57. Järnvägshotellet

Ibland upptäcker man fynd där man minst anar det. Den här miniserien i tre avsnitt från 2003 gick helt under min radar när den kom, och verkar inte ha uppmärksammats särskilt mycket i efterhand, men finns alltså tillgänglig via SVT:s Öppet arkiv.

Den påminner om en gammaldags pusseldeckare till sin konstruktion, även om den på modernt sätt också handlar en del om polisernas privatliv. Det börjar med att man vid en ombyggnad hittar ett skelett bakom en vägg på ortens järnvägshotell. Det har uppenbarligen legat där länge, och polisen William, som får hand om utredningen får också tydliga signaler från ledningen att hans arbetsinsatser egentligen behövs bättre på annat håll, där man sysslar med mer aktuella brott. Han kan ändå inte låta bli att återvända till hotellet och förhöra (eller i alla fall tala med) ägarinnan och de få gäster som finns där. De är alla underliga existenser, som verkar ha flyttat in där permanent av olika skäl. Många av dem kan antas ha bott där redan när den döde hamnade bakom väggen.

Under första avsnittet tänker jag att jag hade kunnat vara utan det som händer för William och hans närmaste medarbetare Konrad i deras privatliv, men så visar det sig mot all förmodan och genrekonvention att detta är relevant. Hur ska förstås inte avslöjas här. Men det visar, tillsammans med upplösningen, faktiskt värdig Christie eller någon av hennes samtida, att det här är skrivet av någon som kan hantverket. Det är också mycket riktigt Hans Rosenfeldt som ligger bakom manus, ehuru långt före Bron och hans deckare i bokform. Att han också kan mediet visar inte minst den cliffhanger som avslutar andra avsnittet.

Det är något av en klyscha att säga att "miljön blir en egen karaktär", så det gör jag inte. Det är inte heller riktigt sant, för det är personerna som agerar och reagerar. Bland skådespelarna syns Rolf Lydahl som William och en ung Johannes Kuhnke som Konrad. Som hotellgäster förekommer bland andra Tord Petersson (känd från Änglagård-filmerna), Alexandra Rapaport och Katharina Cohen (känd från Glappet), och utanför hotellet finns Sten Ljunggren som polischef och Ingela Olsson som Williams fru Mona, som behändigt nog är läkare.

Hotellet självt:

spelas av Villa Lusthusporten som i verkligheten finns mellan Nordiska museet och Skansen på Djurgården i Stockholm. Det får man alls inget intryck av i de utescener som filmats där. Spåren av den nedlagda järnvägen som passerar får tänkas vara på annat håll.

Som sagt, det här var verkligen nöjsam TV-konsumtion, som håller utmärkt även efter mer än tjugo år.

56. Folktro

Ett väsen per avsnitt, förutom i det sista som handlar om blodstämmare och andra kloka förr i världen, så är upplägget för den här svenska men finskspråkiga serien. Det är för korta avsnitt (en kvart) för att hinna gå på djupet, men intressant ändå.

55. Arkitekt Lewerentz

En del dokumentärfilmer skulle lika gärna kunna vara något annat medium, som radio (numera kanske snarare podd) eller bok (eller text i annan form). Men så är det alls inte med den här filmen, där rörlig bild och tal båda fyller en oumbärlig funktion. När man ser ett alster av den här sorten märker man hur en del andra inte utnyttjar mediets möjligheter.

Det här är inte platsen att bre ut sig om objektet för dokumentären, arkitekten Sigurd Lewerentz, för det går att läsa mycket om honom på annat håll, liksom att se bilder av hans verk. Man kan förstås också se mycket av det i verkligheten; jag hade tillfälle att reflektera något över det på min andra blogg för snart nio år sedan, när jag hade varit i Klippan i anslutning till att Sankt Petri kyrka femtioårsjubilerade. När den stod färdig var Lewerentz över åttio år gammal, och ändå blev det inte hans sista verk. Blomsterkiosken vid Östra kyrkogården i Malmö är senare och mindre, men ges lika stort utrymme i filmen, med goda skäl. Att det alls har kunnat bli någon film beror till stor del på Lewerentz kollega och vän Bernt Nyberg, som filmade en del av deras möten på byggarbetsplatser och spelade in en del av deras samtal.

54. Sámi Lore

Den här serien i sex korta avsnitt handlar om den samiska gestalten Stallo, en sorts jätte med drag av troll, eller möjligen tvärtom. Stor, dum och glupsk är han i de flesta framställningar. Här ges exempel på hur han fortfarande används i samtida kultur, varvade med mer forskningsanknutna inslag.

53. Bröderna Dal och legenden om Atlant-Is

Tolv år efter den förra serien om bröderna Dal återkom de med denna, och eftersom det då var 1994 var jag för gammal för att se den (och inte gammal nog att strunta i det). En del känner man igen, men det finns också sådant som har utvecklats åt ett nytt håll här.

Bröderna ger sig ut på jakt efter två samiska krukor som försvunnit, eller möjligen bytts ut mot förfalskningar. Det antas att detta har något att göra med en försvunnen samisk boplats vid namn Atlant-is. Även om det medverkar vad som förefaller vara riktiga samer som talar samiska är det något lätt exotiserande över det hela, som jag inte tror hade kunnat göras idag. Att det sedan ordvitsas är ju bara vad man väntar sig av sammanhanget:

Idag hade man inte heller kunnat låta ett och ett halvt avsnitt bygga på att Trond Kirkvaag i yellowface spelar diverse kineser som inte kan säga [r], men det gick nog fortfarande an för trettio år sedan.

En del annat framstår som närmast profetiskt:



Till det alla brukar minnas från den första serien hör den dramatiska berättarrösten. Tom Mathisen heter han, och han är förstås med här också. Dessutom medverkar han i bild, interagerar med bröderna och bryter den fjärde väggen genom att prata med publiken. Ett annat stående inslag är att bröderna själva pratar om eller anspelar på att de medverkar i en TV-serie, som att de inte minns vad som hände i förra avsnittet eller att de inte får dricka alkohol eftersom det trots allt är barn-TV. Till det mer surrealistiska hör att politikern (då blivande statsministern) Kjell Magne Bondevik medverkar som sig själv, men inte gör något annat än kommer in på ett kafé, beställer och sätter sig. Paradoxalt nog har den här senare serien åldrats mer än de två tidigare.

52. Dante - akta're för Hajen!

Det här är en underlig film, kanske bäst beskriven som ungdomsbuskis. Dante är huvudperson i en lång serie böcker av Bengt Linder, utkomna på Wahlströms förlag med putslustiga titlar och gröna ryggar. Han har sällskap av sin kompis Tvärsan, och tillsammans ägnar de sig åt brottsbekämpning. Men det verkar som om de i minst lika stor utsträckning njuter av att reta upp vuxenvärlden, om den nu består av brottslingar, polis eller föräldrar. För någon i rätt ålder är det förmodligen ganska roligt.

Man har bemannat filmen med några av landets främsta vuxenskådespelare; inte minst blev de fyra förekommande föräldrarna kända från åttio- och nittotalets såpoperor. Som Dantes föräldrar ser vi Börje Ahlstedt (Lösa förbindelser, Tre Kronor) och Christina Schollin (Varuhuset, Tre Kronor):



‒ här på väg på semester efter en kort inledande scen där de äter middag och flabbar med Tvärsans föräldrar, spelade av Lars Lind (Lösa förbindelser, Goda grannar, Varuhuset, Rederiet) och Meg Westergren (Goda grannar, Rederiet):

‒  här förskräckta över pojkarnas påhitt någonstans i mitten av filmen.

Även i de båda huvudrollerna har man ansträngt sig och hittat två av landets beprövade barnskådespelare, låt vara att de hade sina största roller bakom sig när de fick vara med här. Dante spelas av Jan Ohlsson, mer känd som Emil i Lönneberga, och Tvärsan av Ulf Hasseltorp, mest känd som Hampus i Den vita stenen:

(Trots att de blir av med kläderna ett tag kommenteras inte den underliga och otidsenliga duffel- och hatt-stil som Dante har.)

Som hårt prövad polisinspektör syns John Harryson, inte lika mycket såpaskådespelare, men känd och uppskattad från olika sammanhang:

Även i övrigt har man sökt bland eliten, för det specialkomponerade temat är gjort av (och sjungs av) Lasse Berghagen.

Och ändå blir det här alltså kalkondåligt. Det framgår annorstädes på nätet att filmen blev ett fiasko på biograferna, så det är inte bara tidens tand som har gjort sitt. (Det var förresten tänkt att det skulle bli fler filmer om Dante och Tvärsan, vilket motiverade att Ahlstedt och Schollin etablerades i sina roller, trots att de alltså är på semester nästa hela filmen, och Dante bor hemma hos Tvärsan.)

Till det kalkonartade hör Ricky Bruch i en liten roll som hovmästare på finkrog (fast han mest agerar utkastare):

Tiden har ju gått, förstås, och som mest märks det där det förmodligen inte alls kändes tidsbundet då. Idag hade kanske inte en barnfilm innehållit reklam (produktplacering?) för herrtidningar:



även om de tänkes utkomma på samma förlag som AftonPosten, där Tvärsans far (eller som han genomgående omnämns, gubbe) jobbar. (Hans mor är alltså "gumma".)

Det kom alltså inte fler filmer, och jag undrar om det inte beror på att huvudrollsinnehavarna redan här är lite för gamla för de roller de spelar. Inspelning är omisskännligt gjord i snöslask, och bör vara från vintern 1977/78, vilket betyder att de var sjutton respektive femton år. Det gäller att smida raskt i så fall, för rollerna agerar som vore de kanske tretton eller fjorton. Men de båda skådespelarna är faktiskt bättre än filmen, även om de får säga idiotiska repliker som inleds med "Min gode man" eller annat som låter som om de har förläst sig på redan då gamla ungdomsböcker. På tal om det hade det kanske varit bättre med en filmatisering av Tvillingdetektiverna, funderar jag på.

51. Vikingakungarnas krigare

Formatet för den här tvådelade dokumentären är något underligt. Det är två delar på ungefär en halvtimme vardera, och de är sammanförda under titeln ovan. Men det är också titeln på första avsnittet, medan det andra heter "Bronsskattens hemlighet". Det finns knappast några beröringspunkter mellan avsnitten utöver den gemensamma produktionen, och de kommer alltså i fel ordning, kronologiskt sett.

Avsnitten har också det gemensamt att de utgår från aktuella arkeologiska fynd. Det första handlar om två båtgravar i Gamla Uppsala, varav åtminstone en tidsmässigt kan kopplas till Erik Segersäll. Båda de begravda har skador som tyder på att de har varit med i strider. Det andra avsnittet är kopplat till ett stort fynd av bronsföremål utanför Alingsås och vad det kan säga om tiden, inte minst vad gäller handelsvägar. Båda avsnitten är intressanta, men hade kunnat få vara längre.

50. Kroppen

För min generation är det här ett klassiskt barnprogram, men eftersom det kom 1975, när jag var bara två år måste jag ha sett en reprisomgång. Lite bakgrundskoll visar också att det kom två serier till med Jan Bergquist på temat kroppen, en om maten och kroppen och en om sjukdomar. Vissa av mina minnen kan vara av dem, snarare än den här.

"Repetitio est mater studiorum" hette det ju långt före 1975, men om det är något enskilt som är ett bestående intryck av serien är det nog att så mycket tid ägnas åt uttrycklig repetition. I kombination med det tidstypiskt låga tempot gör att det serien förmodligen inte fungerar för dagens barn, trots att innehållet är lovvärt pedagogiskt och objektivt.

Till det tidstypiska hör också Jan Bergquists skjorta:

som väl har varit retromodern minst en gång till efter 1975.

Ett genomgående inslag är att Janne avbryts av den frågvise Kalle, som tänks befinna sig i en annan del av rummet:

Även han spelas alltså av Jan Bergquist, men det minns jag inte att jag förstod då, och även nu tycker jag att illusionen av två karaktärer upprätthålls väl.

49. Jesus hemliga familj

Om man tror på allt i den här dokumentären (att Jesus var gift och hade familj) känns man som en som kan tro att pyramiderna byggdes av utomjordingar. Och tror man inte att Jesus var gift och hade familj, då är man indoktrinerad av tvåtusen års kristendom, tycker förespråkarna för teorin. Det är inte lätt att navigera mellan dessa Skylla och Karybdis. Det verkar ändå som om ett av fynden, ett papyrusfragment, relativt enstämmigt anses som oäkta, och att en tänkt familjegrav möjligen inte är så avgörande som vissa förespråkare anser. Men jag vet inte om jag är så mycket klokare efter att ha sett detta.

48. Sessan - en kunglig saga

Prinsessan Birgitta avled i slutet av 2024, vilket väl är anledningen till att den här dokumentären från 2022 har blivit tillgänglig igen hos SVT. Den kan inte sägas innehålla några sensationella avslöjanden; tvärtom säger hon uttryckligen att hon alltid tänker på sin bror när hon möter media, så han inte ska drabbas av "en knasig syster". Men med kungliga mått svarar hon ändå ovanligt utförligt på frågorna och reflekterar inte minst över barndom och uppväxt, i anslutning till att hon får se och höra diverse journalfilmer och annat. Familjen var ju ovanligt väldokumenterad.

Någon gång närmar det sig parodi:

eller om det bara är så att prinsessan motsvarade den offentliga bilden av henne, som den var på senare år.

47. Sagor slutar så – en film om Stina Stoor

Stina Stoors novellsamling Bli som folk från 2015 uppmärksammades både av kritiker, prisjuryer och läsare, inte minst i den då livaktigare bloggosfären. Själv har jag med behållning läst både den och andra noveller av henne, varom man kan läsa mer här. Hon har också medverkat i antologier och skrivit en barnbok, men någon mer vuxenbok har det inte blivit. Det är något av temat i den här dokumentärfilmen, där det framgår att hon i varje fall när den spelades in var upptagen av tankar på om det alls kommer att bli någon mer bok. Det varvas med avsnitt som utspelar sig i hennes hemby vid gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland, där man också får träffa hennes mamma (mest) och pappa (mindre). Numera är hon gift med Peter Ericson, som vid filmens tillkomst var generalkonsul i Istanbul, och att bo där är förstås en helt annat typ av tillvaro, som också får sin del. Men något svar på om det kommer någon bok får vi aldrig, knappt heller något svar på varför det inte har kommit någon.

46. Flashback Forever - showen

Den här showen har sina poänger, men jag kan inte komma ifrån intrycket att den mest vänder sig till de många som har lyssnat på podden med samma namn. Dit hör inte jag, och det är tydligt att en del skämt går hem bättre hos publiken på plats än hos mig. Bäst är de delar som mest framstår som tillkomna för det här sammanhanget.

45. En brittisk skandal

Skandal är bara förnamnet på det som den här verklighetsbaserade serien utmynnar i, och det hade nog varit viss skandalfaktor även om det hade hänt idag. Men 1963, när det hela kulminerade, var det något fullkomligt oerhört, och naturligtvis omöjligt för medierna att inte snaska i. Man kan läsa mycket om det på nätet, inte minst på engelska Wikipedia, där all brittisk adel verkar vara relevant per se, och den som vill se serien ska kanske inte veta allt på förhand. Däremot är den nog lite svårnavigerad för en svensk tittare som inte har någon förförståelse alls, så några huvudpunkter följer här.

Huvudpersoner är den elfte hertigen av Argyll och hans hertiginna. De har båda varit gifta tidigare och har barn sedan tidigare, men verkar finna varandra i en himlastormande medelåldersförälskelse och passa varandra bättre än någon av deras tidigare makar (två respektive en). Det stör inte heller att hertigen behöver en rik hustru som kan finansiera renoveringen av hans slott i Skottland (eller i alla fall att hon har en far som kan göra det). Ganska tidigt spårar dock relationen ur. Så som den här serien berättar historien är det svårt att se att den ena parten är mer skyldig än den andra. Han är alkoholist och missbrukar även annat, förutom att han också är våldsam. Hon är manipulativ och otrogen. (Denna beskrivning utesluter inte att det också finns andra mindre trevliga drag hos båda, och ska inte i någon del ses som definierande orsak och verkan.) Att det leder till en skilsmässoprocess är klart redan i prologen. Tidsandan gör att hertiginnan är den som blir värst åtgången i offentligheten.

Brittisk TV kan ju göra den här sortens historiskt drama bättre än någon annan, och även om detta inte är det allra bästa man har sett är det bättre än så mycket annat vi kan ta del av. Inte minst är valet av huvudrollsinnehavare en viktig faktor därvidlag. Som hertigen ses Paul Bettany, känd från mycket, varav jag inte har sett så värst mycket. Men här får han verkligen tillfälle att visa sin talang för att spela allt från charmerande till alarmerande. I rollen som hertiginnan möter vi Claire Foy, kanske mest känd som den första av de tre som spelade drottning Elizabeth i The Crown. Det är därmed något av en utmaning att se henne i en roll som aristokrat i en serie som utspelar sig vid ungefär samma tid, och där det är helt naturligt att hon för det mesta uppträder i pärlhalsband, dräkt och hatt. Efter ett tag inser man ändå att det här är en helt annan typ än drottningen.

Som slottet Inveraray ses faktiskt slottet Inveraray, åtminstone utvändigt. Interiörerna har jag inte kontrollerat, men eftersom det numera i verkligheten är öppet för besökare är det kanske inte omöjligt att man har fått filma där. Det ägs och bebos av den trettonde hertigen, barnbarn till den elfte (och en av hans tidigare hustrur). I övrigt är det rätt mycket inomhusmiljöer, välgjorda, men kanske mindre krävande att bygga i studio, föreställer jag mig.

44. När ljuset bryts

Det har blivit glest mellan biobesöken på senare år, men nu har Kino i Lund öppnat efter renovering med två nya salonger i det mindre formatet. Idag var vi fyra personer i en salong med arton platser som såg denna isländska prisbelönta och festivalvisade film.

Den har ett intressant dilemma som utgångspunkt. Huvudpersonen Una har något slags relation med Diddi, som egentligen har ett distansförhållande med Klara. Nu har han bestämt sig för att åka hem och träffa henne och göra slut, så Una och han kan vara ihop på riktigt. Och så dör han på vägen. Dessutom sker det i en stor olycka i en vägtunnel, så det är många andra som också har förolyckats och därmed många andra som sörjer och söker svar på vad som har hänt. Una kan förstås inte spela sörjande flickvän, när det finns en annan i den rollen, utan hon får hantera det hela tillsammans med Diddis och hennes andra vänner.

Det är långsamt och ofta inte särskilt pratsamt, men klarar man av att vänja sig vid det är det här en sevärd och välspelad film. För min del fanns det två små bonusar, för en av vännerna spelas av Gunnar Hrafn Kristjánsson, som annars förekommer i de isländska barnnyheterna på RÙV, som jag ser ibland för att öva språket, och en annan spelas av Ágúst Wigum, som jag nyss har sett i TV-serien om Vigdís Finnbogadóttir, där han spelade hennes bror.

43. Eurovision Song Contest 2025

Som vanligt efter Eurovision Song Contest känns det som om allt väsentligt redan är sagt, om inte av mig i sociala medier så av andra i sociala eller andra medier. En fjärdeplats för Sverige och KAJ är egentligen ett utmärkt resultat för ett bidrag som är så otypiskt för vad som har brukat vara framgångsrikt för Sverige tidigare. Och alldeles lagom för alla som tycker att det är för dyrt och krångligt att ordna detta jätteevenemang nästa år. Nu blir det istället Österrikes huvudvärk.

42. Muren, säsong 6

Muren fortsätter med sitt nu beprövade koncept, som låter frågandet stå i centrum. Möjligen är det en och annan av experterna som själva vill stå något mer i centrum än vad det konceptet tilllåter, men då är ett förslag att man avböjer deltagande inför kommande omgång. De tävlande deltagarna har den här säsongen hållit högre klass än tidigare, är mitt intryck utan att ha studerat statistik. Det gör programmet roligare, tycker jag.

41. KAJ kommer hem − Live från Vörå

Det här är en två månader gammal sändning från helgen efter att KAJ hade vunnit Melodifestivalen och kom hem till Vörå i Österbotten. Där hade kommunen snabbt ordnat ihop ett evenemang, men pojkarna i KAJ ville inte att det skulle handla bara om dem, så det tar en timme innan det blir deras tur. Fram till dess får vi se Vörå spelmansklubb (blåfrusna farbröder med dragspel) och Josefin Sirén (som liksom KAJ sjunger på Vörådialekt). Däremellan är det publikintervjuer och annat myspys, hela tiden på både svenska och finska. Och så blir det till sist en halvtimme med KAJ som sjunger några av sina tidigare hits samt förstås "Bara bada bastu". Femtusen i publiken i en kommun med drygt sextusen invånare, och detta en marsdag när det åtminstone tidvis är blötsnö och snålblåst. Det är tydligt att symbiosen mellan KAJ och Vörå är något alldeles särskilt.

40. KAJ och jag

Som sagt, det är mycket KAJ den här veckan. Om man vill gå tillbaka till rötterna kan man se den här dokumentären där den svenske skådespelaren Eric Stern besöker dem i Vörå och får följa med till deras gamla skola, deras gamla stammiskafé och inte minst den lokal där de gjorde sina första uppträdanden (det är vad jag tror i svensk kontext skulle kallas bygdegård). Det är tydligt att de fortfarande känner en stark tillhörighet i sin hembygd, på ett sätt som jag har svårt att tänka mig att en motsvarande svensk grupp från ett litet samhälle skulle göra. Det här slutar med att de genomför den planerade spelningen i idrottshallen, för den var ju bestämd långt innan de visste att de skulle kvalificera sig för Eurovision Song Contest, och om åttahundra personer har köpt biljetter, då finns det inte på kartan att ställa in eller boka om.

39. Nästan unplugged: KAJ

Det är mycket KAJ i dessa dagar. I skrivande stund har de gått vidare från semifinal till final i Eurovision Song Contest, men om man behöver mer än deras framträdande där (och ymnighetshornet sociala medier) kan man också se den här korsningen av dokumentär och föreställning, som gjordes redan 2018. De är alltså yngre, men talangen för humor och musik i kombination är inte att ta miste på. För mig är det en gåta att det har tagit ända fram till nu innan någon i Sverige har plockat upp dem och lanserat dem hos oss. Vad gäller genombrott är det väl i klass med Carola och Snoddas.

38. Mamma

Mellan varven glömmer jag att det finns en massa kortfilmer att se på SVT Play. Där hittar man ett litet tag till denna norska film om en ung mamma, som bor hemma hos sin egen mamma tillsammans med sin dotter. Nu är det nyårsafton och den äldre mamman har en dejt, så den yngre mamman borde stanna hemma och ta hand om dottern. Hon har dock andra planer.

37. Vigdís ‒ den första kvinnan

Någonstans läste jag att detta är Islands The Crown, och om man tänker efter en smula vad det egentligen kan betyda är det en bra karaktäristik av den här serien. Vi får följa huvudpersonen Vigdís Finnbogadóttir från ungdomen, när hon går i läroverk i Reykjavík, till 1980 när hon femtioårig väljs till Islands president. (Det betyder att det skulle kunna komma minst en säsong till, fast det har jag inte sett några uppgifter om att det ska.) På The Crown-vis spelas hon av två skådespelare, och bytet sker någonstans i mitten. Men det förekommer också fram- och återblickar, så jag tror att båda medverkar i alla avsnitten i olika utsträckning.

Vigdís är närmast ikonisk på Island, som det verkar på ett sätt som ingen president före eller efter henne har blivit. Men hon hade, åtminstone i den här historieskrivningen, ingen lätt väg till landets främsta ämbete. Hon vill studera och tar sig till Frankrike för att läsa franska, bland annat, fast hennes föräldrar tycker att hon kunde skaffa sig en yrkesutbildning som vore nyttigare. Hon gifter sig med en islänning som hamnar som läkare i Sverige (jag hade ingen aning om att hon hade bott här i flera år), men är inte intresserad av att bli hans hemmafru. Och så småningom adopterar hon en dotter, fast hon då är ensamstående. Kanske är det det mest formativa i hela historien, när hon och andra inser att hon kan gå före och skapa prejudikat, för innan dess hade det aldrig hänt på Island.

För att bemanna alla roller i en produktion av den här storleken måste nog hela Islands skådespelarkår kallas in till tjänstgöring. Som den äldre Vigdís ses Nína Dögg Filippusdóttir, en av landets flitigaste, som jag har sett i Fångade, Blackport och The Valhalla Murders, och hon är så självklar i rollen att när slutscenen klipper över till bilder av den riktiga Vigdís som håller tal från sin privata balkong känns det som fel person. Annars är kanske det mest underhållande att den högst autentiske samtida författaren Sjón medverkar som nobelpristagaren Halldór Laxness. Som alla bra serier av den här sorten har denna fått mig att googla mycket, och om inte annat har jag lärt mig en del namn på viktiga islänningar i 1900-talets historia.

36. Shetland, säsong 9

Den stora förändringen i den här polisserien skedde inför förra säsongen, när chefen Jimmy Perez försvann (eller strängt taget var det nog skådespelaren Douglas Henshall som avstod fortsättning). Nu leds verksamheten av hans tidigare närmaste medarbetare, känd som Tosh efter sitt efternamn McIntosh, och den i förra säsongen nyanlända Ruth Calder. Hur det formellt står till med denna tandemlösning blir jag inte klok på, men det organisatoriska är inte det viktigaste här. Resten av polisstyrkan omkring dem är intakt och jobbar på. Överhuvudtaget är det här en serie där polisarbetet står i fokus så till den grad att många av medarbetarna inte har något känt privatliv alls.

Ruth och Tosh har däremot det. Ruth har en bror som är präst och förekommer i utkanten även i den här säsongens fall, och Tosh har sambo, barn och vänner, eftersom hon är uppvuxen på Shetland. Hon är ännu mer berörd av det centrala brottet den här gången, eftersom det är en bekant till henne som hittas död efter en fest där Tosh själv var med. Det konstateras någon gång att på Shetland känner alla varandra, så det är inget konstigt att hon får ta hand om utredningen, trots att misstankar också riktas mot hennes och inte minst hennes sambos bekantskapskrets. Det mest exotiska bland alla de blåsiga vidderna är att det finns en svensk familj med i handlingen. Det är svårt att ta på fullt allvar, eftersom pappan spelas av en dansk och dottern av en norska, men mamman trots allt av en svensk skådespelare.

Det är en blodig och mörk historia, långt från Midsomer både geografiskt och tematiskt. Det gemensamma är att man undrar om det finns några människor kvar att ta livet av till en kommande säsong. På Shetland löses det ofta med att det är utifrån kommande gestalter som får bita i gräset, så det finns förutsättningar för en säsong till, som är utlovad.

35. När tåget lämnar perrongen – i Kjell Höglunds spår

Kjell Höglund, föremålet för den här kortdokumentären, slutade spela för rätt många år sedan, men hans verk förefaller leva vidare strax utanför populärmusikens mittfåra ungefär på samma sätt som när han var aktiv. Inte minst finns det nu andra artister som spelar hans låtar; här syns och hörs i första hand Ellinor Brolin och Ellen Sundberg. Bland det mest fascinerande är hans tidlöshet och att låtar från sjuttio- och åttiotalen kan framföras trovärdigt av unga kvinnliga artister.

34. Bob från Höganäs

Här handlar det verkligen om en annan tid, en tid när det var möjligt att ha en (relativt) tam puma boende i ett privathem, låt vara att det ändå ansågs excentriskt. Bakgrunden är att pumans husse, doktor Gustaf Alling i Höganäs, hade varit i Sydamerika och skjutit ihjäl en vild puma, som visade sig ha ungar. Av dessa fick en följa med doktorn hem. Filmen är från 1930 och då var Bob tre år gammal. Hon (det visade sig nämligen vara en hona) rör sig fritt i salongerna och trädgården, men stumfilmsformatet gör att man inte alltid vet om hon gäspar eller ryter. Bob levde till 1941, då hon måste avlivas eftersom hon hade satt i sig en galosch av gummi. Numera finns hon uppstoppad på museum i Höganäs.

Den som vill få mer bakgrund kan höra en i skrivande stund färsk radiodokumentär här. Hela den här filmen finns hos Svenska Filminstitutets tjänst Filmarkivet.

33. Revolver-Harry − enligt Leif GW Persson

Harry Söderman var på sin tid ett stort namn inom kriminaltekniken − större än vad man idag är medveten om, är den tes som drivs av berättaren, Leif G W Persson, och därmed också av den här dokumentären. Söderman var mannen bakom skapandet av Statens Kriminaltekniska Anstalt, numera efter ett par namnbyten Nationellt forensiskt centrum. Men intrycket är att han knappast trivdes som chef för en statlig myndighet med de krav som följer med en sådan befattning, utan snarare ville vara ute i världen och bygga upp polisen i nybildade länder, för att nämna något av det han hastade mellan. När han dog 1956 var han på ett sådant uppdrag i Marocko.

Sedan den här filmen kom 2017 har det också kommit en biografi i form av tecknad serie, som jag läste när den var relativt ny. Eftersom jag hade lånat den har jag inte tillgång till den nu, så jag kan inte se hur nära den ansluter sig, men min minnesbild är att den tar upp ungefär samma innehåll.

32. Bröderna Dal och spektralstenarna

Det finns fyra TV-serier och en långfilm om den norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal, spelade av de tre medlemmarna i humorgruppen KLM, som också har gjort mycket annat, som är mindre känt i Sverige. Själv är jag i den åldern att jag såg både den första och den här andra när de sändes i svensk TV första gången, men de två sista tror jag inte att jag har sett alls. Kanske dyker de upp här, för de finns tillgängliga hos NRK:s webb-TV.

Det anspelas här och var på att bröderna är kända från den föregående serien:



och att de färdades med kanoten Elvegris på Overfloden för att hitta professor Drøvel:

Som vanligt spelar de tre huvudrollsinnehavarna också ett antal andra roller, men här medverkar fler skådespelare i större scener än i den föregående serien. Det är också en mer sammanhållen historia, även om man känner igen det episodiska och sketchartade.

Bröderna hittar tillsammans med en annan professor något som skulle kunna hjälpa till att hitta ett botemedel, möjligen vaccin, mot förkylning. De får också ritningarna till en tidsmaskin av en rymdvarelse, och ger sig ut på en färd i tid och rum (rymd) för att hitta tio stycken stenar som tidsmaskinen drivs av. De hamnar på så sätt i vikingatidens Norge, i Frankrike på 1600-talet (och träffar de tre musketörerna, eller snarare de tre muskedundren), på en öde ö med Robinson Caruso, i Egypten "på faraos tid", i Vilda Västern på 1800-talet, i 1920-talets England, där de hjälper till att få ett spökhus beboeligt, i medeltidens England, där de träffar Robin Hood (innan han heter så), i Bagdad(?) där det finns både flygande mattor och harem:

och kalifen heter Kalif Ornia. Det är som synes förhållandevis enkel humor, och en del av den håller sämre idag, när vi inte tycker det är lika roligt med stereotyper som baseras på etnisk tillhörighet. Men står man ut med en del sådana inslag finns det också det som är roligare.

31. De svarta faraonernas rike

Den härskardynasti som kallas "de svarta faraonerna" styrde Egypten under något hundratal år när den dittillsvarande maktstrukturen av något skäl bröt samman. Men de kom från ett sammanhang med en betydligt längre historia, och den här tvådelade dokumentären beskriver vad som nu är känt om deras rike med bas i nuvarande Sudan. Det intryck man får är att det finns mycket forskning kvar att göra, för av olika skäl har tidigare generationers arkeologer hellre ägnat sig åt Egypten. Det skulle inte förvåna om det kan komma en dokumentär till om något eller några år.

30. Min fru går igen

Man kan se den här filmen bara för att titta på de snygga trettiotalsmiljöerna, särskilt den enorma villa som bebos av huvudpersonen Charles Condomine. (Jag tyckte att jag kände igen den, möjligen från Poirot, och det visade sig efter lite googling att det var alldeles rätt, och att den till och med har sin egen Wikipedia-sida.) Charles är författare ‒ och tydligen en framgångsrik sådan, om han har råd att bo där ‒ men just nu går det trögt med skrivandet. Han piskas på av sin amerikanska hustru, som är dotter till den filmmagnat som ska göra film av det manus Charles (inte) skriver på, baserat på en av hans egna böcker. För att få upp farten anlitas ett medium som ska frammana Charles första, numera avlidna, hustru, som tydligen var ett mer inspirerande sällskap än den nuvarande. Och mycket riktigt dyker hon upp, fast det är bara Charles som ser och hör henne, så det är frågan i vilken grad hon existerar utanför hans medvetande. Film är ju ett tacksamt medium för detta, för vi kan glida in och ut i de båda verkligheter där hon finns och syns, respektive inte finns eller syns.

Mediet madame Arcati måste vara en drömroll för en skådespelare i den ålder då de brukar uttala sig i intervjuer om att de bara får spela mormödrar. Den har spelats av sådana storheter som Margaret Rutherford, Penelope Keith, Angela Lansbury och Jennifer Saunders i den pjäs av Noël Coward som filmen bygger på. Som Charles ses Dan Stevens, som väl fortfarande är mest känd från Downton Abbey, men här agerar som om han imiterade Hugh Laurie som Bertie Wooster. Det är inte helt nödvändigt, för att det är en komedi framgår ändå. Överhuvudtaget velar den här filmen mellan farsens överspel och den svarta komedins seriösa förhållningssätt till det fullständigt absurda. Jag tror den hade vunnit på att bestämma sig för någotdera.

29. Falsk som vatten

En novell i samlingen Lagens långa näsa ligger till grund för den här filmen, som ofta verkar betecknas som thriller. Det kan man kalla den, men det tar tid innan det blir spännande, faktiskt mer än halva filmen. Fram till dess är det snarast relationsdrama, när bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) och poeten Clara (Malin Ek) inleder ett förhållande trots att de är gifta respektive sambo på varsitt håll med Anna (Marie Göranzon) respektive Stig (Stellan Skarsgård). Det är förresten inte det enda prasslandet som pågår. Så småningom lämnar de sina relationer och flyttar ihop i en liten lägenhet i ett rivningsfärdigt hus, där Clara dock har känslan av att vara iakttagen och förföljd. Det händer vissa oförklarliga saker, men en hel del kan tillskrivas hennes känslighet, och så väljer John länge att se det.

Det är ingen utpräglad humoristisk film, även om det finns ett litet avsnitt som visar en förlagsfest, som innehåller pärlor som denna:

(Med ryggen mot kameran syns Tage Danielsson i sin sista roll.)

Det är som sagt först mot slutet som det blir spännande, men då blir det å andra sidan det med besked. Innan dess är nöjet mest att upptäcka unga versioner av nu åldrade skådespelare (förutom de nämnda medverkar till exempel Örjan Ramberg, Philip Zandén och Lotta Ramel samt, i en mycket liten roll, Magnus Uggla).

28. Halsduken

Det här lär vara svensk TV:s första egna kriminalserie, och den lider onekligen av vissa barnsjukdomar. Samtidigt är den ett intressant tidsdokument och en uppvisning av några av tidens mest kända skådespelare. Och jag har ju tagit mig igenom åtta halvtimmesavsnitt, så helt usel kan den knappast vara.

I någon sorts huvudroll som kommissarie syns Lars Ekborg, som nog är den som känns mest modern av alla de medverkande. I motsats till många andra agerar han inte som stode han på Dramatens scen och ville höras på översta raden, utan talar som om han talar med sin motspelare någon eller några meter bort. Bland övriga ihågkomna namn ser man Åke Grönberg (som tillsammans med Ekborg några år senare grälade i TV-sketchen Skattkammarön), Bengt Eklund (mest känd som Tjorvens pappa (eller möjligen numera som Sigges farfar)) och Ulla Sjöblom (som här pratar som Eliza i My Fair Lady före professor Higgins omskolning). I mycket små roller medverkar också senare kända skådespelare som fortfarande är bland oss, Tomas Bolme och Monica Nielsen.

Serien bygger på ett engelskt manus av Francis Durbridge, som inte bara skrev för TV och film utan också för radio, förutom ett stort antal romaner och noveller. Den utgångspunkten gör att denna svenska version dras med vissa underligheter. Det utspelar sig fortfarande i England (fast en del av skådespelarna har svåra problem att uttala exempelvis Littleshaw, där mordoffret hittas), alla har engelska namn och åtminstone de flesta skyltar (men inte alla) är på engelska. Kanske har det gått att hitta miljöer i Sverige som är tillräckligt engelska, jag vet inte, men man kommer nog undan många sådana problem genom att nästan allting utspelar sig inomhus, och därmed blir likt tidens TV-teater. De bilar som förekommer är omväxlande höger- och vänsterstyrda.

Man får se upp så man inte fastnar för mycket i sådana detaljer. Lyckas man kan man ändå konstatera att det är en hyfsad deckarintrig, även om tittarens möjlighet att dra samma slutsatser som kommissarien måste vara minimal.

27. Massakern i Roms skugga

Vad det handlar om i den här dokumentären är fornborgen Sandby borg på Öland. I över tio år nu har det pågått utgrävningar där, som efterhand har visat att de boende överfölls och dödades någon gång i slutet av fyrahundratalet. Det var en orolig tid i Europa med romarrikets fall och folkvandringar, delvis i dess spår, men också på grund av hunnernas intåg österifrån. Eftersom det är en pågående kartläggning ges här inte definitiva svar på allt, och kanske har det också kommit fram mer, eftersom programmet gjordes 2020. Men det är intressant ändå.