83. Torsdagsmordklubben

Om man nu ska ha Netflix igen är det för den här sortens filmer. Den finns bara där och den är hemtrevligt sevärd, som brittiska mysdeckare så ofta är. Däremot är den förstås fullkomligt orealistisk vad gäller hur mordutredningar går till. Det är ett gäng pensionärer på ett lyxigt äldreboende som normalt träffas på torsdagar för att "utreda" gamla kalla fall, men nu får de ett nytt och hett fall, när en av ägarna till stället hittas mördad. Det förekommer också riktiga poliser, men de lyckas inte så väl.

Mycket av den här filmens sevärdhet beror på skådespelarna, där det verkligen inte har sparats på krutet. I själva klubben ingår Helen Mirren, Ben Kingsley och Pierce Brosnan, och som reserv på en ledig plats kommer Celia Imrie med. Kring dem finns också sådana kändisar som Jonathan Pryce, David Tennant, Tom Ellis och Richard E. Grant. Det kan knappast bli ett dåligt resultat med den rolllistan, och det blir det inte heller. Det hela är gjort med så gott humör och humor att det inte gör så mycket att det är en rörig intrig och ett par sammanträffanden för mycket för att vara riktigt bra som deckare.

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

81. Downton Abbey: The Grand Finale

Det har flödat över i flödena de senaste veckorna med inslag av typen "två eller tre skådespelare från Downton Abbey gästar brittisk morgon-TV", vilket förstås beror på att denna tredje film hade premiär idag. På frågan om det är sorgligt att det nu är slut har många svarat att de har blivit så vana att ta farväl efter först en TV-serie, sedan efter första filmen och möjligen också den andra, att de inte riktigt vet. Utan att säga för mycket tror jag ändå att det här faktiskt är det sista vi får se av Downton Abbey i den här formen. Det har spekulerats om någon form av prequel, men då är det rimligen inte de här skådespelarna som blir aktuella.

Det är, ungefär som i de två tidigare filmerna, inte för intrigen man ser detta. Snarare är den tunnare än vad som hade accepterats i något annat storfilmssammanhang, men det gör inte något när man kompenseras som här. Om man ändå ska säga vad det handlar om kan det sammanfattas som brytningstid. Många i den nu äldsta generationen, både bland aristokratin och tjänstefolket, är mogna att dra sig tillbaka, och många i den yngre är mogna att ta över, hur konstigt de äldre än tycker att det är.

De allra flesta skådespelare man önskar sig är med den här gången också. Maggie Smith har förstås giltigt förfall men nämns ett antal gånger och övervakar händelserna från ett porträtt i olja. Alla som är med får något litet att göra, också det som vanligt, och det om något är väl även den här filmens svaghet. Det blir svårt att få ihop en bra helhet med så disparata ingredienser som morbror Harolds ekonomiska problem, lady Marys skilsmässa och cousin Isobels ordförandeskap för Yorkshires lantbruksmässa, andra, mindre inslag att förtiga.

Det har ju ofta förekommit gäster på Downton Abbey från den verkliga världen, både kungligheter och andra celebriteter. Den här gången är det Noël Coward, ännu i början av sin karriär som estradör och pjäsförfattare, men tillräckligt känd för att det ska bli ett evenemang av att han kommer. En god idé hade varit att läsa på lite om honom och hans livsverk i förväg, för jag tror att en del anspelningar gick över huvudet på mig.

Jag gissar att de allra flesta fans är nöjda, och möjligen är de också nöjda med att det slutar här. Skådespelarna kommer gissningsvis att få nya uppdrag, och Julian Fellowes kan skriva sin prequel, om han inte föredrar något av sina andra projekt.

80. Vikingakvinnornas tid

Vikingatiden har länge förknippats med män, de män som reste i österled och västerled från Skandinavien och ömsom plundrade, ömsom handlade. På senare år har man ägnat mer uppmärksamhet åt att det förstås också fanns kvinnor under samma tid, och DNA-teknik gör det ju numera möjligt att fastställa säkert vilket kön en begravd person hade, för att bara nämna något. Det ligger i sakens natur att den här dokumentären har en underton av att mycket har förtigits men nu ska sanningen avslöjas. En del är intressant och spektakulärt, en del är kanske mindre revolutionerande.

79. Europas förmänniskor

Här handlar det om de människor som bodde i Europa långt före vår art och neandertalarna, som annars är det vanliga tidsperspektivet i de här sammanhanget. Nu får man tänka sig tillbaka 400 000 år och träffa Homo heidelbergensis, fast namnet är lite missvisande, eftersom det mest rör sig om en fyndplats i södra Frankrike. Forskarna försöker ta reda på sådant som om de hade talförmåga (mycket möjligt), om de begravde sina döda (det verkar så) och om de hade kläder (troligen björnskinn i så fall). Fascinerande alltsammans.

78. Loving Highsmith

Översättaren gav nog upp inför att hitta en svensk titel på den här dokumentären. "Att älska Highsmith", eller "Den älskande Highsmith"? Båda täcks in av innehållet. Författaren Patricia Highsmith hade inget lätt privatliv och var av allt att döma inte lätt att leva med. Den här dokumentären handlar mer om det än om vad hon skrev, även om det också skymtar här och var, kanske mest som en tänkt spegelbild av hennes eget liv. Den gjordes nog också precis vid den tid då ett antal av hennes samtida fortfarande kunde medverka; två av de centrala personerna har sedermera avlidit.

77. Morden i Midsomer, säsong 17

Nu finns det några gamla säsonger av den här serien tillgängliga på SVT Play för den hugade. Den här är från 2015, vilket betyder att Barnaby assisteras av en annan ung manlig inspektör (den här heter Nelson) och att hans dotter är om inte nyfödd så i alla fall mycket liten. När man har vant sig vid det inser man att serien annars inte har utvecklats så mycket.

Det är fyra avsnitt, vart och ett i en av de typiska avgränsade miljöer som är något av seriens signum. Här är det en deckarfestival, en folkmusikfestival, en vingårds lansering av ett nytt vin samt en inflyttad illusionists möte med en hednisk sekt vid midsommar. Särskilt den sista ger utrymme åt både hel- och halvfnoskiga original, men därmed inte sagt att de övriga bara befolkas av normala människor. Folkmusikfestivalens arrangör dränks i en skål med kokta ägg och små ålar i enlighet med texten i en känd folkvisa (som jag tror är komponerad för detta sammanhang). Det är nog säsongens mest spektakulära mordmetod, men här förekommer också spetsande på parasoll och arrangerad elchock.

Det är förstås helt orealistiskt på alla sätt, men lyckas ändå vara sevärt.

76. Det är grisens fel!

Det är inget fel på personuppsättningen i den här halvtimmeslånga TV-filmen som är lika gammal som jag (född 1973). I huvudrollen förekommer Sif Ruud och upphovsman är Lasse Hallström.

Det syns inte riktigt på bilden, men det hela tar sin början i en rättssal, där Märta Olsson står anklagad för något som vi inte får reda på. Hon hävdar att allt beror på att hon stal en marsipangris en jul när hon var liten, och berättar vidlyftigt om detta på ett sätt som jag tror att någon hade avbrutit i verkligheten. Det förekommer också återblickar på det som har hänt, men ofta med Ruuds något förnumstiga berättarröst. Sammantaget är det en lätt underlig historia som ändå klarar sig tack vare hennes förmåga.

75. Tordyveln flyger i skymningen

Det är modigt att ta sig för att göra TV av en bok och radioteater som flera generationer läsare och lyssnare har älskat och gjort sig egna bilder av. Det är också en utmaning eftersom originalet (vilket strängt taget är radioteatern, som kom först) i så hög grad bygger på ljud och inte alldeles enkelt låter sig överföras till rörlig bild. Men de här förutsättningarna tycker jag att de ansvariga kommer ut med hedern i behåll, även om det finns saker att vara kritiskt eller undrande inför.

Nu kommer det spoilers, både i förhållande till TV-serien och förlagan. Viss kännedom om bok och/eller radioteater förutsätts.

Manuset är inte så troget boken som jag hade önskat mig, men ändå inte det värsta man har varit med om. Här finns en nyskriven vuxenkaraktär (spelad av Pernilla August), mormor till Jonas och Annika, som får ta över en hel del av den vuxeninteraktion som annars deras föräldrar stod för. David och hans pappa har gjorts till nyinflyttade, och David har försetts med en släktbakgrund som knyter honom till Selanderska gården och en förbannelse med anknytning dit. Annika har försetts med en mopedburen pojkvän, som verkar ha som huvudfunktion att vara svartsjuk på David. Jämförelsevis ägnas mycket tid åt den egyptiska statyn och mindre åt de övriga inslag som de upphittade gamla breven handlar om. De återblickar som förekommer till 1700-talet känns ofta otillräckliga för att förklara sammanhanget. En del av det som har ändrats begriper jag inte avsikten med, en del annat fungerar hyggligt.

Skådespelarna är överlag bra, inte minst de tre ungdomarna i huvudrollerna. Som prästen Lindroth ses Tomas von Brömssen som Lindroth, och han är verkligen utmärkt. Han har samma godmodiga utstrålning som Hasse Alfredson i radioversionen och kör till och med SAAB, som i boken. Som Julia J:son Andelius, den gamla damen som ringer och vill spela schack med David i telefon, hörs Christina Schollin och det hade inte gått att hitta någon bättre, är jag säker på.

Miljöerna är tidstypiska; inte minst textilier i form av gardiner och påslakan kastar en tillbaka till 1976 på ett ögonblick. Både Selanderska gården:



och affären, där familjen Berglund har sin bostad ovanpå:

är närmast perfekta.

Sammanfattningsvis ger jag serien tre och en halv tordyvel av fem.

74. Stenbeck

Finansmannen Jan Stenbeck var larger than life, och en dramaserie om honom lider ingen brist på material. Snarare är frågan om seriemakarna ska ägna sig åt privatlivet eller affärslivet eller bådadera. Här har man valt bådaderas, och en ofrånkomlig följd är att man hade önskat mer av både privatliv och affärsliv, eller möjligen då mindre av det ena.

När det hela tar sin början är Stenbeck bosatt i New York och familjekoncernen Kinnevik leds nominellt av hans äldre bror Hugo (kallad Junior), fast det förefaller som om föräldrarna, inte minst fadern Hugo senior, håller ett visst grepp om den. Den som läser på det minsta i förväg vet att de båda Hugos samt systern Margarethas make Bertil af Ugglas, avlider under loppet av bara ett drygt år och att det lämnar fältet fritt för arvstvist mellan Jan, Margaretha och systern Elisabeth. I de turerna känns det som om man är förflyttad till styrelserummen på Öhmans varuhus eller Dahléns rederi. Överlag är inte detta subtiliteternas serie.

Vad som däremot fungerar bra i den här serien är rollbesättningen. Jakob Oftebro i huvudrollen har jag aldrig sett förr, men han gör en utmärkt tolkning. Som Hugo senior och Märta Stenbeck syns Lars Lind och Irene Lindh med all rutin man kan tänka sig. Det åldrande som krävs när serien omfattar ett par decenniers skeenden fungerar ovanligt bra, inklusive Oftebros tilltagande embonpoint.

Sedan ägnar Jan Stenbeck sig åt att förändra Kinneviks profil från skog och stål till, ja vad som helst som är modernt, känns det som. Mobiltelefoni, satellit-TV eller något annat som inte fanns eller rentav inte var tilllåtet i Sverige. När det inte går hittar han ett kryphål (eller tvingar sina underlydande att hitta det). Parallellt med det har han en växande familj, fru och så småningom fyra barn, i USA, och det är förstås en utmaning, som det heter numera, att kombinera dess önskemål om närvaro med förväntan på ledning av en affärsverksamhet i Sverige.

Stenbeck framstår inte som odelat sympatisk i den här historieskrivningen. Samtidigt som han onekligen hade charm och karisma hade han ett sätt att behandla omgivningen på som nog bara personer med en viss familjebakgrund och förmögenhet kan kosta på sig. Hur det förhöll sig i verkligheten får man möjligen reda på om man läser den biografi av Per Andersson som serien bygger på.

73. Midvinterduell

Frågan är om jag har sett den här Lars Molin-klassikern förr, eller om den hör till det kulturarv som man kan känna till ganska bra utan att själv ta del av det. Hur som helst tål den att ses och troligen även att ses om.

Det handlar om Egon Lundin, som är mjölkbonde och nu förväntas sätta sin mjölkkruka på en gemensam mjölkpall en bit bort längs vägen. (Själv är jag ovan vid terminologin; i den landsända jag kommer från heter det mjölkkanna och mjölkbord. Eller snarare mjölkakanna och mjölkabord.) Vägförvaltningen plogar vägen så att hans mjölkpall gång på gång förstörs, och han bygger envist upp den fast grannar och andra försöker tala honom till rätta. Det är förstås en historia med minst två bottnar, och kan utan större besvär tolkas som den lilla människans kamp mot en orättfärdig överhet.

I huvudrollen ses Ingvar Hirdwall göra en lysande prestation, men frågan är om inte Mona Malm som hans fru är ännu bättre. Hon har nämligen så få repliker att arbeta med att hon egentligen inte borde kunna bli mer än statist, fast ändå minns man henne lika mycket som honom. Och i smårollerna runt dem syns tidens främsta skådespelare, såsom Anders Nyström, Hans Ernback, Torsten Wahlund och Tord Petersson. Något större roll som ansvarig vägmästare har Tommy Johnson, och han är perfekt rollsatt med sin buttra uppsyn och tvära replikföring.

Tack vare en vägskylt "Raggarö 14" som syns i bakgrunden i en scen har jag lyckats hitta var gården finns och var mjölkpallen stod. Location, location, location, som det heter.

72. The Ninth Guest

Det går att beskriva den här filmens intrig så att den låter som en Agatha Christie-roman. Åtta gäster och två tillfälligt anställda tjänare samlas i en bostad, där värden som har bjudit in dem underligt nog inte är närvarande. Värden kommunicerar däremot med sina gäster genom en radiogrammofon. Efter hand dör den ena efter den andra, och gästerna börjar misstänka varandra. Att ta sig därifrån, som vore det naturliga, visar sig omöjligt.

Den som inte tänker på Och så var de bara en (som den heter numera) måste ha levt ett instängt liv. Ändå finns här en del skillnader. Filmen utspelar sig i en fashionabel takvåning i New Orleans, inte på en ö utanför engelska sydkusten. De inbjudna känner varandra, möjligen inte alla, men ingen är total främling, vilket betyder att de har en del inbördes relationer sedan tidigare. De relationerna visar sig ibland vara sådana att de kan vara motiv för mord. Och hela handlingen utspelar sig under en kväll och natt, inte under flera dagar. Det betyder att tempot är högt för en film från 1934, särskilt som den är en ovanligt kort långfilm, bara en timme och sju minuter.

Det går att se den här filmen med behållning även utan att vara bekant med Christies roman; möjligen är det rentav en fördel att inte vara det. Christie själv lär ha hävdat att hon inte hade sett filmen, inte pjäsen som hade premiär några år tidigare, och inte heller läst den bok som är förlaga till bådadera. Jag har svårt att tro henne, men hon var ju också en mästare på att luras.

71. Hundtricket

Det är väl att ta i att kalla den här filmen för klassiker, men den innehåller i alla fall en replik som jag skulle utnämna till klassisk:

Och med en Skarsgård (Alexander, ovan) och en Wahlgren (Linus) i huvudroller har den ett visst försprång framför valfri romantisk komedi. Annars förhåller sig filmen med road distans till den genren genom att Linus Wahlgrens roll Simon är insnöad på att se sådana och gärna skulle se sitt singelliv utbytt mot hur det brukar gå till i Hollywood. Kompisen Micke ("Robinson-Micke" efter en kort sejour i dokusåpagenren) i Alexander Skarsgårds gestalt är i varje fall på ytan mer benägen till korta relationer, a k a krogragg. Och så balanseras de av sin tredje kompis Mario, som befinner sig i en stadig relation med allt vad det innebär.

Hundtricket består i att Simon lånar en tax med syftet att medan han rastar den kunna hitta sin livspartner i ett sammanhang som både är vardagligt och ger tillfälle att visa sig som en fin och omhändertagande person. Det går utmärkt till en början, men naturligtvis finns det något hinder på vägen när han har träffat Mia. (Och när hunden lämnas tillbaka och inte syns till mer frågar hon inte alls var den är eller varför han var ute med den.)

Ser man den här filmen med rätt inställning och inte väntar sig bråddjup i karaktärerna är den faktiskt inte alls dålig. Ibland behöver man något som bara är snällt och oförargligt.

70. Wallander: Mördare utan ansikte

En trettio år gammal TV-deckare kan ha åldrats med allt annat än värdighet, men den här är fullt sebar fortfarande. Om det beror på kvaliteten i förlagan, Henning Mankells första bok om Kurt Wallander, eller kvaliteter i den här produktionen kan kanske vara egalt, men jag tror på bådadera.

Det är klart att tiden har gått, och att det finns tecken på det. Tydligast som alltid är mobiltelefonerna:



Här finns de i alla fall och fungerar för det mesta, även om Wallander själv (i Rolf Lassgårds gestalt, se ovan), inte är så förtjust i dem, och använder telefonkiosk när han själv ringer upp.

Det dräller förstås av andra småsaker som placerar handlingen i tiden, som att man tar ut pengar från Minuten (och det finns både Föreningsbanken och Sparbanken) och att man tar flygbåten när man ska till Danmark. Upplösningen på Kiviks marknad visar att det är en tid när strippshowerna ännu fanns kvar där. Vidare får man förstås mycket bilder från Ystad och Österlen, men också Malmö och Köpenhamn.

Och så är Annehem fortfarande landet strax utanför Lund, inte ett villaområde:

På bilden är det Åke Jörnfalk, en av de många sydsvenska skådespelare som befolkar serien, liksom han var flitigt förekommande i Malmö-TV:s dramaproduktioner under decennier.

Intrigen är nog det som har åldrats minst, för den tar upp fortfarande aktuella ämnen som främlingsfientlighet och samhällstrygghet.

69. Res med Jovan, säsong 2

Nu finns det en ny liten säsong i serien Res med Jovan, den här gången fem avsnitt, som vanligt ungefär sju eller åtta minuter långa. Tre av avsnitten handlar om Dubrovnik, nu mer turistigt än någonsin med tanke på alla Game of Thrones-fans som kommer för att se inspelningsplatserna i verkligheten.

De andra två avsnitten handlar om andra platser eller företeelse från före detta Jugoslaven. Det verkar vara en fördel att han talar språket så även icke-engelsktalande kan medverka på goda villkor.

68. Livet är kort, konsten lång – filmen om Åke Göransson

Åke Göransson dog redan 1942, bara fyrtio år gammal, och hade knappast någon vanlig karriär som konstnär innan dess. Under sin mest produktiva period bodde han hos sin mor i en enrummare i Landala i Göteborg, och det var där hans målningar hittades, hoprullade i en kökssoffa. Sina sista år vistades han på mentalsjukhus men när det ordnades en utställning med hans verk året innan han dog var han frisk nog att få permission och besöka den. Det är mer hans liv och de här omständigheterna runt konstnärskapet än själva målningarna som fascinerar med honom.

67. Sanning i sagorna

I huvudsak handlar det här om Beowulf, huvudpersonen i det epos på fornengelska som bär hans namn. Dess handling utspelar sig i Skandinavien, och nu har det framlagts en teori att han ska ha haft hemvist på Gotland, kanske rentav vara identisk med en person i Gutasagan. Som med många nyskapande teorier verkar den helt rimlig, men jag kan för lite för att bedöma om den är rimligast.

66. Serietecknaren som gick på begravning

Det är serietecknaren Mats Jonsson som går på begravning. Honom har jag läst en hel del av, varom den intresserade kan läsa mer på den här bloggens äldre syskon. Den här dokumentären sammanfattar delar av hans två serieromaner När vi var samer och Stinas jojk. Stina, som det handlar om, hette egentligen Kristina Katarina Larsdotter, men blev känd som Stor-Stina. Hon växte hela livet och mätte till sist 218 centimeter. I tidens anda − hon dog 1854 − preparerades hennes skelett och visades upp på museum. Själv hade hon ett antal år som levande visats upp runt om i Europa. Så sent som 2024 hade hennes ben identifierats och kunde begravas i Malå. Mats Jonsson medverkar inte bara som serietecknare, utan också som släkting. Det är förstås också han som står för de animerade inslagen här.

65. Från Alfredson till Ö-ändan

Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.

Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)

Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.

Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:

Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.

Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)

En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:

För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).

För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:

I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.

64. Res med Jovan, säsong 1

Vid det här laget får väl Jovan Radomir räknas till SVT:s trotjänare, men jag som mycket sällan ser linjär TV hade lite glömt bort honom, faktiskt. Här är han resereporter, men inte den sorten som idkar förment konsumentjournalistik, utan han berättar opretentiöst om platserna utifrån någon garanterat oförarglig vinkel. Det börjar i hans uppväxtstad Katrineholm, men fortsätter sedan via Donau (Budapest och Novi Sad) till Istrien, inklusive Lipica, hemorten för lipizzanerhästarna. Samt Köpenhamn. Några av ställena bestås mer än ett avsnitt, men så kan man få göra när de är under tio minuter vardera.

63. Första fem - pionjärerna som tog plats i riksdagen

Nu har det gått några år sedan det var hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt i riksdagsval och de första fem kvinnorna kom in i riksdagen. Den här dokumentären kom till i samband med det, men ligger kvar ett tag till för oss senfärdiga.

Det är intressant för det mesta, välgjort och för det mesta med rimligt sansade experter som bara undantagsvis blir agitatoriska själva. Men mellan bilder från tiden och nygjorda intervjuer förekommer också lösa klipp som troligen ska illustrera att det långt fram i tiden har funnits fördomar mot kvinnor i politiska sammanhang. Effekten av dem förtas något av att de inte är daterade eller ens försedda med någon annan information alls. Man känner ju igen Tage Erlander, kanske också Yngve Holmberg och Sven Wedén, men absolut inte alla "vanliga människor på gatan".

62. Jakten på Babylons trädgårdar

Titeln täcker egentligen bara en liten del av vad den här dokumentären handlar om, men den är förstås synnerligen klickvänlig. Det handlar om Nineve, en bra bit norr om Babylon, men uppenbarligen av olika skäl tänkbart som platsen för de terrasserade trädgårdar som var ett av antikens ju underverk, men som man länge inte har haft några säkra spår av. Nineve är idag också känt för sin lokalisering i Mosul, och för att IS på 2010-talet förstörde mycket av det bevarade kulturarvet där. Det i sin tur har gjort att det finns förutsättningar för nya fynd där (kanske inte vad IS tänkte sig).

61. Sisi - kejsarinnan, säsong 1

Det har de senaste åren kommit minst en annan TV-serie om kejsarinnan Elisabeth av Österrike, känd som Sisi, förutom att det finns ett antal äldre serier och filmer. Det är därmed naturligt att seriemakarna vill göra något nytt, men frågan är om de har valt rätt här.

Den här första säsongen omfattar den tid när Elisabeth, då hertiginna av Bayern, och den unge kejsaren Franz Joseph träffas, förlovar sig, gifter sig och får sina första två barn. Eftersom det också hände i verkligheten är det knappast någon spoiler, inte heller att kejsaren samtidigt måste hantera försök till uppror på olika håll i sitt vidsträckta rike. Elisabeth å sin sida ägnar sig åt barnen, mer än vad som väntas av en mor i hennes ställning, och åt att bereda plats vid hovet åt en bekantskap hon har gjort. Där lämnar serien det verklighetsanknutna, eftersom bekantskapen är en före detta prostituerad som förses med falsk adelstitel och förväntas fylla funktionen som hovdam eller liknande. Att den näst de två huvudrollerna viktigaste personen i en serie av den här sorten är fritt uppfunnen är möjligen beundransvärt innovativt, men varför då inte skriva en serie om ett fiktivt regentpar? Själv blir jag misstänksam mot allt annat som händer och som inte lätt går att bekräfta på Wikipedia.

Annars har det här nog varit en dyr produktion, även om mycket av den har förlagts till Baltikum med dess attraktiva kostnadsnivå. Det finns mycket att titta på vad gäller miljöer och kläder, och skådespelarna gör sitt jobb, oavsett om de skrider fram genom gemak eller har ångande sex i himmelssäng (givetvis i syfte att producera en tronarvinge). Ändå är det långt till den nivå man har vant sig vid att en serie av det här slaget kan ha (The Crown, jag tittar på dig). Det gör att jag inte kan binda mig för att fortsätta med de för närvarande ytterligare tre säsonger som finns.

60. Ernst-Hugo Järegård läser en historia av Fritiof Nilsson Piraten

 

 

Titlarna på fyra av de noveller som ingår i den här serien annonseras genom en skylt, men den fjärde, "Kärlek och långvantar", illustreras av Ernst-Hugo Järegård, draperad i en fåtölj:

Det är något underligt med utförandet här, för de tre första har en gemensam grafisk profil, som det hade hetat några decennier senare, medan den fjärde har en egen och den femte ingen alls. (Illustrationerna är gjorda av Åke Arenhill.) I det sista avsnittet är Järegård dessutom annorlunda klädd än i de fyra första, vilket får mig att tro att den är inspelad vid annat tillfälle. Den har också en något annan ton i utförande, fler felläsningar som korrigeras och en mer utlevande stil.

Ernst-Hugo Järegård var ju inte främmande för de stora effekterna, till vilken också kan räknas sänkande av volym och tempo intill ohörbarhetens gräns. Här är många exempel på det, liksom på att uppläsning också kan innefatta diverse ljudeffekter och agerande av handling, så länge det låter sig göras i en fåtölj.

Fritiof Nilsson Piraten skrev flera novellsamlingar, och vad som har styrt urvalet här har jag svårt att avgöra. De fem novellerna är inte ur samma samling och har inget gemensamt tema, men kanske är det helt enkelt någon som har tyckt att de är bra. De fångar i alla fall det som ofta framhålls som författarens signum, att kombinera komik och tragik.

59. Berlin med Beppe

Tre små avsnitt à sju minuter blir också en serie, även om jag tror att de från början är tillkomna som inslag i Go'kväll. Relativt opretentiöst tar programledaren/reportern Beppe Starbrink tåget till Berlin och går respektive cyklar omkring och gör stan. Det säger sig självt att det inte kan bli djuplodande, men med tanke på att det sammanlagt handlar om runt tjugo minuter effektiv programtid ryms det förvånansvärt mycket.

58. Dödsklockan

Ibland är det svårt att förstå varför vissa böcker blir film eller TV, varför vissa inte blir det och vad det är som får det att dröja med en del, ibland flera decennier. Det här filmen är från 1999 och bygger på en bok från 1963 av Kerstin Ekman. Jag har (ännu) inte läst hennes tidiga deckare, men kan ändå konstatera att den här bara är en av hennes sex böcker i den genren från skiftet femtio-/sextiotal. Därefter tog hennes författarskap andra vägar, tills hon i någon mening återkom till kriminallitteraturen med Händelser vid vatten 1993. Även den tog tid på sig att bli TV-serie.

Handlingen utspelar sig i den tid boken tillkom, och centralt i den är ett jaktlag. Det är en begränsad grupp personer på det sätt som pusseldeckaren gärna vill ha, och mitt intryck är att idén inte är överutnyttjad, som en del andra (sällskapsresan, familjegodset etc). Originell är också balansen i berättelsen; den börjar med att de förfestande jägarna ska köra en buss till stationen och hämta ytterligare en deltagare. Eftersom ingen är nykter blir det något slumpmässigt vem som kör, men han lyckas köra på och döda en cyklande kvinna. Alla närvarande (och vi läsare) vet alltså vad som har hänt, och att de flyttar kroppen och låter bli att larma polisen. Men den gemensamma vetskapen är det som sedan driver handlingen i nästan hela filmen genom att bli förutsättningen för hållhakar och allianser.

Kanske är upplösningen inte den starkast tänkbara. Jag såg ganska tidigt vart det hela var på väg, men det är ändå skickligt hanterat fram dit. Till det bidrar förutom intrigen ett antal utmärkta skådespelare. Namn som Keve Hjelm är egentligen på en nivå över vad en TV-film av den här sorten normalt kan räkna med, men hans egentligen lilla roll som halvt fristående i förhållande till jaktlaget är det man minns. Huvudrollen, i den mån man kan tala om en sådan, spelas av Anders Ekborg, som är bäst när han inte säger något, om det nu beror på honom eller de repliker han har fått. Och i filmens svinroll ser man Loa Falkman, oväntat nog, men självklart efter bara en liten scen.

Eftersom det är en SVT-produktion finns den för evigt tillgänglig på Öppet arkiv.

57. Järnvägshotellet

Ibland upptäcker man fynd där man minst anar det. Den här miniserien i tre avsnitt från 2003 gick helt under min radar när den kom, och verkar inte ha uppmärksammats särskilt mycket i efterhand, men finns alltså tillgänglig via SVT:s Öppet arkiv.

Den påminner om en gammaldags pusseldeckare till sin konstruktion, även om den på modernt sätt också handlar en del om polisernas privatliv. Det börjar med att man vid en ombyggnad hittar ett skelett bakom en vägg på ortens järnvägshotell. Det har uppenbarligen legat där länge, och polisen William, som får hand om utredningen får också tydliga signaler från ledningen att hans arbetsinsatser egentligen behövs bättre på annat håll, där man sysslar med mer aktuella brott. Han kan ändå inte låta bli att återvända till hotellet och förhöra (eller i alla fall tala med) ägarinnan och de få gäster som finns där. De är alla underliga existenser, som verkar ha flyttat in där permanent av olika skäl. Många av dem kan antas ha bott där redan när den döde hamnade bakom väggen.

Under första avsnittet tänker jag att jag hade kunnat vara utan det som händer för William och hans närmaste medarbetare Konrad i deras privatliv, men så visar det sig mot all förmodan och genrekonvention att detta är relevant. Hur ska förstås inte avslöjas här. Men det visar, tillsammans med upplösningen, faktiskt värdig Christie eller någon av hennes samtida, att det här är skrivet av någon som kan hantverket. Det är också mycket riktigt Hans Rosenfeldt som ligger bakom manus, ehuru långt före Bron och hans deckare i bokform. Att han också kan mediet visar inte minst den cliffhanger som avslutar andra avsnittet.

Det är något av en klyscha att säga att "miljön blir en egen karaktär", så det gör jag inte. Det är inte heller riktigt sant, för det är personerna som agerar och reagerar. Bland skådespelarna syns Rolf Lydahl som William och en ung Johannes Kuhnke som Konrad. Som hotellgäster förekommer bland andra Tord Petersson (känd från Änglagård-filmerna), Alexandra Rapaport och Katharina Cohen (känd från Glappet), och utanför hotellet finns Sten Ljunggren som polischef och Ingela Olsson som Williams fru Mona, som behändigt nog är läkare.

Hotellet självt:

spelas av Villa Lusthusporten som i verkligheten finns mellan Nordiska museet och Skansen på Djurgården i Stockholm. Det får man alls inget intryck av i de utescener som filmats där. Spåren av den nedlagda järnvägen som passerar får tänkas vara på annat håll.

Som sagt, det här var verkligen nöjsam TV-konsumtion, som håller utmärkt även efter mer än tjugo år.

56. Folktro

Ett väsen per avsnitt, förutom i det sista som handlar om blodstämmare och andra kloka förr i världen, så är upplägget för den här svenska men finskspråkiga serien. Det är för korta avsnitt (en kvart) för att hinna gå på djupet, men intressant ändå.

55. Arkitekt Lewerentz

En del dokumentärfilmer skulle lika gärna kunna vara något annat medium, som radio (numera kanske snarare podd) eller bok (eller text i annan form). Men så är det alls inte med den här filmen, där rörlig bild och tal båda fyller en oumbärlig funktion. När man ser ett alster av den här sorten märker man hur en del andra inte utnyttjar mediets möjligheter.

Det här är inte platsen att bre ut sig om objektet för dokumentären, arkitekten Sigurd Lewerentz, för det går att läsa mycket om honom på annat håll, liksom att se bilder av hans verk. Man kan förstås också se mycket av det i verkligheten; jag hade tillfälle att reflektera något över det på min andra blogg för snart nio år sedan, när jag hade varit i Klippan i anslutning till att Sankt Petri kyrka femtioårsjubilerade. När den stod färdig var Lewerentz över åttio år gammal, och ändå blev det inte hans sista verk. Blomsterkiosken vid Östra kyrkogården i Malmö är senare och mindre, men ges lika stort utrymme i filmen, med goda skäl. Att det alls har kunnat bli någon film beror till stor del på Lewerentz kollega och vän Bernt Nyberg, som filmade en del av deras möten på byggarbetsplatser och spelade in en del av deras samtal.

54. Sámi Lore

Den här serien i sex korta avsnitt handlar om den samiska gestalten Stallo, en sorts jätte med drag av troll, eller möjligen tvärtom. Stor, dum och glupsk är han i de flesta framställningar. Här ges exempel på hur han fortfarande används i samtida kultur, varvade med mer forskningsanknutna inslag.

53. Bröderna Dal och legenden om Atlant-Is

Tolv år efter den förra serien om bröderna Dal återkom de med denna, och eftersom det då var 1994 var jag för gammal för att se den (och inte gammal nog att strunta i det). En del känner man igen, men det finns också sådant som har utvecklats åt ett nytt håll här.

Bröderna ger sig ut på jakt efter två samiska krukor som försvunnit, eller möjligen bytts ut mot förfalskningar. Det antas att detta har något att göra med en försvunnen samisk boplats vid namn Atlant-is. Även om det medverkar vad som förefaller vara riktiga samer som talar samiska är det något lätt exotiserande över det hela, som jag inte tror hade kunnat göras idag. Att det sedan ordvitsas är ju bara vad man väntar sig av sammanhanget:

Idag hade man inte heller kunnat låta ett och ett halvt avsnitt bygga på att Trond Kirkvaag i yellowface spelar diverse kineser som inte kan säga [r], men det gick nog fortfarande an för trettio år sedan.

En del annat framstår som närmast profetiskt:



Till det alla brukar minnas från den första serien hör den dramatiska berättarrösten. Tom Mathisen heter han, och han är förstås med här också. Dessutom medverkar han i bild, interagerar med bröderna och bryter den fjärde väggen genom att prata med publiken. Ett annat stående inslag är att bröderna själva pratar om eller anspelar på att de medverkar i en TV-serie, som att de inte minns vad som hände i förra avsnittet eller att de inte får dricka alkohol eftersom det trots allt är barn-TV. Till det mer surrealistiska hör att politikern (då blivande statsministern) Kjell Magne Bondevik medverkar som sig själv, men inte gör något annat än kommer in på ett kafé, beställer och sätter sig. Paradoxalt nog har den här senare serien åldrats mer än de två tidigare.

52. Dante - akta're för Hajen!

Det här är en underlig film, kanske bäst beskriven som ungdomsbuskis. Dante är huvudperson i en lång serie böcker av Bengt Linder, utkomna på Wahlströms förlag med putslustiga titlar och gröna ryggar. Han har sällskap av sin kompis Tvärsan, och tillsammans ägnar de sig åt brottsbekämpning. Men det verkar som om de i minst lika stor utsträckning njuter av att reta upp vuxenvärlden, om den nu består av brottslingar, polis eller föräldrar. För någon i rätt ålder är det förmodligen ganska roligt.

Man har bemannat filmen med några av landets främsta vuxenskådespelare; inte minst blev de fyra förekommande föräldrarna kända från åttio- och nittotalets såpoperor. Som Dantes föräldrar ser vi Börje Ahlstedt (Lösa förbindelser, Tre Kronor) och Christina Schollin (Varuhuset, Tre Kronor):



‒ här på väg på semester efter en kort inledande scen där de äter middag och flabbar med Tvärsans föräldrar, spelade av Lars Lind (Lösa förbindelser, Goda grannar, Varuhuset, Rederiet) och Meg Westergren (Goda grannar, Rederiet):

‒  här förskräckta över pojkarnas påhitt någonstans i mitten av filmen.

Även i de båda huvudrollerna har man ansträngt sig och hittat två av landets beprövade barnskådespelare, låt vara att de hade sina största roller bakom sig när de fick vara med här. Dante spelas av Jan Ohlsson, mer känd som Emil i Lönneberga, och Tvärsan av Ulf Hasseltorp, mest känd som Hampus i Den vita stenen:

(Trots att de blir av med kläderna ett tag kommenteras inte den underliga och otidsenliga duffel- och hatt-stil som Dante har.)

Som hårt prövad polisinspektör syns John Harryson, inte lika mycket såpaskådespelare, men känd och uppskattad från olika sammanhang:

Även i övrigt har man sökt bland eliten, för det specialkomponerade temat är gjort av (och sjungs av) Lasse Berghagen.

Och ändå blir det här alltså kalkondåligt. Det framgår annorstädes på nätet att filmen blev ett fiasko på biograferna, så det är inte bara tidens tand som har gjort sitt. (Det var förresten tänkt att det skulle bli fler filmer om Dante och Tvärsan, vilket motiverade att Ahlstedt och Schollin etablerades i sina roller, trots att de alltså är på semester nästan hela filmen, och Dante bor hemma hos Tvärsan.)

Till det kalkonartade hör Ricky Bruch i en liten roll som hovmästare på finkrog (fast han mest agerar utkastare):

Tiden har ju gått, förstås, och som mest märks det där det förmodligen inte alls kändes tidsbundet då. Idag hade kanske inte en barnfilm innehållit reklam (produktplacering?) för herrtidningar:



även om de tänkes utkomma på samma förlag som AftonPosten, där Tvärsans far (eller som han genomgående omnämns, gubbe) jobbar. (Hans mor är alltså "gumma".)

Det kom alltså inte fler filmer, och jag undrar om det inte beror på att huvudrollsinnehavarna redan här är lite för gamla för de roller de spelar. Inspelningen är omisskännligt gjord i snöslask, och bör vara från vintern 1977/78, vilket betyder att de var sjutton respektive femton år. Det gäller att smida raskt i så fall, för rollerna agerar som vore de kanske tretton eller fjorton. Men de båda skådespelarna är faktiskt bättre än filmen, även om de får säga idiotiska repliker som inleds med "Min gode man" eller annat som låter som om de har förläst sig på redan då gamla ungdomsböcker. På tal om det hade det kanske varit bättre med en filmatisering av Tvillingdetektiverna, funderar jag på.