71. Hundtricket

Det är väl att ta i att kalla den här filmen för klassiker, men den innehåller i alla fall en replik som jag skulle utnämna till klassisk:

Och med en Skarsgård (Alexander, ovan) och en Wahlgren (Linus) i huvudroller har den ett visst försprång framför valfri romantisk komedi. Annars förhåller sig filmen med road distans till den genren genom att Linus Wahlgrens roll Simon är insnöad på att se sådana och gärna skulle se sitt singelliv utbytt mot hur det brukar gå till i Hollywood. Kompisen Micke ("Robinson-Micke" efter en kort sejour i dokusåpagenren) i Alexander Skarsgårds gestalt är i varje fall på ytan mer benägen till korta relationer, a k a krogragg. Och så balanseras de av sin tredje kompis Mario, som befinner sig i en stadig relation med allt vad det innebär.

Hundtricket består i att Simon lånar en tax med syftet att medan han rastar den kunna hitta sin livspartner i ett sammanhang som både är vardagligt och ger tillfälle att visa sig som en fin och omhändertagande person. Det går utmärkt till en början, men naturligtvis finns det något hinder på vägen när han har träffat Mia. (Och när hunden lämnas tillbaka och inte syns till mer frågar hon inte alls var den är eller varför han var ute med den.)

Ser man den här filmen med rätt inställning och inte väntar sig bråddjup i karaktärerna är den faktiskt inte alls dålig. Ibland behöver man något som bara är snällt och oförargligt.

70. Wallander: Mördare utan ansikte

En trettio år gammal TV-deckare kan ha åldrats med allt annat än värdighet, men den här är fullt sebar fortfarande. Om det beror på kvaliteten i förlagan, Henning Mankells första bok om Kurt Wallander, eller kvaliteter i den här produktionen kan kanske vara egalt, men jag tror på bådadera.

Det är klart att tiden har gått, och att det finns tecken på det. Tydligast som alltid är mobiltelefonerna:



Här finns de i alla fall och fungerar för det mesta, även om Wallander själv (i Rolf Lassgårds gestalt, se ovan), inte är så förtjust i dem, och använder telefonkiosk när han själv ringer upp.

Det dräller förstås av andra småsaker som placerar handlingen i tiden, som att man tar ut pengar från Minuten (och det finns både Föreningsbanken och Sparbanken) och att man tar flygbåten när man ska till Danmark. Upplösningen på Kiviks marknad visar att det är en tid när strippshowerna ännu fanns kvar där. Vidare får man förstås mycket bilder från Ystad och Österlen, men också Malmö och Köpenhamn.

Och så är Annehem fortfarande landet strax utanför Lund, inte ett villaområde:

På bilden är det Åke Jörnfalk, en av de många sydsvenska skådespelare som befolkar serien, liksom han var flitigt förekommande i Malmö-TV:s dramaproduktioner under decennier.

Intrigen är nog det som har åldrats minst, för den tar upp fortfarande aktuella ämnen som främlingsfientlighet och samhällstrygghet.

69. Res med Jovan, säsong 2

Nu finns det en ny liten säsong i serien Res med Jovan, den här gången fem avsnitt, som vanligt ungefär sju eller åtta minuter långa. Tre av avsnitten handlar om Dubrovnik, nu mer turistigt än någonsin med tanke på alla Game of Thrones-fans som kommer för att se inspelningsplatserna i verkligheten.

De andra två avsnitten handlar om andra platser eller företeelse från före detta Jugoslaven. Det verkar vara en fördel att han talar språket så även icke-engelsktalande kan medverka på goda villkor.

68. Livet är kort, konsten lång – filmen om Åke Göransson

Åke Göransson dog redan 1942, bara fyrtio år gammal, och hade knappast någon vanlig karriär som konstnär innan dess. Under sin mest produktiva period bodde han hos sin mor i en enrummare i Landala i Göteborg, och det var där hans målningar hittades, hoprullade i en kökssoffa. Sina sista år vistades han på mentalsjukhus men när det ordnades en utställning med hans verk året innan han dog var han frisk nog att få permission och besöka den. Det är mer hans liv och de här omständigheterna runt konstnärskapet än själva målningarna som fascinerar med honom.

67. Sanning i sagorna

I huvudsak handlar det här om Beowulf, huvudpersonen i det epos på fornengelska som bär hans namn. Dess handling utspelar sig i Skandinavien, och nu har det framlagts en teori att han ska ha haft hemvist på Gotland, kanske rentav vara identisk med en person i Gutasagan. Som med många nyskapande teorier verkar den helt rimlig, men jag kan för lite för att bedöma om den är rimligast.

66. Serietecknaren som gick på begravning

Det är serietecknaren Mats Jonsson som går på begravning. Honom har jag läst en hel del av, varom den intresserade kan läsa mer på den här bloggens äldre syskon. Den här dokumentären sammanfattar delar av hans två serieromaner När vi var samer och Stinas jojk. Stina, som det handlar om, hette egentligen Kristina Katarina Larsdotter, men blev känd som Stor-Stina. Hon växte hela livet och mätte till sist 218 centimeter. I tidens anda − hon dog 1854 − preparerades hennes skelett och visades upp på museum. Själv hade hon ett antal år som levande visats upp runt om i Europa. Så sent som 2024 hade hennes ben identifierats och kunde begravas i Malå. Mats Jonsson medverkar inte bara som serietecknare, utan också som släkting. Det är förstås också han som står för de animerade inslagen här.

65. Från Alfredson till Ö-ändan

Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.

Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)

Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.

Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:

Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.

Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)

En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:

För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).

För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:

I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.

64. Res med Jovan, säsong 1

Vid det här laget får väl Jovan Radomir räknas till SVT:s trotjänare, men jag som mycket sällan ser linjär TV hade lite glömt bort honom, faktiskt. Här är han resereporter, men inte den sorten som idkar förment konsumentjournalistik, utan han berättar opretentiöst om platserna utifrån någon garanterat oförarglig vinkel. Det börjar i hans uppväxtstad Katrineholm, men fortsätter sedan via Donau (Budapest och Novi Sad) till Istrien, inklusive Lipica, hemorten för lipizzanerhästarna. Samt Köpenhamn. Några av ställena bestås mer än ett avsnitt, men så kan man få göra när de är under tio minuter vardera.

63. Första fem - pionjärerna som tog plats i riksdagen

Nu har det gått några år sedan det var hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt i riksdagsval och de första fem kvinnorna kom in i riksdagen. Den här dokumentären kom till i samband med det, men ligger kvar ett tag till för oss senfärdiga.

Det är intressant för det mesta, välgjort och för det mesta med rimligt sansade experter som bara undantagsvis blir agitatoriska själva. Men mellan bilder från tiden och nygjorda intervjuer förekommer också lösa klipp som troligen ska illustrera att det långt fram i tiden har funnits fördomar mot kvinnor i politiska sammanhang. Effekten av dem förtas något av att de inte är daterade eller ens försedda med någon annan information alls. Man känner ju igen Tage Erlander, kanske också Yngve Holmberg och Sven Wedén, men absolut inte alla "vanliga människor på gatan".

62. Jakten på Babylons trädgårdar

Titeln täcker egentligen bara en liten del av vad den här dokumentären handlar om, men den är förstås synnerligen klickvänlig. Det handlar om Nineve, en bra bit norr om Babylon, men uppenbarligen av olika skäl tänkbart som platsen för de terrasserade trädgårdar som var ett av antikens ju underverk, men som man länge inte har haft några säkra spår av. Nineve är idag också känt för sin lokalisering i Mosul, och för att IS på 2010-talet förstörde mycket av det bevarade kulturarvet där. Det i sin tur har gjort att det finns förutsättningar för nya fynd där (kanske inte vad IS tänkte sig).

61. Sisi - kejsarinnan, säsong 1

Det har de senaste åren kommit minst en annan TV-serie om kejsarinnan Elisabeth av Österrike, känd som Sisi, förutom att det finns ett antal äldre serier och filmer. Det är därmed naturligt att seriemakarna vill göra något nytt, men frågan är om de har valt rätt här.

Den här första säsongen omfattar den tid när Elisabeth, då hertiginna av Bayern, och den unge kejsaren Franz Joseph träffas, förlovar sig, gifter sig och får sina första två barn. Eftersom det också hände i verkligheten är det knappast någon spoiler, inte heller att kejsaren samtidigt måste hantera försök till uppror på olika håll i sitt vidsträckta rike. Elisabeth å sin sida ägnar sig åt barnen, mer än vad som väntas av en mor i hennes ställning, och åt att bereda plats vid hovet åt en bekantskap hon har gjort. Där lämnar serien det verklighetsanknutna, eftersom bekantskapen är en före detta prostituerad som förses med falsk adelstitel och förväntas fylla funktionen som hovdam eller liknande. Att den näst de två huvudrollerna viktigaste personen i en serie av den här sorten är fritt uppfunnen är möjligen beundransvärt innovativt, men varför då inte skriva en serie om ett fiktivt regentpar? Själv blir jag misstänksam mot allt annat som händer och som inte lätt går att bekräfta på Wikipedia.

Annars har det här nog varit en dyr produktion, även om mycket av den har förlagts till Baltikum med dess attraktiva kostnadsnivå. Det finns mycket att titta på vad gäller miljöer och kläder, och skådespelarna gör sitt jobb, oavsett om de skrider fram genom gemak eller har ångande sex i himmelssäng (givetvis i syfte att producera en tronarvinge). Ändå är det långt till den nivå man har vant sig vid att en serie av det här slaget kan ha (The Crown, jag tittar på dig). Det gör att jag inte kan binda mig för att fortsätta med de för närvarande ytterligare tre säsonger som finns.

60. Ernst-Hugo Järegård läser en historia av Fritiof Nilsson Piraten

 

 

Titlarna på fyra av de noveller som ingår i den här serien annonseras genom en skylt, men den fjärde, "Kärlek och långvantar", illustreras av Ernst-Hugo Järegård, draperad i en fåtölj:

Det är något underligt med utförandet här, för de tre första har en gemensam grafisk profil, som det hade hetat några decennier senare, medan den fjärde har en egen och den femte ingen alls. (Illustrationerna är gjorda av Åke Arenhill.) I det sista avsnittet är Järegård dessutom annorlunda klädd än i de fyra första, vilket får mig att tro att den är inspelad vid annat tillfälle. Den har också en något annan ton i utförande, fler felläsningar som korrigeras och en mer utlevande stil.

Ernst-Hugo Järegård var ju inte främmande för de stora effekterna, till vilken också kan räknas sänkande av volym och tempo intill ohörbarhetens gräns. Här är många exempel på det, liksom på att uppläsning också kan innefatta diverse ljudeffekter och agerande av handling, så länge det låter sig göras i en fåtölj.

Fritiof Nilsson Piraten skrev flera novellsamlingar, och vad som har styrt urvalet här har jag svårt att avgöra. De fem novellerna är inte ur samma samling och har inget gemensamt tema, men kanske är det helt enkelt någon som har tyckt att de är bra. De fångar i alla fall det som ofta framhålls som författarens signum, att kombinera komik och tragik.

59. Berlin med Beppe

Tre små avsnitt à sju minuter blir också en serie, även om jag tror att de från början är tillkomna som inslag i Go'kväll. Relativt opretentiöst tar programledaren/reportern Beppe Starbrink tåget till Berlin och går respektive cyklar omkring och gör stan. Det säger sig självt att det inte kan bli djuplodande, men med tanke på att det sammanlagt handlar om runt tjugo minuter effektiv programtid ryms det förvånansvärt mycket.

58. Dödsklockan

Ibland är det svårt att förstå varför vissa böcker blir film eller TV, varför vissa inte blir det och vad det är som får det att dröja med en del, ibland flera decennier. Det här filmen är från 1999 och bygger på en bok från 1963 av Kerstin Ekman. Jag har (ännu) inte läst hennes tidiga deckare, men kan ändå konstatera att den här bara är en av hennes sex böcker i den genren från skiftet femtio-/sextiotal. Därefter tog hennes författarskap andra vägar, tills hon i någon mening återkom till kriminallitteraturen med Händelser vid vatten 1993. Även den tog tid på sig att bli TV-serie.

Handlingen utspelar sig i den tid boken tillkom, och centralt i den är ett jaktlag. Det är en begränsad grupp personer på det sätt som pusseldeckaren gärna vill ha, och mitt intryck är att idén inte är överutnyttjad, som en del andra (sällskapsresan, familjegodset etc). Originell är också balansen i berättelsen; den börjar med att de förfestande jägarna ska köra en buss till stationen och hämta ytterligare en deltagare. Eftersom ingen är nykter blir det något slumpmässigt vem som kör, men han lyckas köra på och döda en cyklande kvinna. Alla närvarande (och vi läsare) vet alltså vad som har hänt, och att de flyttar kroppen och låter bli att larma polisen. Men den gemensamma vetskapen är det som sedan driver handlingen i nästan hela filmen genom att bli förutsättningen för hållhakar och allianser.

Kanske är upplösningen inte den starkast tänkbara. Jag såg ganska tidigt vart det hela var på väg, men det är ändå skickligt hanterat fram dit. Till det bidrar förutom intrigen ett antal utmärkta skådespelare. Namn som Keve Hjelm är egentligen på en nivå över vad en TV-film av den här sorten normalt kan räkna med, men hans egentligen lilla roll som halvt fristående i förhållande till jaktlaget är det man minns. Huvudrollen, i den mån man kan tala om en sådan, spelas av Anders Ekborg, som är bäst när han inte säger något, om det nu beror på honom eller de repliker han har fått. Och i filmens svinroll ser man Loa Falkman, oväntat nog, men självklart efter bara en liten scen.

Eftersom det är en SVT-produktion finns den för evigt tillgänglig på Öppet arkiv.

57. Järnvägshotellet

Ibland upptäcker man fynd där man minst anar det. Den här miniserien i tre avsnitt från 2003 gick helt under min radar när den kom, och verkar inte ha uppmärksammats särskilt mycket i efterhand, men finns alltså tillgänglig via SVT:s Öppet arkiv.

Den påminner om en gammaldags pusseldeckare till sin konstruktion, även om den på modernt sätt också handlar en del om polisernas privatliv. Det börjar med att man vid en ombyggnad hittar ett skelett bakom en vägg på ortens järnvägshotell. Det har uppenbarligen legat där länge, och polisen William, som får hand om utredningen får också tydliga signaler från ledningen att hans arbetsinsatser egentligen behövs bättre på annat håll, där man sysslar med mer aktuella brott. Han kan ändå inte låta bli att återvända till hotellet och förhöra (eller i alla fall tala med) ägarinnan och de få gäster som finns där. De är alla underliga existenser, som verkar ha flyttat in där permanent av olika skäl. Många av dem kan antas ha bott där redan när den döde hamnade bakom väggen.

Under första avsnittet tänker jag att jag hade kunnat vara utan det som händer för William och hans närmaste medarbetare Konrad i deras privatliv, men så visar det sig mot all förmodan och genrekonvention att detta är relevant. Hur ska förstås inte avslöjas här. Men det visar, tillsammans med upplösningen, faktiskt värdig Christie eller någon av hennes samtida, att det här är skrivet av någon som kan hantverket. Det är också mycket riktigt Hans Rosenfeldt som ligger bakom manus, ehuru långt före Bron och hans deckare i bokform. Att han också kan mediet visar inte minst den cliffhanger som avslutar andra avsnittet.

Det är något av en klyscha att säga att "miljön blir en egen karaktär", så det gör jag inte. Det är inte heller riktigt sant, för det är personerna som agerar och reagerar. Bland skådespelarna syns Rolf Lydahl som William och en ung Johannes Kuhnke som Konrad. Som hotellgäster förekommer bland andra Tord Petersson (känd från Änglagård-filmerna), Alexandra Rapaport och Katharina Cohen (känd från Glappet), och utanför hotellet finns Sten Ljunggren som polischef och Ingela Olsson som Williams fru Mona, som behändigt nog är läkare.

Hotellet självt:

spelas av Villa Lusthusporten som i verkligheten finns mellan Nordiska museet och Skansen på Djurgården i Stockholm. Det får man alls inget intryck av i de utescener som filmats där. Spåren av den nedlagda järnvägen som passerar får tänkas vara på annat håll.

Som sagt, det här var verkligen nöjsam TV-konsumtion, som håller utmärkt även efter mer än tjugo år.

56. Folktro

Ett väsen per avsnitt, förutom i det sista som handlar om blodstämmare och andra kloka förr i världen, så är upplägget för den här svenska men finskspråkiga serien. Det är för korta avsnitt (en kvart) för att hinna gå på djupet, men intressant ändå.

55. Arkitekt Lewerentz

En del dokumentärfilmer skulle lika gärna kunna vara något annat medium, som radio (numera kanske snarare podd) eller bok (eller text i annan form). Men så är det alls inte med den här filmen, där rörlig bild och tal båda fyller en oumbärlig funktion. När man ser ett alster av den här sorten märker man hur en del andra inte utnyttjar mediets möjligheter.

Det här är inte platsen att bre ut sig om objektet för dokumentären, arkitekten Sigurd Lewerentz, för det går att läsa mycket om honom på annat håll, liksom att se bilder av hans verk. Man kan förstås också se mycket av det i verkligheten; jag hade tillfälle att reflektera något över det på min andra blogg för snart nio år sedan, när jag hade varit i Klippan i anslutning till att Sankt Petri kyrka femtioårsjubilerade. När den stod färdig var Lewerentz över åttio år gammal, och ändå blev det inte hans sista verk. Blomsterkiosken vid Östra kyrkogården i Malmö är senare och mindre, men ges lika stort utrymme i filmen, med goda skäl. Att det alls har kunnat bli någon film beror till stor del på Lewerentz kollega och vän Bernt Nyberg, som filmade en del av deras möten på byggarbetsplatser och spelade in en del av deras samtal.

54. Sámi Lore

Den här serien i sex korta avsnitt handlar om den samiska gestalten Stallo, en sorts jätte med drag av troll, eller möjligen tvärtom. Stor, dum och glupsk är han i de flesta framställningar. Här ges exempel på hur han fortfarande används i samtida kultur, varvade med mer forskningsanknutna inslag.

53. Bröderna Dal och legenden om Atlant-Is

Tolv år efter den förra serien om bröderna Dal återkom de med denna, och eftersom det då var 1994 var jag för gammal för att se den (och inte gammal nog att strunta i det). En del känner man igen, men det finns också sådant som har utvecklats åt ett nytt håll här.

Bröderna ger sig ut på jakt efter två samiska krukor som försvunnit, eller möjligen bytts ut mot förfalskningar. Det antas att detta har något att göra med en försvunnen samisk boplats vid namn Atlant-is. Även om det medverkar vad som förefaller vara riktiga samer som talar samiska är det något lätt exotiserande över det hela, som jag inte tror hade kunnat göras idag. Att det sedan ordvitsas är ju bara vad man väntar sig av sammanhanget:

Idag hade man inte heller kunnat låta ett och ett halvt avsnitt bygga på att Trond Kirkvaag i yellowface spelar diverse kineser som inte kan säga [r], men det gick nog fortfarande an för trettio år sedan.

En del annat framstår som närmast profetiskt:



Till det alla brukar minnas från den första serien hör den dramatiska berättarrösten. Tom Mathisen heter han, och han är förstås med här också. Dessutom medverkar han i bild, interagerar med bröderna och bryter den fjärde väggen genom att prata med publiken. Ett annat stående inslag är att bröderna själva pratar om eller anspelar på att de medverkar i en TV-serie, som att de inte minns vad som hände i förra avsnittet eller att de inte får dricka alkohol eftersom det trots allt är barn-TV. Till det mer surrealistiska hör att politikern (då blivande statsministern) Kjell Magne Bondevik medverkar som sig själv, men inte gör något annat än kommer in på ett kafé, beställer och sätter sig. Paradoxalt nog har den här senare serien åldrats mer än de två tidigare.

52. Dante - akta're för Hajen!

Det här är en underlig film, kanske bäst beskriven som ungdomsbuskis. Dante är huvudperson i en lång serie böcker av Bengt Linder, utkomna på Wahlströms förlag med putslustiga titlar och gröna ryggar. Han har sällskap av sin kompis Tvärsan, och tillsammans ägnar de sig åt brottsbekämpning. Men det verkar som om de i minst lika stor utsträckning njuter av att reta upp vuxenvärlden, om den nu består av brottslingar, polis eller föräldrar. För någon i rätt ålder är det förmodligen ganska roligt.

Man har bemannat filmen med några av landets främsta vuxenskådespelare; inte minst blev de fyra förekommande föräldrarna kända från åttio- och nittotalets såpoperor. Som Dantes föräldrar ser vi Börje Ahlstedt (Lösa förbindelser, Tre Kronor) och Christina Schollin (Varuhuset, Tre Kronor):



‒ här på väg på semester efter en kort inledande scen där de äter middag och flabbar med Tvärsans föräldrar, spelade av Lars Lind (Lösa förbindelser, Goda grannar, Varuhuset, Rederiet) och Meg Westergren (Goda grannar, Rederiet):

‒  här förskräckta över pojkarnas påhitt någonstans i mitten av filmen.

Även i de båda huvudrollerna har man ansträngt sig och hittat två av landets beprövade barnskådespelare, låt vara att de hade sina största roller bakom sig när de fick vara med här. Dante spelas av Jan Ohlsson, mer känd som Emil i Lönneberga, och Tvärsan av Ulf Hasseltorp, mest känd som Hampus i Den vita stenen:

(Trots att de blir av med kläderna ett tag kommenteras inte den underliga och otidsenliga duffel- och hatt-stil som Dante har.)

Som hårt prövad polisinspektör syns John Harryson, inte lika mycket såpaskådespelare, men känd och uppskattad från olika sammanhang:

Även i övrigt har man sökt bland eliten, för det specialkomponerade temat är gjort av (och sjungs av) Lasse Berghagen.

Och ändå blir det här alltså kalkondåligt. Det framgår annorstädes på nätet att filmen blev ett fiasko på biograferna, så det är inte bara tidens tand som har gjort sitt. (Det var förresten tänkt att det skulle bli fler filmer om Dante och Tvärsan, vilket motiverade att Ahlstedt och Schollin etablerades i sina roller, trots att de alltså är på semester nästan hela filmen, och Dante bor hemma hos Tvärsan.)

Till det kalkonartade hör Ricky Bruch i en liten roll som hovmästare på finkrog (fast han mest agerar utkastare):

Tiden har ju gått, förstås, och som mest märks det där det förmodligen inte alls kändes tidsbundet då. Idag hade kanske inte en barnfilm innehållit reklam (produktplacering?) för herrtidningar:



även om de tänkes utkomma på samma förlag som AftonPosten, där Tvärsans far (eller som han genomgående omnämns, gubbe) jobbar. (Hans mor är alltså "gumma".)

Det kom alltså inte fler filmer, och jag undrar om det inte beror på att huvudrollsinnehavarna redan här är lite för gamla för de roller de spelar. Inspelningen är omisskännligt gjord i snöslask, och bör vara från vintern 1977/78, vilket betyder att de var sjutton respektive femton år. Det gäller att smida raskt i så fall, för rollerna agerar som vore de kanske tretton eller fjorton. Men de båda skådespelarna är faktiskt bättre än filmen, även om de får säga idiotiska repliker som inleds med "Min gode man" eller annat som låter som om de har förläst sig på redan då gamla ungdomsböcker. På tal om det hade det kanske varit bättre med en filmatisering av Tvillingdetektiverna, funderar jag på.

51. Vikingakungarnas krigare

Formatet för den här tvådelade dokumentären är något underligt. Det är två delar på ungefär en halvtimme vardera, och de är sammanförda under titeln ovan. Men det är också titeln på första avsnittet, medan det andra heter "Bronsskattens hemlighet". Det finns knappast några beröringspunkter mellan avsnitten utöver den gemensamma produktionen, och de kommer alltså i fel ordning, kronologiskt sett.

Avsnitten har också det gemensamt att de utgår från aktuella arkeologiska fynd. Det första handlar om två båtgravar i Gamla Uppsala, varav åtminstone en tidsmässigt kan kopplas till Erik Segersäll. Båda de begravda har skador som tyder på att de har varit med i strider. Det andra avsnittet är kopplat till ett stort fynd av bronsföremål utanför Alingsås och vad det kan säga om tiden, inte minst vad gäller handelsvägar. Båda avsnitten är intressanta, men hade kunnat få vara längre.

50. Kroppen

För min generation är det här ett klassiskt barnprogram, men eftersom det kom 1975, när jag var bara två år måste jag ha sett en reprisomgång. Lite bakgrundskoll visar också att det kom två serier till med Jan Bergquist på temat kroppen, en om maten och kroppen och en om sjukdomar. Vissa av mina minnen kan vara av dem, snarare än den här.

"Repetitio est mater studiorum" hette det ju långt före 1975, men om det är något enskilt som är ett bestående intryck av serien är det nog att så mycket tid ägnas åt uttrycklig repetition. I kombination med det tidstypiskt låga tempot gör att det serien förmodligen inte fungerar för dagens barn, trots att innehållet är lovvärt pedagogiskt och objektivt.

Till det tidstypiska hör också Jan Bergquists skjorta:

som väl har varit retromodern minst en gång till efter 1975.

Ett genomgående inslag är att Janne avbryts av den frågvise Kalle, som tänks befinna sig i en annan del av rummet:

Även han spelas alltså av Jan Bergquist, men det minns jag inte att jag förstod då, och även nu tycker jag att illusionen av två karaktärer upprätthålls väl.

49. Jesus hemliga familj

Om man tror på allt i den här dokumentären (att Jesus var gift och hade familj) känns man som en som kan tro att pyramiderna byggdes av utomjordingar. Och tror man inte att Jesus var gift och hade familj, då är man indoktrinerad av tvåtusen års kristendom, tycker förespråkarna för teorin. Det är inte lätt att navigera mellan dessa Skylla och Karybdis. Det verkar ändå som om ett av fynden, ett papyrusfragment, relativt enstämmigt anses som oäkta, och att en tänkt familjegrav möjligen inte är så avgörande som vissa förespråkare anser. Men jag vet inte om jag är så mycket klokare efter att ha sett detta.

48. Sessan - en kunglig saga

Prinsessan Birgitta avled i slutet av 2024, vilket väl är anledningen till att den här dokumentären från 2022 har blivit tillgänglig igen hos SVT. Den kan inte sägas innehålla några sensationella avslöjanden; tvärtom säger hon uttryckligen att hon alltid tänker på sin bror när hon möter media, så han inte ska drabbas av "en knasig syster". Men med kungliga mått svarar hon ändå ovanligt utförligt på frågorna och reflekterar inte minst över barndom och uppväxt, i anslutning till att hon får se och höra diverse journalfilmer och annat. Familjen var ju ovanligt väldokumenterad.

Någon gång närmar det sig parodi:

eller om det bara är så att prinsessan motsvarade den offentliga bilden av henne, som den var på senare år.

47. Sagor slutar så – en film om Stina Stoor

Stina Stoors novellsamling Bli som folk från 2015 uppmärksammades både av kritiker, prisjuryer och läsare, inte minst i den då livaktigare bloggosfären. Själv har jag med behållning läst både den och andra noveller av henne, varom man kan läsa mer här. Hon har också medverkat i antologier och skrivit en barnbok, men någon mer vuxenbok har det inte blivit. Det är något av temat i den här dokumentärfilmen, där det framgår att hon i varje fall när den spelades in var upptagen av tankar på om det alls kommer att bli någon mer bok. Det varvas med avsnitt som utspelar sig i hennes hemby vid gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland, där man också får träffa hennes mamma (mest) och pappa (mindre). Numera är hon gift med Peter Ericson, som vid filmens tillkomst var generalkonsul i Istanbul, och att bo där är förstås en helt annat typ av tillvaro, som också får sin del. Men något svar på om det kommer någon bok får vi aldrig, knappt heller något svar på varför det inte har kommit någon.

46. Flashback Forever - showen

Den här showen har sina poänger, men jag kan inte komma ifrån intrycket att den mest vänder sig till de många som har lyssnat på podden med samma namn. Dit hör inte jag, och det är tydligt att en del skämt går hem bättre hos publiken på plats än hos mig. Bäst är de delar som mest framstår som tillkomna för det här sammanhanget.

45. En brittisk skandal

Skandal är bara förnamnet på det som den här verklighetsbaserade serien utmynnar i, och det hade nog varit viss skandalfaktor även om det hade hänt idag. Men 1963, när det hela kulminerade, var det något fullkomligt oerhört, och naturligtvis omöjligt för medierna att inte snaska i. Man kan läsa mycket om det på nätet, inte minst på engelska Wikipedia, där all brittisk adel verkar vara relevant per se, och den som vill se serien ska kanske inte veta allt på förhand. Däremot är den nog lite svårnavigerad för en svensk tittare som inte har någon förförståelse alls, så några huvudpunkter följer här.

Huvudpersoner är den elfte hertigen av Argyll och hans hertiginna. De har båda varit gifta tidigare och har barn sedan tidigare, men verkar finna varandra i en himlastormande medelåldersförälskelse och passa varandra bättre än någon av deras tidigare makar (två respektive en). Det stör inte heller att hertigen behöver en rik hustru som kan finansiera renoveringen av hans slott i Skottland (eller i alla fall att hon har en far som kan göra det). Ganska tidigt spårar dock relationen ur. Så som den här serien berättar historien är det svårt att se att den ena parten är mer skyldig än den andra. Han är alkoholist och missbrukar även annat, förutom att han också är våldsam. Hon är manipulativ och otrogen. (Denna beskrivning utesluter inte att det också finns andra mindre trevliga drag hos båda, och ska inte i någon del ses som definierande orsak och verkan.) Att det leder till en skilsmässoprocess är klart redan i prologen. Tidsandan gör att hertiginnan är den som blir värst åtgången i offentligheten.

Brittisk TV kan ju göra den här sortens historiskt drama bättre än någon annan, och även om detta inte är det allra bästa man har sett är det bättre än så mycket annat vi kan ta del av. Inte minst är valet av huvudrollsinnehavare en viktig faktor därvidlag. Som hertigen ses Paul Bettany, känd från mycket, varav jag inte har sett så värst mycket. Men här får han verkligen tillfälle att visa sin talang för att spela allt från charmerande till alarmerande. I rollen som hertiginnan möter vi Claire Foy, kanske mest känd som den första av de tre som spelade drottning Elizabeth i The Crown. Det är därmed något av en utmaning att se henne i en roll som aristokrat i en serie som utspelar sig vid ungefär samma tid, och där det är helt naturligt att hon för det mesta uppträder i pärlhalsband, dräkt och hatt. Efter ett tag inser man ändå att det här är en helt annan typ än drottningen.

Som slottet Inveraray ses faktiskt slottet Inveraray, åtminstone utvändigt. Interiörerna har jag inte kontrollerat, men eftersom det numera i verkligheten är öppet för besökare är det kanske inte omöjligt att man har fått filma där. Det ägs och bebos av den trettonde hertigen, barnbarn till den elfte (och en av hans tidigare hustrur). I övrigt är det rätt mycket inomhusmiljöer, välgjorda, men kanske mindre krävande att bygga i studio, föreställer jag mig.

44. När ljuset bryts

Det har blivit glest mellan biobesöken på senare år, men nu har Kino i Lund öppnat efter renovering med två nya salonger i det mindre formatet. Idag var vi fyra personer i en salong med arton platser som såg denna isländska prisbelönta och festivalvisade film.

Den har ett intressant dilemma som utgångspunkt. Huvudpersonen Una har något slags relation med Diddi, som egentligen har ett distansförhållande med Klara. Nu har han bestämt sig för att åka hem och träffa henne och göra slut, så Una och han kan vara ihop på riktigt. Och så dör han på vägen. Dessutom sker det i en stor olycka i en vägtunnel, så det är många andra som också har förolyckats och därmed många andra som sörjer och söker svar på vad som har hänt. Una kan förstås inte spela sörjande flickvän, när det finns en annan i den rollen, utan hon får hantera det hela tillsammans med Diddis och hennes andra vänner.

Det är långsamt och ofta inte särskilt pratsamt, men klarar man av att vänja sig vid det är det här en sevärd och välspelad film. För min del fanns det två små bonusar, för en av vännerna spelas av Gunnar Hrafn Kristjánsson, som annars förekommer i de isländska barnnyheterna på RÙV, som jag ser ibland för att öva språket, och en annan spelas av Ágúst Wigum, som jag nyss har sett i TV-serien om Vigdís Finnbogadóttir, där han spelade hennes bror.