32. Bröderna Dal och spektralstenarna

Det finns fyra TV-serier och en långfilm om den norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal, spelade av de tre medlemmarna i humorgruppen KLM, som också har gjort mycket annat, som är mindre känt i Sverige. Själv är jag i den åldern att jag såg både den första och den här andra när de sändes i svensk TV första gången, men de två sista tror jag inte att jag har sett alls. Kanske dyker de upp här, för de finns tillgängliga hos NRK:s webb-TV.

Det anspelas här och var på att bröderna är kända från den föregående serien:



och att de färdades med kanoten Elvegris på Overfloden för att hitta professor Drøvel:

Som vanligt spelar de tre huvudrollsinnehavarna också ett antal andra roller, men här medverkar fler skådespelare i större scener än i den föregående serien. Det är också en mer sammanhållen historia, även om man känner igen det episodiska och sketchartade.

Bröderna hittar tillsammans med en annan professor något som skulle kunna hjälpa till att hitta ett botemedel, möjligen vaccin, mot förkylning. De får också ritningarna till en tidsmaskin av en rymdvarelse, och ger sig ut på en färd i tid och rum (rymd) för att hitta tio stycken stenar som tidsmaskinen drivs av. De hamnar på så sätt i vikingatidens Norge, i Frankrike på 1600-talet (och träffar de tre musketörerna, eller snarare de tre muskedundren), på en öde ö med Robinson Caruso, i Egypten "på faraos tid", i Vilda Västern på 1800-talet, i 1920-talets England, där de hjälper till att få ett spökhus beboeligt, i medeltidens England, där de träffar Robin Hood (innan han heter så), i Bagdad(?) där det finns både flygande mattor och harem:

och kalifen heter Kalif Ornia. Det är som synes förhållandevis enkel humor, och en del av den håller sämre idag, när vi inte tycker det är lika roligt med stereotyper som baseras på etnisk tillhörighet. Men står man ut med en del sådana inslag finns det också det som är roligare.

31. De svarta faraonernas rike

Den härskardynasti som kallas "de svarta faraonerna" styrde Egypten under något hundratal år när den dittillsvarande maktstrukturen av något skäl bröt samman. Men de kom från ett sammanhang med en betydligt längre historia, och den här tvådelade dokumentären beskriver vad som nu är känt om deras rike med bas i nuvarande Sudan. Det intryck man får är att det finns mycket forskning kvar att göra, för av olika skäl har tidigare generationers arkeologer hellre ägnat sig åt Egypten. Det skulle inte förvåna om det kan komma en dokumentär till om något eller några år.

30. Min fru går igen

Man kan se den här filmen bara för att titta på de snygga trettiotalsmiljöerna, särskilt den enorma villa som bebos av huvudpersonen Charles Condomine. (Jag tyckte att jag kände igen den, möjligen från Poirot, och det visade sig efter lite googling att det var alldeles rätt, och att den till och med har sin egen Wikipedia-sida.) Charles är författare ‒ och tydligen en framgångsrik sådan, om han har råd att bo där ‒ men just nu går det trögt med skrivandet. Han piskas på av sin amerikanska hustru, som är dotter till den filmmagnat som ska göra film av det manus Charles (inte) skriver på, baserat på en av hans egna böcker. För att få upp farten anlitas ett medium som ska frammana Charles första, numera avlidna, hustru, som tydligen var ett mer inspirerande sällskap än den nuvarande. Och mycket riktigt dyker hon upp, fast det är bara Charles som ser och hör henne, så det är frågan i vilken grad hon existerar utanför hans medvetande. Film är ju ett tacksamt medium för detta, för vi kan glida in och ut i de båda verkligheter där hon finns och syns, respektive inte finns eller syns.

Mediet madame Arctati måste vara en drömroll för en skådespelare i den ålder då de brukar uttala sig i intervjuer om att de bara får spela mormödrar. Den har spelats av sådana storheter som Margaret Rutherford, Penelope Keith, Angela Lansbury och Jennifer Saunders i den pjäs av Noël Coward som filmen bygger på. Som Charles ses Dan Stevens, som väl fortfarande är mest känd från Downton Abbey, men här agerar som om han imiterade Hugh Laurie som Bertie Wooster. Det är inte helt nödvändigt, för att det är en komedi framgår ändå. Överhuvudtaget velar den här filmen mellan farsens överspel och den svarta komedins seriösa förhållningssätt till det fullständigt absurda. Jag tror den hade vunnit på att bestämma sig för någotdera.

29. Falsk som vatten

En novell i samlingen Lagens långa näsa ligger till grund för den här filmen, som ofta verkar betecknas som thriller. Det kan man kalla den, men det tar tid innan det blir spännande, faktiskt mer än halva filmen. Fram till dess är det snarast relationsdrama, när bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) och poeten Clara (Malin Ek) inleder ett förhållande trots att de är gifta respektive sambo på varsitt håll med Anna (Marie Göranzon) respektive Stig (Stellan Skarsgård). Det är förresten inte det enda prasslandet som pågår. Så småningom lämnar de sina relationer och flyttar ihop i en liten lägenhet i ett rivningsfärdigt hus, där Clara dock har känslan av att vara iakttagen och förföljd. Det händer vissa oförklarliga saker, men en hel del kan tillskrivas hennes känslighet, och så väljer John länge att se det.

Det är ingen utpräglad humoristisk film, även om det finns ett litet avsnitt som visar en förlagsfest, som innehåller pärlor som denna:

(Med ryggen mot kameran syns Tage Danielsson i sin sista roll.)

Det är som sagt först mot slutet som det blir spännande, men då blir det å andra sidan det med besked. Innan dess är nöjet mest att upptäcka unga versioner av nu åldrade skådespelare (förutom de nämnda medverkar till exempel Örjan Ramberg, Philip Zandén och Lotta Ramel samt, i en mycket liten roll, Magnus Uggla).

28. Halsduken

Det här lär vara svensk TV:s första egna kriminalserie, och den lider onekligen av vissa barnsjukdomar. Samtidigt är den ett intressant tidsdokument och en uppvisning av några av tidens mest kända skådespelare. Och jag har ju tagit mig igenom åtta halvtimmesavsnitt, så helt usel kan den knappast vara.

I någon sorts huvudroll som kommissarie syns Lars Ekborg, som nog är den som känns mest modern av alla de medverkande. I motsats till många andra agerar han inte som stode han på Dramatens scen och ville höras på översta raden, utan talar som om han talar med sin motspelare någon eller några meter bort. Bland övriga ihågkomna namn ser man Åke Grönberg (som tillsammans med Ekborg några år senare grälade i TV-sketchen Skattkammarön), Bengt Eklund (mest känd som Tjorvens pappa (eller möjligen numera som Sigges farfar)) och Ulla Sjöblom (som här pratar som Eliza i My Fair Lady före professor Higgins omskolning). I mycket små roller medverkar också senare kända skådespelare som fortfarande är bland oss, Tomas Bolme och Monica Nielsen.

Serien bygger på ett engelskt manus av Francis Durbridge, som inte bara skrev för TV och film utan också för radio, förutom ett stort antal romaner och noveller. Den utgångspunkten gör att denna svenska version dras med vissa underligheter. Det utspelar sig fortfarande i England (fast en del av skådespelarna har svåra problem att uttala exempelvis Littleshaw, där mordoffret hittas), alla har engelska namn och åtminstone de flesta skyltar (men inte alla) är på engelska. Kanske har det gått att hitta miljöer i Sverige som är tillräckligt engelska, jag vet inte, men man kommer nog undan många sådana problem genom att nästan allting utspelar sig inomhus, och därmed blir likt tidens TV-teater. De bilar som förekommer är omväxlande höger- och vänsterstyrda.

Man får se upp så man inte fastnar för mycket i sådana detaljer. Lyckas man kan man ändå konstatera att det är en hyfsad deckarintrig, även om tittarens möjlighet att dra samma slutsatser som kommissarien måste vara minimal.

27. Massakern i Roms skugga

Vad det handlar om i den här dokumentären är fornborgen Sandby borg på Öland. I över tio år nu har det pågått utgrävningar där, som efterhand har visat att de boende överfölls och dödades någon gång i slutet av fyrahundratalet. Det var en orolig tid i Europa med romarrikets fall och folkvandringar, delvis i dess spår, men också på grund av hunnernas intåg österifrån. Eftersom det är en pågående kartläggning ges här inte definitiva svar på allt, och kanske har det också kommit fram mer, eftersom programmet gjordes 2020. Men det är intressant ändå.

26. Vikingarnas slavhandel

Det här är en spretig dokumentär som på en gång handlar om ämnet i titeln och två människoöden som har bäring på det. Vart och ett av dem hade kunnat bli en egen dokumentär, och eftersom de inte har någon beröring med varandra är resultatet en aning splittrat. En av dem är Melkorka, enligt den isländska Laxdalssagan en irländsk kungadotter som efter några år som träl hamnar på Island som frilla åt en storman, föder hans son och blir stammor för en framstående ätt. Den andre är Findan (Fintan), också av ädel härkomst och så småningom munk i ett kloster i nuvarande Schweiz (samt helgon). Båda finns på Wikipedia för den hugade.

25. Anthonsen

Det är något av ett axiom att man inte kan se en dansk film eller TV-serie utan att känna igen skådespelare från Matador, danska televisionens flaggskepp från 1978-1982. Det är förstås en sanning med modifikation; framför allt blir det mindre sant med åren, när unga skådespelare dyker upp och ersätter de gamla. Men den här kriminalserien från 1984 är en igenkänningsfest för Matador-fans, varom mera nedan.

Den yttre formen är fem avsnitt, relativt fristående, förutom de två sista, som gott kan kallas ett dubbelavsnitt. I centrum står Anthonsen, privatdetektiv i Köpenhamn, egentligen i Valby, som vid den här tiden verkar vara en inte alltför fashionabel stadsdel. Hos honom jobbar fröken Nyborg, kombinerad sekreterare, alltiallo och möjligen också hushållerska. Hans ärenden består mest av att skugga äkta män som är eller av sina fruar antas vara otrogna, och varje avsnitt innebär i allmänhet att han kommer något annat skumt på spåren. (Mycket hade blivit svårare för honom om folk bara hade dragit för gardinerna lite mer.) Förhållandevis ofta är det mycket större och viktigare än en detektivbyrå av hans storlek egentligen kan hantera. Till polisen har han ett delvis ansträngt förhållande. Han uppfattas mest som besvärlig när han dyker upp med sina fynd, som ofta ställer till det i utredningar som ser mer eller mindre färdiga ut, tycker i alla fall kommissarie Fredlund.

Som Anthonsen syns Ove Sprogøe, från Matador känd som doktor Hansen, men åtminstone i Danmark lika känd som Egon Olsen i filmerna om Olsen-banden, förlagan till svenska Jönssonligan. Han var osannolikt produktiv i många år, och det här är inte en av hans stora prestationer. Men han spelar luggsliten och förkyld, klädd i trenchcoat, alldeles trovärdigt i en serie som faktiskt inte är det minsta trovärdig. Som fröken Nyborg medverkar Elin Reimer, tidigare kokerskan Laura i Matador. Hon tycker egentligen att det är hon som ser till att byrån klarar sig, vilket inte är helt osant, men hon tar sig ibland väl stora friheter i förhållande till sin chef och arbetsgivare. Vidare medverkar katten Victoria, som av omtalet förefaller vara en hankatt. Ungefär i mitten av serien får byrån tillskott av en ung man som assistent, betald av motsvarigheten till Arbetsförmedlingen. Fram till dess har jag haft den danska texten på som stöd, men egentligen inte behövt den. När han öppnar munnen är det däremot inte lätt att hänga med, och då behövs textningen, ska jag säga.

Och så var det resten av Matador-skådespelarna då, varsågoda (med Matador-roller inom parentes): Bendt Rothe (baron von Rytdtger) spelar här en direktör för en diamantfirma, och på dess kontor jobbar en sekreterare spelad av Hanne Løye (fröken Mikkelsen med privatskolan). Den återkommande rollen som kommissarie Fredlund görs av Axel Strøbye (advokat Skjold Hansen), ett intressant val med tanke på att han spelade mer eller mindre samma roll i Olsenbanden-filmerna. Som hans assistent ser man Jens Arentzen (Ulrik Varnæs). Holger Juul Hansen, som spelade Ulriks far bankdirektör Varnæs i Matador är också här bankdirektör. I mindre roller syns Karen Berg (tante Møghe), Hardy Rafn (byrådssekreterare Lund), John Martinus (den oduglige Holger som är Ingeborg Skjerns förste man) och Buster Larsen (grishandlare Larsen). Och jag kan ha missat någon.

Här dräller förstås av tidsmarkörer, säkert ännu tydligare för en dansk publik. Årets hit 1984 var "Wake Me Up Before You Go-Go" med Wham, och den hörs i bakgrunden. Annars är musiken av Kim Larsen, ett tecken till på att det är den danska kultureliten som har varit med och gjort den här serien. Regissör är Erik Balling, som inte bara gjorde Matador och Olsenbanden-filmerna utan mängder med annat. Det gör serien till ett exempel på hur en bra personuppsättning kan lyfta något annars knappt medelmåttigt till riktigt bra.

24. Morden i Midsomer: 25 år av TV-historia

Nu har den här dokumentären hunnit bli några år gammal, men den tillkom alltså för att fira att det hade gått tjugofem år sedan Morden i Midsomer kom med sitt första avsnitt. Serien är ju ett fenomen som inte liknar något annat, och verkligen inte bara för sin uthållighet. Här får man återuppleva några av de spektakulära mordmetoder som har blivit något av ett signum, och så är ett antal medverkande intervjuade. Där finns båda kommissarierna Barnaby (den förste hette Tom, den andre heter John och är hans kusin), deras båda hustrur, några av deras inspektörer, med flera. (Eller rättare sagt, de skådespelare som har spelat dessa roller. Det är svårt med fiktion ibland.) Bland det roligaste är att se vilka numera kända skådespelare som har medverkat innan de var stora stjärnor, såsom Orlando Bloom, Olivia Colman och Henry Cavill.

23. Faraos ansikte

Faraon vars ansikte rekonstrueras i den här dokumentären är Ramses II, och mannen vars ansikte syns bakom titeln är Jean-François Champollion, en av den första egyptologerna, om inte den förste. Men det handlar inte bara om Ramses utseende utan också om de arkeologiska lämningar som finns från hans tid. Det hela är välgjort och intressant, men jag har förtvivlat svårt att hålla ordning på kronologin utan en digital fusklapp.

22. Påsköns mystiska stenansikten

Påskön, denna isolerade utpost i Stilla havet, fascinerar alltfort. Den här dokumentären är möjligen lite spretig, för den handlar trots titeln inte bara om de stenstoder som väl är det ön är mest berömd för. På femtio minuter ska här dessutom rymmas undersökningar om hur befolkningen kom dit (och varifrån), samt hur, varför (och om) civilisationen kollapsade. Värt ett helt eget program vore de bevarade exemplen på skrift från Påskön.

21. Jørgen Buckhøj - Manden bag Mads Skjern

Den danske skådespelaren Jørgen Buckhøj är i Sverige nog uteslutande känd för sin huvudroll som Mads Skjern i TV-serien Matador* och i Danmark huvudsakligen för samma sak. Men där vet nog fler att han hade en karriär både före och efter Matador, som faktiskt gjordes på bara fem år i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal. Fram till dess var Buckhøj mest verksam på revyscenen, och efter Matador var han en period teaterdirektör innan han dog vid femtionio års ålder. I den här porträttdokumentären intervjuas hans son och ett antal personer han samarbetade med, inte minst två av de skådespelare som hade rollen som hans son Daniel i Matador. Alla verkar eniga om att Buckhøj privat var en helt annan typ än den hårdföre affärsmannen Mads Skjern, men det är ju sådant som gör en stor skådespelare.

* som jag brukar säga är världens bästa TV-serie; den som har en annan uppfattning får komma med ett motförslag

20. Mayakungarnas fall

Utan att här gå i detalj om varför, har jag den senaste veckan haft anledning att både läsa, lyssna till och titta på icke-fiktion om mayakulturen i vad som numera heter Mesoamerika. Det jag har läst kommer så småningom på systerbloggen, det jag har lyssnat på är ett avsnitt av BBC:s superb(r)a långkörare In Our Time, och det jag har tittat på är den här dokumentären. Här framförs en annan uppfattning om mayafolkens benägenhet till människooffer än vad BBC-panelen hade 2016, men det kan ju tänkas att forskningsfronten flyttar sig. Både här och hos BBC görs vissa försök att radera ut uppfattningen att mayakulturen kollapsade. Vad som hände kan möjligen sammanfattas som att den sortens civilisation de hade under ett antal århundraden försvann, och deras städer förföll. Titeln här är alltså inte osann, men den behöver läsas bokstavligt. Det är ändå fascinerande att se vad modern teknologi i form av lidar kan bidra med vad gäller att kartlägga hur landskapet såg ut när den nuvarande djungeln var bebodd och bebyggd.

19. Axel von Fersen och Marie-Antoinette

Den här dokumentären behandlar egentligen ett smalare ämne än relationen mellan den franska drottningen Marie-Antoinette och den svenske greven Axel von Fersen. Det som står i fokus är deras brevväxling, som pågick redan före franska revolutionens början och fortsatte långt in i den tid då drottningen och hennes familj i praktiken var revolutionärernas fångar. Det nya här är att forskare har utvecklat metoder att analysera och därmed kunna läsa sådana brev som tidigare varit oläsliga på grund av överstrykningar. En del av överstrykningarna gjordes troligen av von Fersen själv, en del av senare släktingar i samband med att brevväxlingen publicerades. Nu finns det metoder som kan låta en sorts bläck synas medan andra sorter inte syns, och då kan man filtrera bort exempelvis överstrykningar. Det här gör att det blir spännande, fast man känner till den sorgliga historien sedan tidigare.

18. Ludwig – pusseldetektiven

Upplägget för den här serien, som engelskspråkiga Wikipedia kallar dramedy, är följande. En korsords- och tankenötskonstruktör (John, men med pseudonymen Ludwig) blir kontaktad av sin svägerska om att hennes man James, Johns bror, är försvunnen. Hon vill att han ska komma till Cambridge, där de bor, och hjälpa till att reda ut vad som har hänt. James är polis, och hans fru antar att det är något i hans jobb som har gjort att han har gått under jorden eller röjts ur vägen. Eftersom bröderna är enäggstvillingar är tanken att John ska ta sig in på James kontor och försöka hitta ledtrådar. Men just eftersom de är enäggstvillingar tror förstås James kolleger att det är James som kommer till jobbet, och John får ta del i de mordfall som inträffar. Eftersom han är en kapabel problemlösare går det ganska bra, även om hans personlighet ställer till det ibland. (Man ska inte ställa diagnos på fiktiva personer, men han har i början problem med att lämna sin bostad överhuvudtaget.)

Varje avsnitt innehåller ett avslutat fall, och hela säsongen om sex avsnitt handlar också om Johns och svägerskan Lucys försök att ta reda på vad som har hänt James. Det här upplägget är intressant och det bäddar för en serie som är både smart och rolig. Det är knappast en spoiler att säga att det ska komma en säsong till, för det är annonserat, och den ser jag fram emot.

17. Melodifestivalen 2025

Mitt nätverk menar att årets upplaga av Melodifestivalen innebär en uppryckning vad gäller några viktiga kriterier, nämligen programledare, manus och mellanakter. Jag kan bara instämma i det. Programledarna har överraskat och imponerat på mig, inte minst vad gäller deras kapacitet vad gäller sång och dans. Att manus skulle bli bra när Edward af Sillén återvände är kanske inte så överraskande, men ack så välkommet. Och mellanakterna har gett fansen vad fansen vill ha, vilket är kul anspelningar på tidigare års festivaler och nummer.

Låtarna som tävlar har därmed kommit något i skymundan, men jag tror inte att de generellt har varit sämre än de senaste åren. Finalen gick att klara sig igenom utan plågor, men alla deltävlingar har verkligen inte innehållit sex kapabla låtar. Intressant nog vann det enda svenskspråkiga numret och det enda som kan sägas innehålla någon sorts humor. Den sortens låtar har annars haft svårt att lyckas. Frågan är hur det går för de österbottniska bastubadarna i Europa, men jag gissar att det åtminstone blir douze points från Finland.

16. Rikard Lejonhjärta

De här dokumentärerna om Rollo, Vilhelm erövraren och nu Rikard Lejonhjärta (barnbarns barnbarn till den sistnämnde) hör uppenbarligen ihop, men presenteras separat åtminstone av SVT. Liksom de tidigare är den här väl berättad och påkostad med datoranimeringar som visar hur det byggs borgar, som sedan intas respektive försvaras. Ingen av de tre herrarna är odelat sympatisk, minst av alla kanske Rikard, men man får reda på mycket som man inte visste innan.

15. Vilhelm erövraren

Förutom mycket annat var Vilhelm erövraren sonsons sonsons son till Rollo, som vi alltså träffade i den här bloggen tidigare i veckan. Vilhelm är väl mest känd för slaget vid Hastings 1066, som är bakgrunden till hans binamn, men dit kommer vi först de sista tio minuterna i den här dokumentären. Fram till dess handlar det om hur han blev hertig av Normandie och en av de centrala aktörerna i Västeuropas politiska elit. Det är välgjort och sevärt, tycker jag.

14. Vikingakrigaren Rollo

Rollo är ännu en av dessa historiska gestalter som levde på gränsen mellan en tid vi inte vet mycket om och en tid som är relativt väldokumenterad. I hans fall tillkommer också faktorn att han föddes någonstans där dokumentationen inte var välutvecklad, för att uttrycka sig försiktigt, och så småningom hamnade i ett samhälle som skrev ned vad som hände, låt vara att det ibland skedde i efterhand och inte med dagens källkritiska krav. Utifrån dessa förutsättningar har fransk TV gjort en utmärkt insats med den här dokumentären. Experterna får säga mer än en mening var och ingen programledare reser mellan viktiga platser i bil, för att bara nämna något.

13. Sju sorters kakor

Man kan fundera över om det här platsar, s d h, å bloggen, men eftersom det är sju avsnitt, ehuru korta, får det väl räknas som en TV-serie. Det är några v m k bakprofiler, som jag inte känner närmare, men också någon profil av annat slag (Jessika Gedin), som bakar sin favoritsmåkaka. Här finns verkliga klassiker, men också någon doldis, som "Farmors fullträff", som man blir sugen på att baka om inte av annan anledning än nyfikenhet på smakkombinationen apelsin och kummin.

12. Tre terminer

Den här serien har jag sett två gånger förr, när den var ny 1991 och när den repriserades någon gång senare på nittiotalet. Jag minns den som mycket bättre än vad mitt nutida jag kan förmå mig att tycka. Det hade varit bättre att ta sig an Fritiof Nilsson Piratens roman, som är förlaga till serien, och som jag faktiskt tror att jag har oläst.

Handlingen utspelar sig 1912 och 1913 i Lund, dit Herman Lange kommer för att läsa juridik. Han är enligt allmän uppfattning något av ett alter ego för Piraten, men inte den ende som har en förebild i verkligheten. Michael Segerström spelar här Tom Ancher, en mycket lätt maskerad Sam Ask, legendarisk överliggare i tungviktsklassen. Det är förstås en mycket tacksam roll, och Segerström stjäl varje scen han medverkar i, fast de egentligen inte är så många. Herman själv i Ulf Fribergs tolkning är en rätt ointressant karaktär, tycker jag nu. Det som är tänkt att engagera honom är en kärlekshistoria med en gift kvinna, men jag blir föga engagerad. Mest minnesvärd i övrigt är denna kvinnas morbror, spelad av Hasse Alfredson på ett sätt som om rollen vore skriven för honom.

Att man får se lite Lund på bilderna väger tyvärr inte upp det här. Jag bokar in boken som sommarläsning redan nu.

11. Gåden om Thyra

DR:s Cecilie Nielsen återvänder här till Jelling, där hon har gjort en serie om möjligheten att det är Odin och inte Kristus som är avbildad på en runsten, och en annan om varför den danska kungalängden börjar med Gorm den gamle. Nu är det Gorms hustru, drottning Tyra, i sin samtid kallad Thorvi (eller liknande), som står i fokus. Det handlar först i ett avsnitt om de runstenar som nämner henne vid namn och som kan tolkas som att hon var en framstående kvinna i sin egen rätt, inte bara genom giftermålet med Gorm. Sedan ägnas ett avsnitt åt nya tolkningar av gravfynden i Jelling, som senast uppfattats som att Gorm ombegravts inuti kyrkan efter att först ha vilat i den största högen utanför. Den högen vill man nu se som Tyras, men även om programledarens entusiasm inte är att ta miste på förefaller inte alla medverkande experter helt övertygade. Kanske är det klokaste som sägs när en av dem konstaterar att Tyra är så fascinerande eftersom hon befinner sig precis på gränsen mellan den tid vi vet en hel del om och den tid vi nästan inte vet något alls om.

10. Religionskunskap förklarad

I den här serien, avsedd för skolbruk, ryms sju avsnitt på mellan femton och tjugo minuter vardera. De behandlar de fem så kallade världsreligionerna samt Sveriges sekularisering respektive julfirande. Jag har sett serien som repetition i samband med studier på annan nivå, och tycker att den fungerar även för det syftet.

9. Bronsålderns kollaps

Omkring 1200 f v t hände något som fick de dominerande kulturerna i östra Medelhavsområdet att gå under (det grekiska Mykene och det hettitiska Hattusa i nuvarande Turkiet) eller kraftigt försvagas (Egypten). Vad som hände har forskningen inte varit överens om, och den här dokumentären är inte platsen där vetenskapen sätter ner foten en gång för alla. Men det spekuleras om naturkatastrofer av olika slag, där kanske jordbävning, följd av hungersnöd och sjukdomar, just nu är det som många bedömer som troligast. Dokumentären är välgjord och påkostad, inte minst vad gäller datoranimerade miljöer från tiden.

8. I vår herres hage, säsong 5

Ibland är världsläget sådant att man vill ha feelgood-TV, och då är den här serien alldeles rätt. Det är ändå något paradoxalt med det, för allt går verkligen inte bra för alla där. Inte minst den här säsongen är sådan, eftersom andra världskriget pågår och gör sig påmint på olika sätt. Men den lantliga veterinärpraktiken är en miljö som osökt ger tillfällen till trevlig samvaro över te och andra måltider, natursköna scenerier när någon veterinär är på väg till en lantgård samt solskenshistorier när djur blir friska. Den här säsongen spelar också James Herriots familjeliv med hustru och liten son en större roll än tidigare. Den förra TV-serien som byggde på Herriots åtta böcker omfattade nittio avsnitt, så jag gissar att det kommer mer även av den här.

7. På spåret, säsong 35

Ikväll gick årets omgång av På spåret i mål med resor till Rom, Vansbro och Orlando. Mest imponerad blev jag av hur nära båda lagen var när det gällde att peka ut Kilimanjaro i momentet "Närmast vinner". Men inget av lagen behövde skämmas för sin insats, och i perspektiv av hela säsongen var det helt rätt lag som vann och som kom tvåa.

Avannonsen avslöjade att Kristian Luuk och Fredrik Lindström kommer tillbaka med en ny omgång i höst. Det blir deras sjuttonde, och därefter behöver de, om jag räknar rätt, två säsonger till för att komma ikapp Ingvar Oldsberg. Jag börjar tro att det är det som är deras mål numera.

6. Krigardrottningen Boudicca

Den här bloggen är egentligen inte platsen att skriva långa inlägg om ämnena för de TV-dokumentärer jag ser. Men Boudicca är så okänd i Sverige att jag vill säga åtminstone något.

Hon var drottning över, eller i alla fall ledare för, en keltisk stam i nuvarande östra England som kallades icenerna. Det som har gjort henne i någon mån ihågkommen är att hon ledde ett uppror mot romarna omkring år 60. Enligt de få romerska källor som berättar om henne förlorade hon den avgörande drabbningen, och dog kort därefter. Hur hon dog är historieskrivarna inte överens om. Sedan var hon bortglömd i nästan femtonhundra år, tills de antika texterna genom renässansen började läsas igen. Som av en händelse sammanföll det i tid med när England på nytt hade en drottning, Elizabeth I, som kunde använda Boudicca som exempel och förebild. Så var det tyst i några hundra år tills drottning Victoria kom på tronen och något liknande hände med intresset för Boudicca, denna gång med följden att det restes en enorm staty av henne i närheten av parlamentet i London, dock först efter Victorias död.

Den här brittiska dokumentären är ett skolexempel på hur man gör bra populärvetenskap. Seriösa experter som får säga flera meningar i taget, autentiska bilder från lämningar av sådant som fanns i exempelvis Colchester då och förklaringar av vad som hänt med bilden av huvudpersonen i senare tid (inklusive konstateranden av vad vi inte har en aning om, trots statyer). Den är dessutom sevärd även för oss som inte har den brittiska publikens förkunskap om Boudicca.

5. Julius Caesar

Inte för att jag på minsta sätt är expert, men jag uppfattar det här som en seriös och välgjord dokumentär om Julius Caesar. Den säger säkert inte så mycket nytt till den som är specialkunnig, men jag kände mest till hur det gick för honom på slutet och inte så mycket om hur han hamnade där (och då menar jag lite mer än att han gick till fots till senaten den 15 mars). Om man får önska något av den här sortens TV är det att experterna får säga mer än en mening i taget.

4. Barna Hedenhös uppfinner julen

När det inte är december och det inte kommer ett nytt avsnitt av en ny julkalender varje dag, då får man lita till vad SVT väljer att tillgängliggöra av sina gamla kalendrar. Nu fanns den här, som jag alltså har sett med ett avsnitt om dagen i januari, som ju allmänt anses som en månad som behöver piggas upp.

Det handlar alltså om stenåldersfamiljen Hedenhös, som medelst raket landar i 2010-talets Stockholm, eller i alla fall ett Stockholm i relativ nutid, där dock julen ännu inte är uppfunnen. Under tiden de tillbringar här råkar de mer eller mindre slumpmässigt komma på ett antal saker som vi i vår verklighet förknippar med julen. Parallellt med detta pågår en lansering av en annan raket, som ska föra den fiktive statsministern till framtiden. Han avskyr nämligen allt som är gammalt och gör sitt bästa för att alla andra ska tycka samma sak.

En som inte gör det är museiintendenten på det stängda museum där familjen Hedenhös landar. Hon är å andra sidan föga intresserad av nutid eller framtid. Förbindelsen mellan allt det här är att intendentens son är ansvarig för statsministerns raket, att intendentens barnbarn får bo tillfälligt på museet och gör sig till vän med familjen Hedenhös och att det förstås så småningom krävs någon sorts raketvetenskap för att de ska kunna återvända till stenåldern.

Det är utmärkta skådespelare som lyfter en åtminstone i mitten ganska tunn intrig. Sten Ljunggren som diabolisk statsminister och Lotta Tejle som museiintendent ("kalla mig inte farmor, kalla mig intendenten") är bäst, men även Per Andersson som tafflig raketingenjör och Fredde Granberg som arketypisk töntpappa i stenålderskläder är utmärkta. Och därmed inte sagt att övriga är dåliga, för de har hittat bra barnskådespelare som både nutids- och stenåldersbarn.

3. Kommissarie Dalgliesh, säsong 3

Den här tredje säsongen om kommissarie Dalgliesh (som nu har blivit commander) består liksom den föregående av tre långa avsnitt, som bygger på varsin bok av P. D. James. Skillnaden består, i alla fall på ytan, av att han i vart och ett av fallen samarbetar med olika underordnade poliser. I det tredje sammanstrålar han med tidigare inspektör Miskin, som har fått sitt eget distrikt att basa över, och dessutom är gravid. I mellanavsnittet är det en personlighetslös lokal förmåga, och i det första är det inspektör Tarrant, som i slutet av förra säsongen hade problem att samarbeta med kvinnliga poliser och fortfarande har svårt att ha en professionell attityd överlag. Det här gör att det blir mer omväxlande än tidigare, men också att det tydliggörs att Dalgliesh är distanserad i förhållande till alla han arbetar med utan att det behöver betyda att han ogillar någon.

Böckerna som är televiserade den här gången är Yttersta domen, som utspelar sig på ett prästseminarium, Slut hennes ögon, som faktiskt har en gammaldags herrgård som miljö, och till sist Böjelser och begär, där ett kärnkraftverk spelar stor roll, även om morden inte begås inom dess väggar. James var onekligen duktig på att hitta miljöer och sammanhang som lämpar sig för deckarintriger. De är ofta slutna, hierarkiska och i någon mening okända för allmänheten. Det har tagits väl till vara av den här serien, tycker jag.

2. Whiskey on the rocks

När jag först läste om den här serien trodde jag att det var SVT:s sedvanliga historiska julsatsning som tagit steget in i så modern tid att även jag levde samtidigt som händelserna inträffade. Men någon gång i anslutning till att den blev tillgänglig framgick att det är satir och komedi. Det var tur att jag hade det med mig, för annars hade jag nog tvivlat på mitt och/eller SVT:s omdöme.

Det handlar alltså om händelserna hösten 1981, när en sovjetisk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård. Hur det verkligen gick till får man söka information om på annat håll. Här är historieskrivningen att besättningen var full, att Sveriges ÖB drivs av ett privat rysshat och att den sovjetiska statsledningen, enkannerligen Brezjnev, är svårt senil. Till de få kompetenta inblandade hör Sovjetunionens ambassadör (som i den här fiktionen är kvinna) och Sveriges statsminister (som liksom i verkligheten heter Thorbjörn Fälldin och är fårbonde).

Rolf Lassgård i rollen som Fälldin är lysande på samma sätt som många av skådespelarna i The Crown är det. Han skapar sin egen Fälldin, precis så nära verklighetens sävlighet att det är trovärdigt, men också med det lilla avstånd som behövs för att dramaturgin ska fungera. Efter ett tag är man övertygad om att det är Fälldin själv man ser. Den briljansen når ingen annan här, men många andra gör fina prestationer. Per Ragnar som blekingsk fiskargubbe kan särskilt nämnas, liksom Anton Lundqvist i en liten roll som olycksdrabbad svensk militär i lägre ställning.

Tar man detta för vad det är kan man utan vidare ha det som underhållning utan större pretentioner. De kritiska röster jag har sett och hört verkar ha velat ha en dokumentär eller i alla fall en verklighetsnära dramadokumentär. Det tror jag att det fortfarande finns utrymme för.

1. Krakkafréttaannáll 2024

Tyvärr har jag under hösten 2024 kommit ifrån min goda vana att se de isländska nyheterna för barn (fem minuter varje dag, måndag till torsdag under terminstid), men jag har ambitionen att återknyta bekantskapen för att hålla isländskan aktuell. Årets nyårskrönika är ett steg på vägen, men jag kan alltså inte bedöma hur mycket som är nytt och hur mycket som är sådant som redan har visats. Det har hur som helst varit ett händelserikt år på Island med både presidentval och alltingsval, för att inte tala om vulkanutbrott.