28. Poirot, säsong 6

Av oklar anledning är de här fyra Poirot-avsnitten sammanförda till en säsong, fast de sändes två och två, i början av 1995 respektive 1996. Men den korta säsongen gör att man kan kommentera avsnitten snarare än helheten:

I bearbetningen av Hercule Poirots jul syns ett klassiskt country house murder med många klassiska ingredienser. Här finns den äldre, rike (och otrevlige) mannen med släktingar som bara väntar på att få ärva. Julen är förstås en tacksam inramning för en historia som bygger på att familjen (åter)förenas och förväntas ha det trevligt tillsammans. Intrigen har också en variant på det slutna rummet, som faktiskt är ganska bra, och inte så långsökt som de ofta blir. I rollen som herrgård syns Chilham Castle, som har gjort samma roll i andra sammanhang, däribland ett avsnitt av den senaste miss Marple-televiseringen.

Hickory Dickory Dock är inte en av Christies starkaste böcker, och den utspelar sig egentligen långt senare än man har valt att placera den här serien. Omplanteringen från sextiotal till trettiotal kräver vissa offer i form av karaktärer som stryks och element i intrigen som anpassas. Behållningen är att få se en mycket ung Damian Lewis som en av studenterna på studenthemmet, där miss Lemons (Poirots sekreterare) syster är husmor. Och så fick jag lära mig vad scrag end är.

Murder on the Links tror jag inte att jag har läst, och i varje fall inte sett i den här bearbetningen. Intrigen är helt godtagbar och utspelar sig intressant nog i Frankrike. Alla talar ändå engelska, även Poirot, fast han gör det förstås med sin franska brytning och sina inskjutna meningar på franska. (Men när det görs högtalarutrop på järnvägsstationen är de på franska!) Roligast är rivaliteten mellan Poirot och kommissarie Geraud från Sûreté, som är lika självgod, men betydligt mindre kompetent.

Och till sist kom Dumb Witness, där titeln syftar på en hund, som har fått en betydligt större roll här än han har i boken, förstår jag. Bob heter han och är en foxterrier. Poirot kallar honom "monsieur Bob" och benämner honom "fox terror", men de blir faktiskt vänner ändå på ett något otippat sätt. Två halvfnoskiga systrar håller seanser, och även i övrigt är det inte en av de tajtaste intriger man har sett.

På det hela taget, som Ture Sventon hade sagt, är det en bra säsong, särskilt med tanke på att den genomsnittliga nivån på böckerna som ligger till grund för avsnitten är relativt medelmåttig. Det märks att serien fick en annan budget när det började göras långfilmslånga avsnitt byggda på romaner i stället för de novelllånga som dominerat tidigare. Nu blir det bara sådana framöver.

27. En vinterdag med Emma och Vigert

Genren dokumentärfilm om äldre personer på landet som lever utan moderna bekvämligheter, den har SVT tydligen producerat sig i sedan länge. Den här filmen kom 1973 och det är inte bara det svartvita fotot som ger en känsla av en försvunnen värld. Det går långsamt, både med bild och ljud, och det som visas är ett liv som redan då var på utdöende. Men till genren hör också att de medverkande ska vara förnöjsamma och inte vilja ha det annorlunda. Vigert talar om att det vore otänkbart för dem att flytta in till samhället och dela farstu med andra, när man är van att leva i frihet. Mina tankar går till den visserligen fiktiva Vem älskar Yngve Frej, som utspelar sig något tidigare, men skildrar ett levnadssätt som inte skiljer sig så mycket från det här. Varje gång Vigert är i bild tänker jag också på Åsa-Nisse:

även om Emma mer påminner om Klabbarparns fru Kristin:

när hon står och gör ost i det omoderna köket. Något måste man ju göra med mjölken när mjölkbilen har slutat hämta den. På sommarhalvåret kommer det en "köttbil" där de kan handla vad som behövs, och det tyckte jag var roligt, för en sådan körde min morfar fram till bara några år innan den här filmen kom till, om än i en helt annan del av landet. Köksinredningen:

skiljer sig förresten inte så mycket från hur min mormor och morfar hade det. Emma och Vigert har telefon och radio, men annars inga moderniteter, och de är som sagt alldeles nöjda med det.

Släktforskaren i mig kunde inte motstå att undersöka var de bodde och hur det gick för dem, och med ett förnamn som Vigert behöver man inte mycket mer att söka på för att hitta Vigert Napoleon Törngren, född 1898. Det verkar som om de bodde här:

utanför Kisa i södra Östergötland. Men de var inte så immobila som många medverkande i liknande filmer, utan hade bott på olika ställen i trakten tidigare, och i 1975 års befolkningsregister bor de i ett mindre ensligt beläget hus i samma församling. Där avlider Vigert 1978. Emma Gustava Törngren lever ända till 1993, då hon avlider någon månad före sin nittioårsdag, folkbokförd på ett äldreboende i Rimforsa.

26. Lamm

Någon enstaka gång får man inse att det är för svårt att skriva om ett konstnärligt verk utan att avslöja handlingen. Den som vill se filmen utan förhandsinformation - v m k ospoilrad - bör alltså sluta läsa.

Det handlar om ett par, María och Ingvar, som bor avsides på Island och föder upp får. En dag föds det en hybrid, ett människobarn med huvud och högerarm som ett får (eller snarare ett lamm, förstås). De tar hand om det som vore det deras eget barn. Efter ett tag kommer mannens bror dit och har en realistisk syn på saken, men så småningom accepterar han också barnet, som får namnet Ada. Det visar sig också att paret tidigare har förlorat en dotter med det namnet.

Det är högst obehagligt och mycket underligt, när det svävar mellan verklighet och fantasi. Jag är inte säker på att man måste tolka handlingen så att detta hybridbarn finns på riktigt, men det skulle vara intressant att diskutera med någon. På ett imponerande sätt blir det ändå en bra film. Tempot är långsamt och replikerna få - inte heller det drag som brukar göra att jag uppskattar en film. Det förekommer egentligen bara tre skådespelare (och så Ada, hur de nu har lyckats med henne). De gör ett utmärkt jobb alla tre, men kanske mest Noomi Rapace som María.

25. Söngvakeppnin 2022

Att se Islands motsvarighet till Melodifestivalen är som en tidsresa till den svenska festivalen på nittiotalet. Visserligen består deras tävling av två semifinaler och en final, men det är inte alls det enorma arenaevenemang som vi har sedan tjugo år nu. I varje semifinal tävlar fem låtar, varav två går vidare till final. För att få ihop fem låtar i finalen går också bästa trean vidare; jag förutsätter att det är den som har fått flest röster, men de två har ju inte tävlat mot varandra, så lite underligt är det. I finalen går två låtar till en avslutande duell, så de får sjunga en gång till.

Det krävs tre programledare för att hålla ordning på detta. Tempot är lågt, och snabbgenomgångarna (för) många. Finalen drar ut till två och en halv timme med långa intervjuer med deltagarna, både förinspelade och i green room, och ett par mellanaktsframträdanden. Det är dels förra årets isländska tävlande, Daði og Gagnamagnið, dels Tusse med sin svenska vinnarlåt Voices. Han fick nöjet att skrika "nu kör vi" tillsammans med en av programledarna. Ett par av de tävlande bidragen har haft svensk medverkan, så det har funnits tillfälle för programledarna att säga "jättebra" och "Melodifestivalen" - ibland bra, ibland med något överdriven accent.

Det syns islandströjor i publiken, det kostar 155 kronor att rösta (isländska kronor som är värda åtta öre, men ändå) och stämningen är mycket pro-ukrainsk. Vinnare blev en systratrio, Sigga, Beta og Elín, med en folkmusikinspirerad låt på isländska, Með hækkandi sól (Med den stigande solen). Den hörde till de bättre och är inget som Island behöver skämmas för när den tävlar i Turin i maj.

24. Trent's Last Case

Min enda ingång till detektiven Philip Trent var att hans namn inspirerade Stieg Trenter till dennes namnbyte. Det byggde på boken som ligger till grund för den här filmen, för den kom redan 1913. När filmen kom 1952 hette Trenter så sedan ganska många år.

Boken är en klassiker, och såvitt jag kan läsa mig till är det en ganska trogen filmatisering. Bokens parodielement är nertonat här; det är snarare en klassisk pusseldeckare med en synnerligen konstruerad intrig, som ändå framstår som den enda möjliga lösningen när den presenteras. Någon av ledtrådarna dinglas det med lite för uppenbart, men det är svårt att göra det lagom förvillande på film.

Jag hade höga förhoppningar eftersom man skulle få se Orson Welles, och han dyker också upp så småningom. Han spelar mordoffret som ligger död redan när det börjar, men sista tredjedelen av filmen är en återblick på hur mordet har gått till, och där är han med och dominerar varje scen. Det är ändå en lite för stor del av filmen som går åt till att rekonstruera det vi - och Trent - är rätt säkra på har hänt, och det tappar en del i tempo. Men som en tidstypisk kriminalhistoria är den helt habil.

23. Melodifestivalen 2022

Det här TV-evenemanget skrivs det så mycket om i så många sammanhang att det är omöjligt att säga något originellt här. Men varje år brukar ju ha något som man kommer ihåg det för, och i år är det väl att tävlingen kom tillbaka till arenorna efter förra årets publiklösa tävling, även om den planerade turnén fick ställas in. Bäst i år har annars varit programledaren Oscar Zia, som är både professionell och rolig, och hans sidekick Farah Abadi, som visar vad mångårig vana av direktsändning betyder. De borde leda detta varje år.

22. I vår herres hage, säsong 2

Andra säsongen av den här snälla veterinärserien bjuder på precis det man vill ha. Det är fina yorkshireska landskap med får, kor och hästar, en by, möjligen småstad, med pub (och veterinärmottagning) och en herrgård med rik änka och pekineser. Historien om den unge veterinären James och hans romans med Helen utvecklar sig, men ingen hade väl trott annat. Historien om hans arbetsgivare Siegfried Farnon och dennes yngre bror Tristan utvecklar sig också, kanske något mindre förutsägbart, men inte totalt överraskande. Och ändå är det riktigt sevärt. Ibland behöver man något som inte utmanar och inte utger sig för att ha något dagsaktuellt budskap utan bara vill ge avkoppling.

Av oklar anledning av SVT bara visat de sex ordinarie avsnitten och inte julavsnittet. Av första säsongen visades alla sju avsnitten i följd.

21. Agatha och midnattsmorden

I Agathas gåta och Agathas gåta - Ishtars förbannelse - båda sedda av denna blogg - används och återanvänds konceptet att placera in den högst verkliga Agatha Christie i en fiktiv intrig där hon förutsätts lösa en mordgåta. Det här är ännu en variant på temat, och i huvudrollen ses ännu en skådespelare, den här gången Helen Baxendale, som jag mest känner igen som Pandora från en av serierna om Adrian Mole. Som av en händelse dyker också Elizabeth Tan upp, som jag nyss träffade på i The Singapore Grip, men dessförinnan inte alls kände till.

Här är intrigen placerad i andra världskrigets London, och verklighetsförankrad såtillvida att Agatha Christie har skrivit ett manus till en bok där hon tar livet av Hercule Poirot. Sedan drar det iväg, när hon tillsammans med en inhyrd chaufför/livvakt hamnar på ett skumt hotell där hon ska träffa någon som ska köpa detta manus. Mitt i allt blir det flyglarm, så alla måste ta sig till källaren, och där börjar folk att dö mer eller mindre mystiskt.

Det är rätt tramsigt, och jag tycker att det här är den svagaste av de tre filmer jag nu har sett av den här sorten. En och annan av skådespelarna gör vad de kan för att rädda en rörig intrig, men det räcker inte.

20. The Singapore Grip

Den här serien verkar ha gått under radarn för många, vilket är synd, tycker jag. Den är som brittiska historiska serier brukar, välgjord och gedigen med bra skådespelare och snygga miljöer. För min del är det också en fördel att den bygger på en bok, så det blir av allt att döma inte fler säsonger än den här enda, som omfattar sex avsnitt.

Scenen är Singapore under andra världskriget, där britterna lever i kolonial välmåga, inte minst på grund av de stora gummiplantager som finns på Malackahalvön. En firma i branschen drivs av den äldre delägaren Webb - spelad av Charles Dance med sedvanlig pondus - och den yngre Blackett (David Morrissey). När Webb blir indisponerad i första avsnittet skickar man efter hans son, som dittills har varit verksam inom internationellt fredsarbete, och verkligen inte är vare sig kolonial eller affärsmannamässig. Det blir förstås konflikter av olika slag, både vad gäller firmans skötsel, förhållandet till icke-britter (sonen Webb har den dåliga smaken att fästa sig vid en kvinna av kinesiskt ursprung) och synen på kriget, som kommer allt närmare. Jag var ganska obekant med Singapores roll i andra världskriget, men fick tillfälle att läsa på.

Serien är inte den mest svårtolkade man kan tänka sig. Men den är brittisk - hade den varit amerikansk är jag säker på att några saker hade fått en annan utgång, för här kan man inte lita på att något går bra, ens för dem man hejar på. Och även de man inte hejar på kan man ibland sympatisera med. Mycket brittisk är också den lätt absurda humor som emellanåt får utrymme mitt i den egentligen högst seriösa intrigen.

19. Döden på Nilen

Det kändes närmast exotiskt att idag efter två år av pandemiska restriktioner åter gå på biograf. För min del var det senast strax före jul 2019.

Kenneth Branagh kom 2017 med en nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen, och som jag minns den kom han undan med hedern i behåll. Det gör han här också, men möjligen är den här filmen något svagare. Branagh gör som Peter Ustinov, som egentligen inte heller var rätt typ för att spela Hercule Poirot, nämligen gör rollen till sin egen genom att låta några särdrag vara kvar och förstärkas. Här är det brytningen, symmetrimanin och inte minst mustaschen. Ingen film- eller TV-Poirot har väl haft en mer magnifik överläppsprydnad än Branagh, som bär någon sorts dubbelvariant av cykelstyre som det är omöjligt att ta blicken från. Här får man som bonus en inledande backstory till dess tillkomst.

Intrigen i den bok som ligger till grund för den här filmen och en tidigare film, som var Ustinovs första framträdande som Poirot, är en av Agatha Christies allra bästa. Men som många av hennes bästa gåtor - Orientexpressen hör också dit - bygger den egentligen på en verkligt avgörande faktor, som är så otrolig att man inte kan tänka sig möjligheten. Här är inte platsen att avslöja den, men den har tagits tillvara i den här versionen, även om någon mindre detalj i anslutning till den har ändrats, tror jag. Scener har flyttats från Egypten till London, och en del har strukits, men det fungerar ovanligt bra.

Sedan är det också en del annat som på modernt manér har ändrats. Rolllistan innehåller de viktigaste personerna, men en äldre onkel har blivit en kusin, och överste Race, som assisterar Poirot i utredningen är borta. I någon mån har han ersatts av den unge monsieur Bouc, brorson till järnvägsdirektören från Orientexpressen, som förekom i den förra filmen. Här har han också sällskap av sin mor, som får fylla vissa funktioner som andra har i boken. Från Ustinov-filmen minns jag med glädje det grälande paret mrs Van Schuyler och sköterskan-sällskapsdamen Bowers, superbt spelade av Bette Davis och Maggie Smith. Här är det komikerparet Jennifer Saunders och Dawn French som kreerar rollerna, och det behöver väl inte sägas att det är de som är den här filmens comic reliefs. Det hade annars kunnat få vara lite mer humor i den här, faktiskt.

En annan minnesvärd dam från bok och tidigare film, författarinnan Salome Otterbourne, härligt överspelad av Angela Lansbury för 44 år sedan, är tyvärr bortslarvad i den här versionen. Hon har skrivits om till en svart bluessångerska, och det kunde kanske fungerat, om det inte vore så otänkbart att en svart kvinna med detta yrke skulle resa på kryssningsbåt på Nilen med ett brittiskt överklasssällskap på trettiotalet. Hennes dotter har av oklar anledning blivit hennes brorsdotter, men fungerar bättre i sin roll, eftersom det faktiskt berörs hur hon skulle kunna ha en viss relation.

Men som helhet är det alltså en film som försvarar sin tillkomst. Nu har jag inte lyckats hitta några uppgifter om det planeras fler Christie-filmatiseringar från Branagh et consortes. Den förra slutade ju med en ganska tydlig syftning på den här, men icke så med denna.