3. Kommissarie Dalgliesh, säsong 3

Den här tredje säsongen om kommissarie Dalgliesh (som nu har blivit commander) består liksom den föregående av tre långa avsnitt, som bygger på varsin bok av P. D. James. Skillnaden består, i alla fall på ytan, av att han i vart och ett av fallen samarbetar med olika underordnade poliser. I det tredje sammanstrålar han med tidigare inspektör Miskin, som har fått sitt eget distrikt att basa över, och dessutom är gravid. I mellanavsnittet är det en personlighetslös lokal förmåga, och i det första är det inspektör Tarrant, som i slutet av förra säsongen hade problem att samarbeta med kvinnliga poliser och fortfarande har svårt att ha en professionell attityd överlag. Det här gör att det blir mer omväxlande än tidigare, men också att det tydliggörs att Dalgliesh är distanserad i förhållande till alla han arbetar med utan att det behöver betyda att han ogillar någon.

Böckerna som är televiserade den här gången är Yttersta domen, som utspelar sig på ett prästseminarium, Slut hennes ögon, som faktiskt har en gammaldags herrgård som miljö, och till sist Böjelser och begär, där ett kärnkraftverk spelar stor roll, även om morden inte begås inom dess väggar. James var onekligen duktig på att hitta miljöer och sammanhang som lämpar sig för deckarintriger. De är ofta slutna, hierarkiska och i någon mening okända för allmänheten. Det har tagits väl till vara av den här serien, tycker jag.

2. Whiskey on the rocks

När jag först läste om den här serien trodde jag att det var SVT:s sedvanliga historiska julsatsning som tagit steget in i så modern tid att även jag levde samtidigt som händelserna inträffade. Men någon gång i anslutning till att den blev tillgänglig framgick att det är satir och komedi. Det var tur att jag hade det med mig, för annars hade jag nog tvivlat på mitt och/eller SVT:s omdöme.

Det handlar alltså om händelserna hösten 1981, när en sovjetisk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård. Hur det verkligen gick till får man söka information om på annat håll. Här är historieskrivningen att besättningen var full, att Sveriges ÖB drivs av ett privat rysshat och att den sovjetiska statsledningen, enkannerligen Brezjnev, är svårt senil. Till de få kompetenta inblandade hör Sovjetunionens ambassadör (som i den här fiktionen är kvinna) och Sveriges statsminister (som liksom i verkligheten heter Thorbjörn Fälldin och är fårbonde).

Rolf Lassgård i rollen som Fälldin är lysande på samma sätt som många av skådespelarna i The Crown är det. Han skapar sin egen Fälldin, precis så nära verklighetens sävlighet att det är trovärdigt, men också med det lilla avstånd som behövs för att dramaturgin ska fungera. Efter ett tag är man övertygad om att det är Fälldin själv man ser. Den briljansen når ingen annan här, men många andra gör fina prestationer. Per Ragnar som blekingsk fiskargubbe kan särskilt nämnas, liksom Anton Lundqvist i en liten roll som olycksdrabbad svensk militär i lägre ställning.

Tar man detta för vad det är kan man utan vidare ha det som underhållning utan större pretentioner. De kritiska röster jag har sett och hört verkar ha velat ha en dokumentär eller i alla fall en verklighetsnära dramadokumentär. Det tror jag att det fortfarande finns utrymme för.

1. Krakkafréttaannáll 2024

Tyvärr har jag under hösten 2024 kommit ifrån min goda vana att se de isländska nyheterna för barn (fem minuter varje dag, måndag till torsdag under terminstid), men jag har ambitionen att återknyta bekantskapen för att hålla isländskan aktuell. Årets nyårskrönika är ett steg på vägen, men jag kan alltså inte bedöma hur mycket som är nytt och hur mycket som är sådant som redan har visats. Det har hur som helst varit ett händelserikt år på Island med både presidentval och alltingsval, för att inte tala om vulkanutbrott.