87. Konstnären som försvann

En av mina guilty pleasures är att hänga på Flashbacks avdelning för försvunna personer. Det har vad jag vet aldrig hänt att man faktiskt har hittat någon genom den aktivitet som pågår där, men en del av trådarna är fina exempel på vad man kan komma fram till tack vare den svenska offentlighetsprincipen (och den svenska kvällspressen). Den här TV-dokumentären kan ses som en förlängning av den verksamheten.

Det här försvinnandet blev inte mycket uppmärksammat i medierna när det begav sig, 1969. Konstnären i fråga, Nils Olof Bonnier, försvann på en finlandsbåt, när han var på väg hem från Leningrad efter en skolresa med Valands konstskola i Göteborg. Det framgår att det var bråkigt i gruppen och att han avvek från hytten, men det finns inte någon förklaring på precis vad som har hänt. Det kan vara olyckshändelse, självmord eller rentav mord, även om ingenting konkret pekar på det.

Styrkan i den här dokumentären är samtalen med de andra som var med ombord, och det är tydligt att händelsen har satt djupa spår hos många av dem. De var ju också genom utbildningen en sammansvetsad grupp, även om det fanns starka åsiktsskillnader mellan dem, och Bonnier inte hörde till den tidens politiskt rätttrogna. Vad som hände kommer av allt att döma aldrig att bli klarlagt, men det är förstås också därför det går att väva en berättelse omkring försvinnandet.

86. Poirot, säsong 5

Den här Poirot-säsongen består av åtta femtiominutersavsnitt, som bygger på noveller ur Agatha Christies tidigaste produktion. Det är alltså ett steg tillbaka till seriens originalidé, men för sista gången, för nu finns det inte fler noveller att bearbeta. Hädanefter blir det alltså långfilmslånga avsnitt utifrån romaner, och det är där den här serien är som bäst. Jag tror det beror mest på att Christie kom mest till sin rätt i det längre formatet, inte så mycket på den här produktionen i sig.

En av novellerna handlar om ett av Poirots tidigare fall, när han var polis i Belgien, och därför får man se honom i uniform, med hår och utan den konstgjorda embonpoint han annars har:

Det hör också till att man ska se någon skådespelare som är känd från annat sammanhang, gärna i en tidig roll när vederbörande inte var så känd. Här är det Anna Chancellor som syntes i Fyra bröllop och en begravning och på senare år i Downton Abbey.

Förresten har jag hittat en annan blogg som har sett alla avsnitten i den här serien, och skriver initierat om det. Den finns här. 

85. Älska mig, säsong 2

Redan i anslutning till första säsongen var jag förtjust i den här dramakomedin, både skriven och regisserad av Josephine Bornebusch, som dessutom spelar en huvudroll som Clara. Det har gått något år sedan sist, och hon och hennes pojkvän Peter är alltså nu ett etablerat par, liksom hennes pappa Sten och hans fru Anita, som han träffade efter förra hustrun Kerstis död. Kersti är fortfarande med minst en gång per avsnitt och pratar från andra sidan med sonen Anton, som inte har det så lätt i sina relationer med dels nuvarande sambon, dels mamman till hans barn. Och så rör det sig en del bifigurer runt den här halvt upplösta kärnfamiljen, några gamla och några nya. Ovanligt nog är man engagerad i de allra flesta, man vill veta hur det går och för det mesta vill man att det ska gå bra. Det är inte heller ofta som man stöter på något som är både drama och komedi i de här proportionerna, även om jag tycker att det komiska är något nertonat i den här omgången.

84. Ingenjör Andrées luftfärd

Andréeexpeditionen har fått ny aktualitet på senare år genom Bea Uusmas bok Expeditionen, men den här filmen från 1982 bygger mycket på Per Olof Sundmans bok med samma titel som filmen. Den gamla bilden av expeditionsmedlemmarna, inte minst Andrée själv, som hjältar, är inte den som ges här. Snarare är de svaga personer som inte vågar hoppa av, ställa in eller skjuta upp, när beräkningarna inte håller. Den som är modigast är Nils Ekholm, som var med på Svalbard året innan, när det inte blev någon ballongfärd, men sedan drog sig ur. Det är en ganska liten roll, men Jan-Olof Strandberg gör vad han kan av den. De tre expeditionsmedlemmarna i Max von Sydows, Sverre Anker Ousdals och Göran Stangertz' tolkningar är överlag mer karikerade. Men varför filmen blev Oscarsnominerad kan jag inte riktigt begripa.

83. Nosferatu

Den här skräckklassikern är inte så skräckinjagande längre, inte ens när huvudpersonen greve Orlok dyker upp efter en dryg kvart:



Och de fick tydligen inte tag i någon varulv, utan det fick bli en hyena:

Det här är nog en film som det är mer intressant att ha sett än att faktiskt se. Mest intressant för min del var att känna igen Weimar, där jag har varit.

82. Sommartåg

I anslutning till Jan Troells nittioårsdag har SVT Play ett antal av hans filmer tillgängliga, bland annat den här kortfilmen från 1961. Den skildrar en tågresa mellan Malmö och Simrishamn, och det är verkligen en annan tid på nästan alla sätt. En pojke i sjuårsåldern skulle inte skickas ut ensam på en tvåtimmarsresa (fast Peter Troell i filmen har sin farbror filmskaparen med sig, förstås). För att inte tala om att det inte finns plattformar att gå ut på medan tåget går:

Stinsen som vinkar av ser ut som om han när som helst kunde glida in på en officersmäss:

Idag får man ha med sig sitt eget vatten (eller köpa i bistrovagnen), men då fanns det vattenkaraff:

och biljetterna var små styva pappbitar:

För tågnostalgikern är det här säkert en högtidsstund, och det finns förstås en diskussionstråd som försöker reda ut precis var allting är filmat. Jag nöjer mig med att konstatera att man ser något man känner igen i landskapet:

Damerna hade hatt:

 

eller möjligen hårnät:

och herrarna hade kavaj och slips:



Långt före den tid när man alltid hade tidsfördriv med sig i mobilen fick man ta med sig vad man behövde av det:





Helt utan saknad ser jag att det var rökning tillåten (även om det väl fanns avdelningar för icke-rökare):

Och tågen bestod av vagnar för både passagerare och gods och drogs fortfarande av ånglok:



Förutom det här förekommer det ganska mycket djur, både vilda och tama, i landskapet som tåget passerar, men där känner man mer igen sig från nutida naturfilm. Men det här var faktiskt en liten pärla.

81. Asterix och vikingarna

Till skillnad från den Asterix-film jag såg för några veckor sedan bygger den här fullt ut på ett seriealbum med samma namn. Såvitt jag kommer ihåg det är det här en trogen bearbetning, där objektet för driften är ungdomskulturen, personifierad av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix. Vikingarna är tappra och rejäla, om än något barbariska. Bland rösterna märks Reine Brynolfsson som Asterix och Ulf Larsson som Obelix.

80. Agatha Raisin - The Quiche of Death

Den här filmen är en pilot för en TV-serie, som hittills finns i tre säsonger, och det är också något TV-mässigt över den. Men den är alls inte dålig som kriminalkomedi, klart värd den stund det tar att se den.

Agatha Raisin flyttar alldeles i början från London till en liten by i Cotswolds i sydvästra England. Byn är ännu ett exemplar av den typiska engelska byn som det finns så många av i film, TV och litteratur. För att komma in i gemenskapen tänker sig Agatha att medverka vid den årliga pajtävlingen - på tal om typisk engelsk by - men på grund av sina bristande kulinariska talanger köper hon en lyxpaj i London, och är säker på att vinna. Det gör hon nu inte, men pajen visar sig vara förgiftad och den mångårige domaren avlider. Frågan är då om Agatha verkligen skulle förgifta honom med sin egen paj, som många av byborna får för sig, eller om det är någon annan bakom det. Det saknas sannerligen inte personer med motiv i byn.

En bieffekt av filmtittande är ju att identifiera vem man har sett förr, och här är det för min del i första hand mordoffret, som spelas av Robert Bathurst, känd som sir Anthony Strallan i Downton Abbey, han som lämnar lady Edith vid altaret. Katy Wix i rollen som Agathas städhjälp och nya väninna har man tidigare sett som Sarah "Fergie" Ferguson i The Windsors, fast här är hon inte rödhårig.

79. Parks and Recreation, säsong 1

Frågan är om jag inte är sist på bollen vad gäller den här komediserien, som har legat bland mina tips medan jag har sett ett antal förstaavsnitt av andra komedier utan att fastna. Huvudpersonen Leslie Knope (vars efternamn jag inte tror det har vitsats om hittills) är halvhögt uppsatt på parkförvaltningen i en fiktiv amerikansk stad. Humorn uppstår i krocken mellan hennes orealistiska ambitioner och det synnerligen begränsade projekt hon arbetar med, en grop som skulle kunna förvandlas till park. Runt detta figurerar ett antal fasta karaktärer på sitcomens vanliga sätt, samt en och annan tillfällig. Efter de här sex inledande avsnitten blir säsongerna längre, och det finns 119 avsnitt kvar. Vi får se hur länge jag hänger med.

78. Blå gatan

Det här är en underlig blandning av genrer. Innehållet är dels en historia om ett antal boende i ett kvarter i Haga i Göteborg, berättad på ett sätt som påminner om Goda grannar eller Svenska hjärtan, möjligen med lite mer humor/buskis. De verksamheter som bedrivs i husen är ett kafé, där det mest dricks öl, och en antikhandel. Där märker man att tiden har gått, för det allra hetaste som finns till salu där är spinnrockar.

Däremellan är det relativt samhällsengagerat - författarna Kent Andersson och Bengt Bratt är ju inte kända för att vara oengagerade - och så sjungs det några melodier. När jag tyckte det blev för många fick jag för mig att räkna, och i sista avsnittet får de med sex låtar på en halvtimme. Det säger sig självt att varje representerad genre inte kan få så stort utrymme, när det bara är fyra avsnitt. Många trådar lämnas hängande, så jag undrar om det planerades en fortsättning.

Bland de medverkande finns en del av de vanliga Göteborgsskådespelarna, som har återkommit i senare TV-produktioner därifrån. Sonya Hedenbratt hänger tvätt på en bakgård medan hon sjunger något jazzigt, Carl-Ivar Nilsson kommer ut från utedasset, Sten-Åke Cederhök och John Harryson målar hus fast det är ruttet och borde rivas. I mindre roller syns Hans Wigren, Frej Lindqvist och Kent Andersson själv. Med flera, för serien har också Twin Peaks-draget att slänga in nya personer när det går på tomgång, vilket det har en tendens att göra.

Det kan se ut så här (Sonya Hedenbratt i rollen som kaféförestånderskan Majken Olsson):



eller så här (Sten-Åke Cederhök och John Harryson har svidat om till rutiga kavajer och gjort sig en glad kväll):



och dansat tango (damen är Inger Hayman, också en Göteborgskändis):



Om man tvivlar på att Galenskaparnas klassiker "clubblazer utan slag" har funnits så får man se en alldeles autentisk sådan, här på Lennart Hjulström (också han flitigt använd av Göteborgs-TV):

En av de lösa trådarna är varför detta unga par flyttar till Haga från en modern lägenhet i Kortedala, och inte verkar de trivas så bra heller. Det är många frågor man lämnas med.