans arbetsgivare (eller liknande) spelas av Benedict Cumberbatch, som inte har mycket att göra, eftersom han måste ligga stilla för att inte störa en giftorm som har slingrat sig in under hans lakan. Och så är det Ben Kingsley som spelar läkare och kommer med serum. (Ralph Fiennes spelar mycket kort Roald Dahl själv, bänkad i sin skrivarstuga.) Liksom i de andra filmerna får vi vara med och titta på skådespelarna medan de byter scen eller när de gör det berättarrösten säger att de gör. Det är ett säreget sätt att göra film på, som man inte vill se jämt, men absolut är intressant.

25. Råttfångaren

Tredje kortfilmen i raden av Wes Andersons Roald Dahl-adaptioner handlar om en råttfångare, som på ett inte särskilt subtilt sätt beskrivs som liknande en råtta. Det intressanta här är hur nästan hela historien består av en berättare som finns i bild hela tiden och talar om vad som händer (det är han som syns sittande vid sitt skrivbord ovan), medan de två huvudrollerna – råttfångaren och ägaren till stället där det hela händer – mest står stilla och agerar med osynlig rekvisita. Det här påminner verkligen inte om något annat jag har sett, och det är fascinerande på så många sätt.

24. Svanen

På min strömningstjänst kan man se Wes Andersons kortfilmer efter Roald Dahl-noveller antingen separat eller som en "antologifilm", en term jag har aldrig har stött på förr. Nu blir det för min del separat, om inte annat för att de faktiskt kom i den formen först.

Det här är en bättre novell än film, tror jag. "Mannen på bilden", som Hans Villius hade sagt, är en vuxen version av en pojke som utsätts för mobbning av om inte värsta så i varje fall avancerat slag. Bland annat blir han bunden och placerad mellan järnvägsrälsen i väntan på ett tåg (men överlever alltså). Titeln syftar på att de två mobbarna tar livet av en svan, som sedan spelar en viss roll i de fortsatta obehagligheterna.

23. Den underbara historien om Henry Sugar

Den här kortfilmen påminner inte om mycket annat. Först ska kanske etableras förutsättningen att det är Wes Anderson som har gjort den efter en förlaga i form av en novell av Roald Dahl. Det hade i princip kunnat bli traditionellt, men det här är allt annat än det.

Historien berättas till stor del genom högläsning av Dahls originaltext (förutsätter jag att det är, jag har inte kollat), medan karaktärerna säger sina repliker däremellan. Det hela sker i en scenografi där kulisser flyttas och karaktärerna går ut och in i olika miljöer som inte ens i fiktionens verkligheten befinner sig nära varandra. Ovanpå detta spelar varje skådespelare flera roller. Det hela ramas in av att Roald Dahl själv, spelad av Ralph Fiennes, sitter i sin skrivarstuga och berättar, det vill säga skriver historien. I huvudroller i övrigt syns Benedict Cumberbatch, Ben Kingsley och Dev Patel (som tillsammans med Fiennes spelade huvudroller i Andersons Grand Budapest Hotel, som hade vissa liknande drag men inte lika utrerat).

Intrigen handlar om att Henry Sugar, som är en pseudonym, genom ombud lär sig en yogabaserad förmåga att se exempelvis vilket spelkort som ligger överst i en hög med baksidan upp. Det kan man förstås använda för att vinna massor med pengar, och det gör han också. Hur det går behöver jag inte berätta här, men det är en upplösning av sedvanlig dahlsk klass.

22. Ett ärligt liv

Anledningen för mig att se den här filmen, baserad på en bok av Joakim Zander, är att den utspelar sig i Lund. Där jag har både studerat och bott, och alla som har gjort det kommer att känna igen sig, även om man inte har läst juridik, som huvudpersonen Simon. Förutom diverse gatumiljöer förekommer UB, Akademiska Föreningens stora sal, Sparta och en del nationer och/eller andra uteställen som jag inte kan relatera till på andra sätt. Jag tar mig igenom filmen för att få se på Lund.

I övrigt är det nämligen inte mycket att glädjas åt, och de relativt positiva recensioner filmen trots allt har fått begriper jag inte alls. Framför allt är det dåligt skådespeleri från i stort sett alla de yngre medverkande, och den ende med en något större roll som är över studentålder är Peter Andersson, som dock är sämre än han brukar. Han spelar en anarkistisk statsvetarprofessor som tar ett antal unga förmågor under sina vingar, så småningom också Simon. De bor hemma hos professor i något som ska föreställa en villa i Professorsstaden, men där finns knappast mangårdsbyggnader med gårdsplan som den man har valt som exteriör här. Hans välfyllda bokhyllor verkar innehålla samma slags utsorterade böcker som IKEA möblerar sina hyllor med för att de inte ska se tomma ut.

Simon inleder sin bostadskarriär i en lägenhet hos ett par sviniga överklasskillar som behöver en hyresgäst medan någon annan är på en utlandstermin. De är dock inte mer överklass än att de äter upp Simons mat och låter honom sköta marktjänst när det ska bli fest. Det är inte den enda miljö som inte fungerar för mig. Spartas korridorkök rymmer en tjej som äter pasta direkt ur kastrullen, och det tror jag aldrig jag såg under nästan sex år som korridorboende. Och UB kunde ha bidragit med hur det fungerar med lån och studieplatser – ingen ska få mig att tro att det passerar med högljudda samtal i den tysta läsesalen upprepade gånger. (Eller så är det mycket som har ändrats sedan min studenttid, fast då har filmteamet inte gjort läxan, eftersom det här tydligen ska utspela sig på nittiotalet.)

Handlingen går ut på att Simon blir indragen i anarkistkollektivets aktiviteter och efter hand måste utföra fler och mer avancerade saker eftersom de får hållhakar på honom. Möjligen gör han också dessa på grund av viss motvilja mot sina lägenhetskompisar och på grund av viss attraktion visavi en av kollektivmedlemmarna. Hur han och de klarar sig undan får man aldrig klart för sig.

Den som vill återuppliva studentminnen kan alltså ägna den här filmen ett par timmar. Den som vill se svensk thriller rekommenderas att leta vidare.

21. The Odyssey

Sommarens storfilm ska tydligen heta The Odyssey även på svenska, och skådespelarna talar amerikansk engelska, även de som privat är britter. Jag hör inte till dem som är upprörda för att inte hela filmen är grekisk vad gäller skådespelare, inspelningsplatser och dialog, men i varje fall titeln har ju en etablerad svensk form sedan länge, emedan filmen ju som bekant bygger på ett litterärt verk.

Det hela tar tre timmar så när som på sju minuter. Det är inte många filmer som håller för det, och inte den här heller. Tyvärr är det bestående intrycket just längden, inte så mycket innehållet. En del episoder har de lyckats bra med, särskilt som man numera kan datoranimera hur Kirke förvandlar Odysseus män till grisar eller hur cyklopen Polyfemos får en glödgad stör i sitt enda öga. Men det är för långt mellan dem, som sagt.

20. Länge leve bonusfamiljen

TV-serien Bonusfamiljen uppskattade jag åtminstone de tre första säsongerna av, sedda före den här bloggens tillkomst. Sedan kom efter ett litet uppehåll en säsong till, som både jag och andra trodde var ett cyniskt sätt att återuppliva intresset inför att den här filmen hade premiär 2022. Den fick så blandad kritik att jag avstod från att se den då, och vad gäller biobesök var det en helt riktig bedömning. Men den är inte alls så usel att jag har behövt undvika den ända fram till nu. Snarare är den på nivå med den sista säsongen, så om man har hängt med fram till dess kan man förslagsvis också se den här för att knyta ihop säcken – trodde man. För nu har det kommit nyheter om att det är ännu en säsong på gång, men det undrar jag om man har material så det räcker för.

Nåväl, den här filmen har som utgångspunkt att Patrik och Lisa (ni som har sett serien vet vilka de är, ni andra är troligen inte så intresserade) har haft det besvärligt i sitt äktenskap, skulle skiljas och Lisa har skickat in pappren men glömt att återkalla ansökan när de sedan blev sams igen. Lagom till jul landar ett papper att de är skilda. På sitt vanliga oplanerade sätt bestämmer de sig för att gifta om sig till nyår, på ett fjällpensionat där Lisa har lagt en stor del av sin arbetstid under hösten, tillsammans med sin assistent Jens, som hon också har varit otrogen med. Hela bonusfamiljen – nästan – åker med till fjällen, det vill säga Lisas ex Martin med ny ung flickvän, Lisas och Martins son Eddie, Lisas och Patriks två gemensamma barn, Martins mamma och hennes "bögkompis" (som Martin uttrycker det), Patriks kompis Filip, samt, mest absurt av allt, Lisas och Patriks gamle terapeut Jan, numera separerad och döende i cancer. Det är som upplagt för pinsamheter och den som önskar sig sådana blir bönhörd.

Någon gång är det roligt på allvar, men allra mest lyfter det när Marianne Mörck och Christer Lindarw (Martins mamma och henne "bögkompis") framför ett sångnummer till Lisa och Patrik vid middagen som föregår vigseln. Att de båda kan sjunga och showa förvånar ju inte, men deras karaktärer har fram till dess knappast visat sådana talanger.

Det är egentligen ingen vidare film, och utan den föregående TV-serien hade den förstås inte kunnat motivera sin existens. Den blir lite som Downton Abbey-filmerna, en återträff där vi får umgås med karaktärer vi har lärt känna och eventuellt tycka om. På de förutsättningarna är det helt godtagbart.

19. Morden i Marlow, säsong 2

Den här andra säsongen av mysdeckarserien från Themsen-staden Marlow tar ett annat formellt grepp än den första. Här fördelar de sex avsnitten sig på tre olika fall, samtidigt som det också finns en liten smula kontinuitet genom hela säsongen vad gäller de medverkandes privatliv.

Först är det ett modernt country house murder där mordoffret sir Peter spelas av ingen mindre än James Wilby, känd från åttio- och nittiotalets kostymfilmer. (Här har han inte kostym utan blazer och mycket röda byxor.) Sedan följer en ganska intrikat historia med trådar till det förflutna i en riktigt bra intrig, där miljön är ett exploateringshotat bostadsområde. Till sist handlar det om Marlows societet i form av seglarklubben, där jag har svårt att hänga med i alla turer om vem som har hållhakar på vem, men i alla fall lär mig att det finns något som heter piccalilli.

Det här är en serie som rör sig i samma fåror som Morden i Midsomer, även om den inte är lika galen vad gäller mordmetoder och låter amatörer ta större plats i utredningen. De tre vänner som formerade sig som undersökningsteam i första säsongen är nu mer eller mindre reguljära civila medarbetare åt polisen, till vissa polisers förtvivlan. Men de får inse att pensionerade arkeologen Judith, professionella hundrastaren Suzie och understimulerade kyrkoherdefrun Rebecca lyckas med sådant som den riktiga polisen misslyckas med. I olika grad påminner de en del om miss Marple genom sitt sätt att ställa envisa frågor på ett småvirrigt sätt, samtidigt som de är högst kapabla att dra slutsatser av de undvikande svar de får.

Det är en tredje säsong på ingång hos den kanal jag sällan tittar på, men som hyser den här serien och en del annat brittiskt. Jag inväntar att den finns komplett, men därefter planerar jag att ta mig an den också.

18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

16. Korna i Djurarpsdalen

Peter Gerdehag och Tell Aulin har tidigare gjort dokumentärerna Hästmannen och Kokvinnorna, båda om äldre människor på landet som fortfarande driver lantbruk på ett traditionellt sätt. Den här halvtimmesfilmen om syskonen Gösta och Sonja i Hallands inland är på samma tema. De har en liten besättning röda mjölkkor med horn, men det vill man inte längre ha. I stället för att säljas måste de skickas till slakt, och syskonen får börja köpa mjölk "på tetra i affären". För att inte tala om att den svartvita katten går och ser övergiven ut. Här intervjuas inte, men åtminstone Sonja är ganska talför på egen hand.

15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.