69. Kommissarie Dalgliesh, säsong 2

I originalutförande består den här säsongen, liksom den tidigare, av sex avsnitt, som bygger på tre olika romaner av P D James. Nu har TV4 av oklara skäl valt att publicera dem som tre långfilmslånga avsnitt, vilket kan förklara en cliffhanger mitt i varje avsnitt. Vad jag minns av den enda av de tre böckerna jag har läst, Ett expertvittnes död, är det här en relativt trogen bearbetning av intrigen, vilket verkar vara konceptet med den här serien, förutom att Dalgliesh har assistans av inspektör Miskin i samtliga fall. I böckerna dyker hon upp först mot slutet av romansviten. Och så är samtliga intriger omplanterade till sjuttiotalet, oavsett om de kommer från böcker som publicerades tidigare eller senare än så.

Vidare är det alltså två böcker, som jag inte har läst, Ett slags rättvisa och I mördarens rum. Något av P D James signum är hennes förmåga att hitta slutna miljöer som inte är så konstruerade för ändamålet som den klassiska deckarens herrgårdar på landet eller för den delen isolerade öar. Här är det i tur och ordning ett rättsmedicinskt laboratorium, en advokatbyrå och ett privatägt museum. Alla rymmer möjlighet till både privata och yrkesmässiga relationer som kan vara grund för mordmotiv, och alla används också på ett sätt som gör miljöerna till mer än bara ställen där handlingen råkar utspela sig.

Det verkligt starka kortet i den här serien är huvudrollsinnehavaren Bertie Carvel. Han spelar Dalgliesh som den slutne, närmast gåtfulle, man han är i böckerna. Han visar sällan känslor, men rollen är nog inte lättare för det, snarare tvärtom.

Det finns sammanlagt fjorton böcker om Dalgliesh, och i dagarna kommer en färsk tredje säsong på samma svenska strömningstjänst. Så länge det går bra gissar jag att man kommer att fortsätta producera den här serien, och inte mig emot.

Eftersom det här är årets sista inlägg är det dags att summera vad jag har sett av rörlig bild i år. Det blir som vanligt en jämförelse med tidigare år, och ett tillfälle att konstatera att det har varit bättre än förra året. Målet var att i varje kategori överträffa 2023, och det har jag åtminstone lyckats med.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69

68. Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet

Det är nog många i min numera medelålders generation som har starka minnen av den här serien, som gick i svensk TV första gången 1980, året efter att den hade premiär i hemlandet Norge. Eftersom repetitionen är kunskapens moder lärde man sig introduktionen närmast utantill (då gick det nämligen inte att spola förbi den):













Sedan handlar det alltså om de tre bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal. Ett annat starkt minne var när jag på egen hand upptäckte att det finns ett ställe i Norge som heter Brumunddal, och att brödernas namn alltså inte är något som vanliga norrmän heter. En svensk motsvarighet hade kunnat vara bröderna Var, Falken och Lindes Berg.

Bröderna ger sig ut på jakt efter professor Kurt Drøvel som inte har återvänt från sin expedition tjugoåtta år tidigare. Första gången jag såg serien tänkte jag inte alls på det, men nu faller han förstås väl in i traditionen av försvunna upptäcktsresande som Franklin och Andrée, andra att förglömma. I vuxen ålder har jag också lärt mig att drøvel betyder tungspene.

Det är egentligen en mycket liten del av seriens tretton kvartslånga avsnitt som handlar om brödernas kanotfärd. Det mesta är sketcher som knappast har något med huvudhandlingen att göra, utan kan inledas med att någon går in genom en dörr som står uppställd på flodstranden, och så kommer personen ut genom samma dörr på en gata i centrala Oslo. För det mesta är det samma tre skådespelare som medverkar i sketcherna. (De var redan kända TV-komiker i Norge, men det hade vi ju ingen aning om här.)

Ett annat inslag som folk brukar komma ihåg är de överdrivet dramatiska cliffhangers som avslutade varje avsnitt:



eller

Sedan visar det sig i stort sett alltid att det inte var något farligt, möjligen lite underligt, som visade sig i buskaget (eller liknande).

Det går förstås inte att bedöma den här serien rättvist idag när den är så mycket ett barndomsminne. Jag tror att den skulle ha svårt att fungera för en ung publik som ser den för första gången, men att en del av sketcherna fortfarande kan roa.

67. I vår herres hage, julspecial säsong 4

Det är mycket jul men inte mycket djur i det här julavsnittet om veterinärkliniken i Yorkshire, som utspelar sig 1940. James är inkallad och kan inte vara hemma när hans fru Helen närmar sig att föda deras första barn, och det är väl så mycket dramatik vi får. Kriget är påtagligt, inte bara genom James' frånvaro.

(Det är mer än lovligt förvirrat med vad som hör till vilken säsong. Jag har tidigare ondgjort mig över att SVT sparar föregående säsongs julavsnitt och låter det inleda nästa säsong vid julen efter. Nu verkar det på Wikipedia av alla ställen som om julavsnitten ligger separat, utanför säsongerna. Det är i så fall ett glatt budskap, men det innebär att bloggen redovisar tidigare säsonger och julavsnitt fel, eller i varje fall inkonsekvent i och med det här inlägget. Men eftersom det här är min blogg där jag bestämmer blir det nu så här framöver.)

66. Åbo utlyser julfreden

Nu är det min tur att ta över familjetraditionen att titta på den här kungörelsen klockan tolv på julafton, finsk tid, det vill säga klockan elva hos oss. Av logistiska skäl blev det i år tittat i efterhand, men målsättningen finns där. Själva utlysandet inramas av bland annat den finländska nationalsången på både finska och svenska.

65. Angne & Svullo

Det finns sammanlagt sex avsnitt på knappt tio minuter av den här serien, det vill säga mindre än en timme TV. Sedan återanvändes karaktärerna i olika sammanhang därefter, inte minst Micke Dubois' Svullo. Upplägget är något enahanda och går ofta ut på att Svullo slår Angne eller att de båda slår sig själva. Någon gång blir de båda slagna av "morsan". Frågan är om detta är humor som har åldrats väl. På en punkt känns den inte gammal, nämligen tempot, som är förvånansvärt högt (inte bara i de sekvenser som visas i hög hastighet). Däremot har vissa inslag, som Svullos användning av samedräkt, åldrats mindre väl.

64. Snödrömmar

Julkalender är en svår genre, där författarna helst ska kombinera en övergripande intrig med spänningsmoment och avslöjanden i varje avsnitt i tjugofyra dagar. Det lyckas årets upplaga inte med fullt ut, men efter en något trevande första hälft tycker jag serien hämtade sig på slutet. Huvudintrigen handlar om ett fjäll där det saknas snö, vilket antas bero på något övernaturligt, kopplat till samisk folktro. Den delen är nog svagare än vissa av kalendrarna har varit på senare år. Som kompensation får åtminstone vi vuxna tittare två karaktärer att njuta av, en matinfluencer från Stockholm (Måns Nathanaelsson) och ett maktgalet kommunalråd (Christine Meltzer). Till skillnad från en del andra sådana karaktärer i andra sammanhang är dessa också viktiga för handlingen. Sammantaget blir betyget "sju av tio fantastiskt" som influencern Mat-Olle hade sagt.

63. Kulturfrågan Kontrapunkt jubileumsspecial

Som efterrätt till årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt finns också det här specialavsnittet, som firar att det är sextio år sedan originalet hade premiär. Det här konceptet har avlägsnat sig så långt från Sten Bromans musikfrågeprogram att det känns underligt att fira det jubileet i den här formen. Det är hur som helst nya lag, ett något justerat upplägg och en inspelning på scen framför stor publik. Dessutom är Eva Beckman tillbaka som domare, vilket jag tycker det hela vinner på.

62. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet

Den här serien har varit nyhetsmaterial under de fyra veckor som den har gått, så det är svårt att säga något eget om den, som inte redan är sagt. Det mest intressanta just nu är väl om den får den fortsättning som många förespråkar, nämligen (ytterligare) en rättslig prövning av den bedömning som på en gång friade och fällde de båda misstänkta läkarna. Och då blir det nog en uppföljande dokumentär om det, kan man tänka sig.

61. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 7

Årets säsong av Kulturfrågan Kontrapunkt har innehållit några nya deltagare, en ny domare och ett par nya tävlingsmoment. Det är nog bra att man försöker förnya konceptet gradvis, även om inte allt är givna förbättringar. Tävlingsmomentet "Kvartetten som sprängdes", där ett verk inte hör hemma i en kvartett, måste finslipas till kommande säsong. Nu har lagen varit så snabba på klockan att vi tittare knappast har hunnit läsa titlarna på verken innan de har svarat. Det vore också rimligt att man får att få poäng ska svara på varför ett visst verk ska bort; nu kan man faktiskt ha 25 procents chans att få en poäng bara genom att plinga snabbast och gissa rätt. Den avslutande "Kulturstegen" tappar mycket av sin spänning genom att det först svarande laget (och tittarna) får reda på de rätta svaren innan det andra laget får samma frågor. Tidigare har det inte varit så, och det var mycket bättre. Annars håller upplägget för att fortsätta med, tror jag, och ser fram emot nästa säsong.

60. Mord är lätt

Murder is Easy är inte en av Agatha Christies mest kända romaner, kanske något oförtjänt. Hon skrev inte så få böcker med huvudpersoner som aldrig återkom, och de har ofta hamnat i skymundan för hennes många deckare om Hercule Poirot och miss Marple. Här är det en Luke Fitzwilliam som agerar problemlösare i den arketypiska engelska by som inte borde ha några levande invånare kvar:

Den här TV-versionen har förvandlat Luke till nigerian, och hans anledning att komma till England är att han ska börja arbeta för brittiska regeringen i någon ganska ospecificerad roll. Där är han inte behövd alldeles med en gång, och därför kan ha ägna ett tag åt att hitta en mördare. Han halkar in på fallet mycket av en slump, för det hela börjar med att han får sällskap på tåget med en äldre dam som ska till London för att uppmärksamma Scotland Yard på att det går en mördare lös i hennes hemby. Hon blir dödad i en bilolycka innan hon hinner fram, och den inte helt uttalade undertexten är att det är något lurt även med hennes död.

Lukes ursprung gör att han har anledning att söka upp det här etablissemanget:

(som alltså hör till de inte så få tillfällen när textaren har misslyckats).

Handlingen utspelar sig på femtiotalet (boken kom redan 1939), och jag undrar om en engelsk by hade välkomnat en svart man så som Luke blir välkomnad här. En del annat är också omstuvat från boken, men jag tror att antalet mordoffer, som stannar på sju, är detsamma. Sammanfattningsvis är det här en fullt godtagbar adaption, men dess främsta kvalitet är nog att den lyfter fram en bok som inte är mycket läst idag.

59. Dödligt kapitel, säsong 2

Förlagsredaktören Susan Ryeland är tillbaka i ett nytt fall, som liksom det föregående har anknytning till en bok av Alan Conway, en av de författare hon har haft i sitt stall. Det finns två anledningar till att det är i förfluten tid. Den första är att Alan dog i förra säsongen (fast han medverkar här i generösa återblickar), och den andra är att Susan själv nu driver hotell i Grekland med sin moatjé Andreas (fast hon återvänder till England för att bringa reda i det här fallet).

Idén är fortfarande att ett fall i nutid har paralleller i den bok Alan har skrivit och som utspelar sig på femtiotalet. Han låter på ett både roande och helt oempatiskt sätt nu levande personer karikeras i handlingen, och det har sin motsvarighet i TV-mediet genom att samma skådespelare har roller både i nutid och dåtid. Undantag finns, och till dem hör både Lesley Manville som spelar Susan och Tim McMullan som spelar detektiven Atticus Pünd från Alans bok. De bildar å andra sidan bryggan mellan fiktionens verklighet och fiktionens fiktion genom att de interagerar med varandra, dock bara när Susan är ensam.

Det blir på det här sättet inte mindre än två mordgåtor som ska lösas, och det är väl ingen spoiler att berätta att de blir lösta. Det är förhållandevis rörigt på vägen dit, men jag tror faktiskt att det är en pusseldeckare av den typ som är ärlig mot läsaren/tittaren och redovisar sina ledtrådar. Att vi sedan inte inser vikten av alla detaljer är ju en del av poängen.

Det här greppet fungerar förvånansvärt bra, i varje fall bättre än det verkar när jag beskriver det. Svagheten är möjligen att det kan kännas uttjatat efter två gånger, så jag undrar om den här serien återkommer med fler säsonger, och hur det i så fall blir.

58. Morden i Midsomer, säsong 24

Gissningsvis har Morden i Midsomer trogna tittare efter tjugofyra säsonger, och gissningsvis är det inte för att se realistiska kriminalintriger som de (eller vi, för jag hör ju också dit) följer serien så troget. Det finns uppgifter om att det kommer minst en säsong till, och den dyker väl upp hos oss nästa sommar som vanligt. I årets fyra avsnitt förekommer det i samtliga fall minst tre mord, och som vanligt är det en påfallande uppfinningsrikedom bland mördarna vad gäller metoder att ta livet av folk. Jag tror faktiskt att författarna börjar i den änden och skapar intrigerna efter hur det kan vara trovärdigt att någon dör av att äta för stark chili eller av att spetsas på en vindflöjel eller varför inte av att bli kopplad med ett elektriskt hundhalsband. ("Trovärdigt" ska förstås ses som intriginternt, inte trovärdigt i största allmänhet.)

Nu har SVT tillgängliggjort några av de allra första säsongerna, och det ska bli intressant att se om man känner igen sig. Jag är osäker på vad jag har sett av dem, och under alla förhållanden lär jag ju ha glömt det på de över tjugo år som har gått.

57. The Ainu Bear Ceremony

Ainufolket i norra Japan hade jag tidigare hört talas om apropå deras språk, som inte har några kända släktingar. Här handlar det i stället om deras traditionella björnceremoni. Innan vi kommer in i handlingen har de hämtat en björnunge, som de sedan föder upp i en bur, för att ceremoniellt döda som ett iscensättande av jakten. Det är på en gång intressant och motbjudande.

56. Mysteriet Tutankhamon

Det hade förmodligen gått att göra en hel serie om faraon Tutankhamon, men den här dokumentären koncentrerar sig på hans grav. Historien om hur den upptäcktes av den brittiske arkeologen Howard Carter ges vederbörligt utrymme, och det är verkligen en händelse som har sina dramatiska poänger, utöver det sensationella i vad han hittade. Den så kallade förbannelsen, att ett antal personer som var involverade i upptäckten dog mystiskt och hastigt, berörs, men myten om den avlivas. Sedan handlar det ganska mycket om vad senare års forskning har kommit fram till om graven och mumien, och där var en hel del som var nytt för mig. Tydligen är forskningsläget numera sådant att den allmänna uppfattningen inte är att faraon blev mördad, eller i varje fall att det inte går att bevisa. Men vetenskapen går ju framåt, och nu verkar man hoppas på att DNA-tekniken så småningom ska kunna användas för att undersöka mumien och ge mer kött på benen (förlåt).

55. Harry & Eyvind - Nobelpriset som förstörde allt

I torsdags meddelade Svenska Akademien att årets nobelpris i litteratur går till Han Kang från Sydkorea. Ständige sekreteraren kom ut genom dubbeldörrarna och berättade det ingen visste, så som det har gått till på senare år. För jämnt femtio år sedan var det annorlunda. Då hade valet läckt ut i förväg, så att det skulle bli Harry Martinson och Eyvind Johnson fanns redan i kvällstidningarna (som redan då var morgon- eller förmiddagstidningar). Det var ändå inte det mest skandalösa, utan att Akademien belönade två av sina egna ledamöter.

Den här dokumentären handlar mer om Harry Martinson än om Eyvind Johnson, om det nu beror på hans spektakulära död eller något annat. Den handlar också ganska mycket om deras liv fram till priset. Inget av detta behöver ses som negativt, men titeln ger onekligen ett annat intryck. Det är snarare mer intressant än man skulle våga hoppas, inte minst när litteraturvetarna Johan Svedjedal och Thure Stenström medverkar. Ett par andra medverkande har man sett och hört så mycket i andra sammanhang att man är trött på dem redan, men eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att nämna dem vid namn.

54. Stikkan

Stikkan Anderson framställs i den här dokumentären som bortglömd, men jag är inte alldeles säker på att det stämmer. Den som var med när det begav sig minns honom, skulle jag tro, men kanske är nya generationer inte lika bekanta med vem han var. Det blir en oväntad bra balans i den här dokumentären, med tyngden på tiden som ABBA:s manager (med mera) utan att förbise resten. Före ABBA-tiden var han flitig låtskrivare, inte minst vad gäller svenska texter till utländska förlagor. Efter ABBA-tiden gjorde han försök i finansbranschen, men pengarna kom så småningom att användas till Polarpriset, och det lever ju i bästa välmåga 32 år efter första utdelningen och 27 år efter Stikkan Andersons död.

53. Ur en kos dagbok

Av en händelse hittade jag den här klassiska kortfilmen, som bygger på en bok av Beppe Wolgers. Jag såg den minst en gång när den kom på åttiotalet och kunde ha svurit på att det var Birgitta Ulfsson som läste. Nu visar det sig i eftertexterna att det var Arja Saijonmaa. Man lär så länge man lever. Innehållet ska inte förstöras genom att återberättas, men jag tycker att alla ska titta själva.

52. Gåden om Danmarks første konge

Förra året gjorde Cecilie Nielsen på Danmarks Radio serien Gåden om Odin, som tog sin utgångspunkt i Jellingestenen, den runsten som kallas Danmarks dopattest och beskriver hur Harald Blåtand enade Danmark och kristnade danerna. Den här serien är tidigare, men de går fint att se även i den här ordningen.

Nu är temat varför den danska kongerækken (kungalängden) börjar med Haralds far, Gorm den gamle, och om det inte kan ha funnits kungar i Danmark tidigare. Programledaren åker hit och dit, möjligen för att bilderna på det är utmärkt bakgrund när något måste förmedlas till tittarna i form av uppläst manus.

Hon hittar en del namn, som visserligen inte är nya för vetenskapen, och får med hjälp av ett antal forskare fram ganska mycket om Danmark under tiden före Harald. Det viktigaste vi får med oss är ändå att kongerækken är en konstruktion, där man har valt att börja någonstans. Den har hållit i över tusen år, så valet kan inte ha varit helt bort i tok.

51. Flickan vid stenbänken

Den här serien bygger på de tre första böckerna i Skuggserien av Maria Gripe (den fjärde kom senare, och är enligt vissa bedömare onödig eller mer fristående). På ett säreget sätt är det en serie som utspelar sig på 1910-talet men helt omisskännligt är gjord på 1980-talet. Den som är mer beläst än jag vad gäller rörlig bild kan säkert sätta fingret på vad det gäller.

En del stadsscener är inspelade i Lund:



där motsvarande gata, Sankt Annegatan, på Google Maps senaste rundtur ser ut så här:



Krafts torg får tjänstgöra som Köpenhamn när Arild (Gerhard Hoberstorfer) och Carl/Caroline (Anna Edlund) går på stan:



fast egentligen ser det ut så här:



(Strax efter går de längs domkyrkans södervägg, och då gissar jag att de flesta som varit i Lund någon gång känner igen sig.)

Som slottet Rosengåva tjänstgör Trolleholms slott:



inklusive bibliotek:





Jag har läst böckerna en gång för kanske tjugo år sedan, men minns inte så mycket av dem att jag kan bedöma om det har gjorts rätt urval av vad som finns med här. Men det är ibland inte helt lätt att följa med när man kastas mellan miljöerna och dessutom ska hålla reda på vem som känner till vilka hemligheter. Det här är en serie som inte har åldrats väl, tyvärr.

50. Hagamannen

Riktigt vad som har föranlett den här produktionen, en serie på fem halvtimmesavsnitt, framgår aldrig. Det är en kronologisk genomgång av händelserna mellan 1998 och 2005, då ett antal kvinnor i Umeå överfölls, misshandlades och våldtogs, samt ett relativt summariskt referat av rättegången. Mycket tid ägnas åt intervjuer med personer vilkas koppling till själva fallet inte klargörs, utöver att de bodde och verkade i Umeå vid den tiden. Det här hade kunnat göras mycket bättre.

49. Agatha Christies hemliga anteckningsböcker

Titeln på den här dokumentären är inte riktigt lyckad, för det är inte så att man genom att gå igenom hittills obearbetade privata anteckningar nu kan komma med nya avslöjanden. Snarare är det en ganska traditionell biografisk dokumentär, som kanske har sin främsta förtjänst genom att hennes dotterson och dennes son medverkar. Dessutom får man se en del privata smalfilmer och höra henne själv berätta från rullband.

48. Tillbaka till Färöarna

Efter diverse utflykter i världen, så långt bort som Australien, flyttade Sofía hem till Färöarna igen precis innan gränserna stängdes vid pandemins början. Nu bor hon i Elduvík, tydligen hos sin pappa, men honom får vi aldrig se. Vad hon lever på förblir också något oklart, för jag tror inte att hennes höns, ankor och kalkoner kan inbringa så mycket att det räcker, eller också räcker det till vad hon behöver. Själv såg jag mest den här dokumentären för att få höra färöiska, som det ju inte finns så många tillfällen till.

47. Kelternas hemliga grav

I Pembrokeshire, längst i sydväst i Wales, hittade man 2018 något som så småningom visade sig vara en hel fornborg, inklusive spår efter gravar, bostäder, vallar och annat. (Lika exotiskt som det man hittade framstår det för svenska tittare att det första fyndet gjordes av en privatperson med metalldetektor.) Den grav som det mest handlar om innehöll bland annat en häststridsvagn, som av allt att döma begravts tillsammans med någon, som kan antas ha varit högt uppsatt och ha krigisk anknytning. Det här är den sortens dokumentär som har tillkommit parallellt med den undersökning vars resultat den ska redovisa, och därför är det ibland mer berättelse än sammanställning, men med den reservationen är det intressant.

46. Hemtjänst

På samma sätt som noveller är utmärkt läsning när man bara har en liten stund över är kortfilmer trevliga när man inte vill samla sig till en hel timmes dokumentär och än mindre en långfilm. Jag vet att jag har reflekterat tidigare över att jag glömmer att det finns mycket kortfilm på SVT Play, men nu ska det bli ändring på det ett tag.

Den här handlar om en ung man som jobbar i hemtjänsten och drygar ut sina inkomster med att stjäla från de äldre. Men så förvandlas historien till typen vem-lurar-vem-egentligen och blir något helt annat och mycket mer underhållande än den artade sig till från början.

45. Hammaren under kavajen ‒ en film om Olle Adolphson

Titeln på den här dokumentären är hämtad ur Olle Adolphsons "Trubbel", fast inte ur den kanske mest kända versionen med Monica Zetterlund, för hon har hammaren under sin kappa. Några andra småsaker är också ändrade i texten för att passa bättre för en kvinna, upptäcker man när visan återkommer i flera versioner. Det börjar bli ont om artister som samarbetade med Adolphson, men bland dem som finns i livet medverkar här Lill Lindfors och Monica och Carl-Axel Dominique. Det klipps också mellan intervjuer med hans barn och syskon och en exfru, ibland något oreflekterat, tycker jag. Huvudpersonen själv var inte något villigt intervjuobjekt; de gånger han själv pratar känns det motvilligt och lite avogt, men det är nog vad som finns att tillgå. Nu ska jag lyssna lite mer koncentrerat på några av hans texter, och det är väl ett bra betyg åt en timslång dokumentär att man vill höra mer.

44. Morden i Appojaure

Det här är ett av de mest uppmärksammade svenska mordfallen någonsin, tror jag, och det finns flera anledningar till det. Dels är själva gärningen något alldeles unikt, ett knivmord på två turister i ett tält, till synes utan motiv. Dels blev det en del av härvan runt Thomas Quick, som erkände mordet och blev dömd, men senare friad, när sökarljuset riktades mot hur rättegångarna mot honom hade gått till. Och dels spelar det förstås stor roll att mordet fortfarande är olöst, trots att det har funnits i alla fall ett par andra tänkbara misstänkta.

Den här dokumentären sammanför några personer som av olika skäl blev inblandade, nämligen två ur den familj som hittade tältet med de mördade, en kvinna som var bosatt i närheten och lånade ut telefon för att slå larm, och en av de poliser som var först på platsen. Det är tydligt att de alla har påverkats av händelsen, men det blir inte ett riktigt bra upplägg ändå. Det är bara polismannen som har något att säga om brottet som sådant, vilket kanske inte är så underligt, men just därför borde ha varnat programmakarna.

43. Vad hände med Sjögren?

En av mina guilty pleasures är olösta försvinnanden. Ett av de mer profilerade är temat för den här tvådelade dokumentären. (Den som vill fördjupa sig ytterligare kan läsa en Flashback-tråd med i skrivande stund 3703 inlägg.) Sven Sjögren försvann 1972, och det finns en del som tyder på att någon annan ligger bakom försvinnandet. En som är säker på det är Stig Larsson, som kände Sjögren, och nu på senare år har lagt mycket tid på att följa upp spår och tips om vad som kan ha hänt. Egentligen handlar dokumentären mest om honom och hans ansträngningar. Till hjälp har han sin syster, något motvillig, medan hans hustru är mer intresserad av att äntligen komma ut med husvagnen efter alla år. Ungefär halvvägs får de också kontakt med ett par poddare som ägnar sig åt fallet, och efter inledande misstänksamhet finner de varandra i sin fascination för fallet. Lite för många scener känns arrangerade, inklusive repliker, för att det ska bli riktigt bra, men själva fallet har något som gör att det ändå blir intressant.

42. Drottning Margrethe och konsten

Om man inte är så snabb hinner kungligheterna abdikera innan man kommer fram till att se program som producerats utan minsta tanke på att det skulle gå på det sättet. Här är fokus på drottning Margrethes konstnärskap och hur det har gått att kombinera det med att regera. Det handlar också en hel del om hennes mormor, den brittiskfödda svenska kronprinsessan Margareta, som också var konstnärligt lagd. Eftersom det är en svensk produktion talar drottningen svenska, alldeles utmärkt, men det märks nog att det är en svenska som inte riktigt är den som talas av de flesta idag.

41. Mysteriet på Bornholm

Barnen från den danska serien om bärnstenskammaren har vuxit till sig och är nu tonåringar. Det innebär att den här uppföljaren innehåller förväntad dos angst på detta tema, men också att huvudintrigen kan vara vuxnare. Här är det ett par gånger som de riskerar att råka illa ut på allvar.

Det här utesluter inte att Charly också har vissa mer barnsliga drag, som när han låter en sevärdhet (eller snarare ätvärdhet) få en större roll än den förtjänar:

I avsnitt 4 når han fram till den, men då är det annat som brådskar:

Liksom i den förra serien får man också vänja sig vid att det danska språkbruket ibland känns låt oss säga annorlunda:

Det utspelar sig alltså på Bornholm, och av allt att döma är det också inspelat där. Oluf Høst-museet i Gudhjem spelar en viktig roll, eftersom en av konstnärens målningar ska visas där för första gången på decennier (om den bara inte blir föremål för en konstkupp). Nästan lika viktig är fyren på Hammeren, längst upp i nordväst på den rombformade ön. Där bor en fyrmästare, fast fyren är släckt sedan många år, och han har den självpåtagna uppgiften att se till att "de underjordiska" är på gott humör, för annars kan Bornholm sjunka i havet. Charly är mer intresserad av de underjordiska, Niels och Tania av konstkuppen, men givetvis går de båda trådarna ihop när serien närmar sig slutet.

För att vara en nordisk ungdomsserie är det här inte alls dumt. Den ovannämnda angsten hålls inom rimliga ramar, och spänningen är det inget fel på alls. Möjligen är det alltför förutsägbart att alla vuxna kan sorteras in i något av facken skurkar eller förvirrade, men det är ju inte bara den här serien som är sådan.

40. Komiska genier: Bröderna Marx

Den här brittiska dokumentären innehåller såväl samtal och intervjuer med nutida komediprofiler som ett generöst urval klipp ur brödernas egna filmer. Klippen har man i många fall sett förr, men med de kommentarer som ges här blir det ändå sevärt.

Min främsta eloge får ändå textaren som har utmaningar i att översätta de ordvitsar som fyras av i rasande tempo när inte minst Groucho kommer igång. Det kan gälla ljudlikheten mellan haddock och headache (som översättaren förvandlar till en vits om havskatt och arvsskatt) eller mellan mistake och my steak där uttrycket "klara biffen" kommer till användning.