136. Skandalen på Huseby

Historien om fröken Florence Stephens på Huseby bruk i Småland är en fascinerande röra av personer och händelser som ofta känns som om de skulle vara påhittade - fröken själv i rävboa, prins Carl Bernadotte som borde ägna sig åt något där pengar inte är inblandade, förvaltaren Berl Gutenberg som svindlar fröken på miljonbelopp på den tiden en miljon var mycket pengar, med flera. Den här dokumentären är lite för fragmentarisk för att fullt ut bringa reda i allting, och hade vunnit på att berättas helt kronologiskt. Det hindrar inte att den är sevärd, inte minst de autentiska inslagen där fröken själv intervjuas i hårnät av Lars Ulvenstam (cigarrrökande och titulerad "doktorn"), serveras ensam i matsalen av sin betjänt (om man inte räknar mopsarna) och har full koll på alla siffror, trots att hon var omkring nittio vid tillfället. Men så blandas det med tysta skådespelare som går runt i Husebys salonger, intervjuer med personer som har skrivit historien i bokform och journalfilmer med lös anknytning till skeendet. Det blir trots allt inte så bra som det kunde ha blivit.

 

Eftersom detta av allt att döma blir årets sista inlägg är det dags att summera konsumtionen av rörlig bild under 2021, inklusive en jämförelse med föregående år:

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scenföreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136

Projektet med en långfilm i veckan har förstås påverkat statistiken väsentligt, men i övrigt har jag hållit ungefär samma takt. Vilka projekt det blir 2022 är fortfarande i den så kallade stöpsleven.

135. Sagan om Dilan och Moa, säsong 1

Sex avsnitt på tjugo minuter vardera är precis lagom för den här förhållandevis galna serien (det har kommit en omgång med sex avsnitt till, men den kanske jag väntar lite med). Jag hoppas att den inte är helt verklighetstrogen i sin skildring av Dilan och Moa, som heter så även i verkligheten och dessutom verkar dela bostad också, liksom de gör i serien. De är i alla fall en rejält skruvad upplaga av hur man kan tänka sig två engagerade kvinnor i tjugofemårsåldern någonstans i närheten av Möllevångstorget i Malmö. De går på feministisk fest, tar in en heltidsaktivist som får hyra ett rum (hallen, i själva verket), nojar över det ena och det andra, och för det mesta är det roligt på ett lite jobbigt sätt.

134. Gruppen

Det som lockade mig till den här filmen var dels att den är fransk - jag tycker att jag ser alldeles för lite film på andra språk än svenska och engelska, varom mera nedan - dels att den utspelar sig inom ramen för en skrivarkurs, en miljö som jag har en viss erfarenhet av. Miljön är ändå inte huvudsaken här, även om den utnyttjas. Kursen är någon sorts projekt för ungdomar som ska sysselsättas på sommaren, så alla de sju deltagarna är inte så frivilliga som man är van vid att kursdeltagare annars är. En av dem, Antoine, är dessutom ganska provokativ i diskussionerna, så att det rätt fort inte längre blir är trevligt. Och med blandat etniskt ursprung i gruppen finns det saker att provocera med och bli provocerad av. Sedan utvecklas det här till en historia som inte har så mycket med kollektivt skrivande att göra, men det blir bra ändå. Det är också mycket franskt, inte minst uppfyller det min fördom att de pratar så oerhört mycket hela tiden.

Eftersom det här av allt att döma blir årets sista långfilm är det dags att summera projektet med en långfilm i veckan under 2021. Det har alltså gått - jag har sett 52 filmer, men påfallande ofta söndag kväll, får jag erkänna. Hur det blir 2022 lovar jag inte ännu.

Den som roas av statistik kan se att de fördelas enligt följande på vilket medium jag använt för att se dem:

SVT Play: 21
Netflix: 14
DVD: 6
Cineasterna: 5
TV4 Play: 4
YouTube: 2

och enligt följande vad gäller språk (två av de svenska är dubbade tecknade filmer):

Engelska: 22
Svenska: 20
Isländska: 5
Tyska: 3
Danska: 1
Franska: 1

133. The Party

I en tid när filmer allt oftare är över två timmar långa och består av datoranimerade effekter är det välgörande att se något helt annat. Fast den här engelska filmen gjordes 2017 är den bara en timme och åtta minuter lång och dessutom svartvit. Allt utspelar sig i ett och samma hem - något lite på en terrass utanför - och det medverkar sju skådespelare, varken mer eller mindre. Och ändå känns det inte som en filmad teaterpjäs, som sådana produktioner annars har en tendens att göra.

Det handlar från början om Janet, som har blivit utnämnd till skugghälsominister, det vill säga oppositionspartiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor. För att fira det har hon bjudit hem några vänner till sig och sin man Bill. Det är ett samkönat kvinnligt par med viss åldersskillnad, ett jämnårigt par, där mannen spelas av tyskspråkige schweizaren Bruno Ganz och är någon sorts healer/livscoach, och så ett yngre par, där bara mannen dyker upp - kvinnan ska komma senare. Och sedan kommer det loss med avslöjanden och mörklägganden, gräl och försoningar. Det kunde vara outhärdligt, men är underligt nog snarast en svart komedi, och riktigt sevärt. Till det bidrar inte minst Kristin Scott Thomas och Timothy Spall som Janet och Bill, men alla sju medverkande gör bra ifrån sig.

132. Spisa med Price: Jul som i Matador

Den som har sett den danska serien Matador ska inte missa den här hommagen, gjord av de danska bröderna Price med en vid det här laget lång karriär bakom sig i mat-TV. (Programmet är från 2018 men det gör ingenting, för Matador sändes första gången redan 1978-82.) SVT verkar inte lita på att alla vet vem Laura är, så de har omtitlat programmet, men originalet syftar alltså på familjen Varnæs' kokerska Laura, en av de mest oföränderliga karaktärerna i serien:

Bröderna har fått tillgång till de uppbyggda miljöerna från serien som numera finns på nöjesfältet Bakken, och lagar blodkorv och ål i gelé, förutom en del som kanske oftare görs i hemmakök numera, exempelvis ribbestek. Till sist äts det måltid i autentisk matsal med några av skådespelarna från serien; de börjar bli få som är i livet och pigga nog att medverka så här, men det var trevligt att se och höra dem.

Det här är förstås riktig mys-TV för alla Matador-fans. Man får snyggt inklippta inslag från serien, som bara behöver vara några sekunder långa för att fansen ska förstå precis vad som åsyftas. Bröderna är lagom tjafsiga med varandra, men alldeles tydligt kompetenta på vad de håller på med, oavsett om de friterar klenäter, filéar sill eller stoppar blodkorvssmet i blindtarmar. 

131. En hederlig jul med Knyckertz

Årets julkalender får klart godkänt, även om den inte når upp till förra årets höga nivå. Det är en historia som jag tror tilltalar målgruppen, när den tjuvaktiga familjen Knyckertz planerar att stjäla Rosen från Sinai, någon sorts julstjärna som återbördats till domkyrkan. Biskopen gör vad hon kan för att skydda den. Komplikationer på vägen är dels sonen Ture Knyckertz, som vansläktas genom att vara hederlig, dels polisen i form av grannen Paul Isman (!) och den från rikspolisen inlånade Frank Flink. En annan tråd i intrigen gäller att mormor Knyckertz är lovad att få komma ut ur fängelset lagom till jul, men så får fängelset en ny sträng chef. Vidare finns en något slentrianmässig bihistoria om Ture och biskopens dotter, som både vill och inte vill ha varandra.

Flera vuxenskådespelare gör fina insatser, kanske mest de som har endimensionella biroller att arbeta med. Vanna Rosenberg som biskopen och Claes Malmberg som polisen Paul Isman gör mycket av förhållandevis lite. Bäst är ändå Peter Apelgren som affärsinnehavaren Hobby Barnsley, helt ointresserad av att sälja något, särskilt om det är i originalförpackning. Även de verkliga antagonisterna, Julia Dufvenius som fängelsechef och Filip Berg som rikspolis, är bra gjorda i sin kombination av ondska och klantighet.

Den som vill ha snö och jul i kalendern kan inte heller klaga i år. Familjen Knyckertz hade fullpyntat redan i första avsnittet, och eftersom man har spelat in i Norrbotten är det vintrigt så det förslår. Det här blir nog ingen klassiker i genren, men skäms inte heller för sig.

130. Världarnas krig

Boken som den här miniserien bygger på är en klassiker, men som med så många sådana är den kanske numera mest känd genom adaptioner och referenser, inte genom att faktiskt vara läst. (Jag har inte heller läst den.) Intrigen kan man alltså läsa om på annat håll än här.

Om man ska vara ärlig känns det här mer som en prestation av datoranimatörerna än av skådespelarna. De invaderande marsianska varelserna och farkosterna hade inte kunnat göras så bra särskilt långt tidigare än så här. Ändå lider den här produktionen av att man ibland får se ansikten förvridna i fasa, när personerna antas betrakta det vi inte får se. Tyvärr är första delen bättre än de två senare, och den andra är dessutom bättre än den tredje. Det blir inte någon riktigt bra eftersmak av den kurvan.

129. Skolflickor är vi allihopa

Humorn i den här femtiotalskomedin är inte högbrynt. I en dubbelroll briljerar Alistair Sim, som ju börjar bli stamgäst i den här bloggen. Han spelar en flickskolerektor och hennes (sic) bror, som är bookmaker, pikant nog. Rektorn har originella idéer om hur man ska sköta en skola, vilket gör att lärarna inte får sin lön och eleverna mest består av ligister. En sultan från ett fiktivt land skickar sin dotter dit, och kanske kan det bli räddningen. Efter ett tag är det inte utan att man sympatiserar med den tjänsteman från utbildningsdepartementet som sänds ut för att reda upp röran. Men det är ganska roligt om man bara tar det för vad det är, oförarglig underhållning. Det finns ett antal filmer till om Saint Trinian's, och konceptet har till och med dammats av på 2000-talet.

Tyvärr är filmen på Netflix försedd med en undermålig textning, inte minst vad gäller valet av tilltalspronomen.

128. Belgravia

Ingen verkar skriva något om den här serien utan att påpeka att upphovsmannen Julian Fellowes också ligger bakom Downton Abbey. Det finns absolut likheter, även om det här med sina sex avsnitt - som förresten bygger på en bok av Fellowes själv - är en helt annan sorts serie än den stora episka skildringen av ett lantgods under ett drygt decennium. En av likheterna är musiken, som liksom i Downton Abbey är komponerad av John Lunn.

Upptakten, prologen om man så vill, äger rum i Bryssel inför slaget vid Waterloo. Där ordnades en bal, som verkar vara levande i medvetandet än idag, även om jag aldrig hade hört om den förr. Händelser där gör sig påminda över tjugo år senare, när huvuddelen av handlingen utspelar sig. Där känner man igen konflikten mellan nyrika och gammalrika - som förresten är lika fina även om de har råkat bli fattiga - och mellan herrskap och tjänstefolk. Intrigen drivs av något som inte ska avslöjas här, men det är något visst som en del av karaktärerna känner till och andra inte. Dessutom spelar det roll vem som känner till vilka som känner till det hemliga, och det blir förhållandevis rörigt efter ett tag, när ett antal av de medverkande har olika skäl att förtiga eller avslöja saker.

Det här är alldeles uppenbart tillverkat av någon som vet vad han gör. Jag är förstås inte alls expert på tiden, 1841, men det framstår som helt trovärdigt vad gäller allt det yttre ramverket. Det är skickligt berättat, i synnerhet när ett ganska stort antal roller ska introduceras och knytas samman, och även om man kan gissa hur det ska gå med en del av trådarna i historien är det ändå spännande att se på vilket sätt det ska lösa sig.

Sedan vore det ju inte en engelsk TV-serie om man inte också lärde sig något. Jag vet nu vad hogget är.

127. Nästan inget

Anders "Ankan" Johansson spelar här en version av sig själv, kanske inte särskilt verklighetstrogen, om jag får gissa. Varje avsnitt börjar med att han av sin agent - eller vad hon nu är - får något uppdrag med kort varsel, och det är inget problem, för han har nästan inget inbokat. Sedan blir det kaos och fars, förhållandevis roligt, tycker jag. De sex avsnitten är bara en kvart långa, och det är precis lagom för vad det här upplägget klarar.

126. Bonusfamiljen, säsong 4

Efter två års uppehåll kom den här serien tillbaka, trots att det sades att tredje säsongen skulle vara den sista. Barnen har förstås vuxit, och särskilt bonusbröderna Eddie och William befinner sig i en helt ny tillvaro med gymnasieval och annat som kändes avlägset när vi lämnade dem sist. För vuxengenerationen har det inte avancerat i samma grad, men det är naturligtvis inte så stor skillnad mellan att vara 40 och 42 (eller däromkring) som mellan att vara 14 och 16. De två mest avgörande förutsättningarna är att Patrik och Lisa har fått sitt andra gemensamma barn, som förutsades ha Downs syndrom, och att Katja och Henrik är stadiga sambos och har hunden Sickan, ett utmärkt sätt att avleda uppmärksamhet i pinsamma scener.

En bärande intrig den här säsongen handlar om Katjas mamma Louise, som inte har nämnts tidigare, och som uppenbarligen är förknippad med något inte helt harmoniskt för Katja. Annars rullar det på med saker som ibland känns upprepande, ibland påklistrade, tyvärr sällan riktigt inspirerade. Det är bara åtta avsnitt, mot tio i de tidigare säsongerna, men ändå känns materialet för tunt för den tid som ska fyllas. Det är inte generellt dåligt, bara inte lika bra som tidigare, och då är frågan varför man har fortsatt. Möjligen är ett svar att man vill skapa intresse inför den film som ska komma, men måtte den nu bli slutet på det här konceptet, för längre tror jag inte det håller.

125. Lyrro - ut & invandrarna

Om man har sett TV-serien Lorry och dess uppföljarfilm Yrrol lär man känna igen sig också i den här filmen. Den har samma upplägg som Yrrol i att vara mycket löst sammansatt av ett antal sketcher med delvis återkommande personer. Det är också gott om blinkningar till de nu klassiska karaktärerna i serien och filmen. Särskilt Yrrol är ju numera ett ymnighetshorn av citat att ösa ur, och det gör man här. Originalskådespelarna Peter Dalle, Johan Ulveson, Claes Månsson och Suzanne Reuter har kompletterats med bland andra Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El Refai, som alla gör fullgoda insatser i sina flerfaldiga roller. Riktigt så roligt som i Yrrol blir det inte, men det duger utmärkt som en stunds opretentiös underhållning.

124. Partiledare av Guds nåde

Objektet för den här tvådelade dokumentären är Kristdemokraternas partiledare under 31 år, Alf Svensson. Han medverkar själv med reflektioner, men är inte påfallande öppenhjärtig. Även om han under halva tiden var partiledare för ett litet parti utanför riksdagen gjorde det så mycket avtryck i medierna att det finns rörliga bilder att visa även från sjuttio- och åttiotalen. Det är välgjort och intressant och kan absolut ses även om man har en annan politisk uppfattning än partiet i fråga.

Själv hade jag stort nöje av att Alf Svenssons tid som student i Lund illustrerades av slumpmässigt valda bilder, bland annat dessa som måste vara tagna i ett korridorkök på studentområdet Vildanden (först syns den karaktäristiska runda väggen som bildas av trapphuset utanför):

Ingen av personerna här har något att göra med ämnet för den här dokumentären, såvitt jag förstår.

123. Nissar

Är den här serien genial eller kalkon, eller kanske bådadera, om något sådant som en genial kalkon kan tänkas? Fortfarande efter att ha sett alla sex delarna är jag inte säker, men frågan infann sig redan tidigt.

Det handlar om en familj på fyra som kommer till den ensliga (och fiktiva) ön Årmandsø för att fira jul i ett hus som de har hyrt. De behöver tydligen - utan att anledningarna särskilt specificeras - tid tillsammans. De är ganska stereotypa - en pappa som pappaskämtar, en mamma som styr upp saker, en storebror som retas och en lillasyster som är klok och förståndig. Öns få bofasta är tydliga med att de helst inte vill ha besökare, men när de nu har kommit så ska de i alla fall hålla sig till kustvägen och inte ge sig in i skogarna på det inre av ön. Lite efter hand upptäcker familjen att där rör sig någon sorts väsen, som vi i publiken inte får se så mycket av som karaktärerna får. Onda och blodtörstiga är de i alla fall, och de hålls på plats av lokalbefolkningen på olika sätt, som nu blir störda.

Stundtals är det mycket förutsägbart, men serien har också något som gör att man fortsätter, men som jag faktiskt inte riktigt kan förklara vad det är. Skådespelarna gör vad de ska men inte så mycket mer, miljön är slaskig dansk december och nissarna får man alltså bara se lite grann av. Det borde inte bli tillräckligt bra, men det blir det uppenbarligen.

122. Brott i sol

Med den här filmen förhåller det sig så att den bygger på en pjäs, som också kom ut som bok. De båda är skrivna av Staffan Tjerneld, men han verkar i övrigt inte ha varit inblandad i filmens manus, där dock två gamla bekanta dyker upp:



Loulou Forsell skrev tre deckare som jag har både läst och uppskattat, och Göran Gentele regisserade den helgalna Miss and Mrs Sweden, förutom att han var mycket seriös operachef och annat.

I rollerna syns i huvudsak ett antal då unga stjärnor, eftersom det handlar om ett sällskap relativt unga människor, förutom tjänstefolket då, som spelas av Elsa Ebbesen (annars var det ju oftare hennes syster Dagmar som spelade hembiträden) och Wiktor "Kulörten" Andersson, som här gör en mycket större roll än han brukar, även om den är ganska liten.

 

Flera av de unga gjorde fina karriärer på scen, film och TV. Känner man igen Birger Malmsten är det kanske från Goda grannar, där han spelade hyreshusets ägare Bror Öster. Gunnel Broström gjorde sig väl inte i första hand känd som komedienn, men här är hon mycket rolig som femme fatale. Jan Molander förväntas vara lika rolig, men blir aningen tillkämpad som arketypisk fjant. Annars är det inte en komedi, vilket märks om inte annat på att varken Thor Modéen eller Julia Cæsar är med.

Det här är en film som på både gott och ont är en filmad pjäs. Det allra mesta utspelar sig hemma hos Harry Werner, dels i en återblick på händelser sex år tidigare, dels i nutid. Han tituleras "kandidaten", men riktigt vad han gör framgår inte, och inte heller hur han har råd att hålla sig med stor villa i skärgården, där det verkar som om tjänstefolket har hållit ställningarna medan han har varit på "dårhus" - hans eget uttryck. Händelserna som ledde till den vistelsen innefattar ett mystiskt dödsfall, som nu aktualiseras på nytt, och därmed inte blir mindre mystiskt. Det har alla kännetecken för en pusseldeckare med en begränsad grupp misstänkta där alla har motiv och tillfälle. Det enda kruxet är väl att vi inte får reda på det vi skulle behöva för att lösa mysteriet förrän mycket sent i intrigen. Men man ser nog inte den här filmen idag för dess briljanta intrig utan för den superba tidsfärgen.

121. Vår lilla hemlighet

Den här skotska serien i fyra avsnitt handlar, som originaltiteln antyder, om skuld. Den börjar i rappt tempo med att två bröder är på hemväg i bil från ett bröllop och råkar köra ihjäl en man på en mörk gata. Ingen av dem är nykter, så de borde inte ha kört alls, och för att komma undan bär de in den döde i närmaste hus, som står öppet och visar sig vara där han bodde. Detta - som händer redan före förtexterna - och en del kommande förvecklingar står för en del av seriens atmosfär i form av svart humor, men den rymmer också en del svärta utan vidhängande humor.

Som så ofta när en bok, film eller TV-serie börjar med något sådant går det inte som karaktärerna har tänkt sig. Bröderna kommer förstås inte alls undan, utan blir bara mer och mer inblandade, och handlingen drar faktiskt iväg så att den inledande händelsen med olyckan blir något av en bisak så småningom. De är inte de enda som bär på skuld, och mot slutet får man koncentrera sig för att hålla ordning på vem som har gjort vad och vem som känner till vad om vem. 

Det hela kompliceras också av att bröderna inte alls står varandra särskilt nära, vilket det också finns anledningar till. Max som är advokat är den som har mest att förlora på att bli inblandad i en smitningsolycka eller rattfylla. Jake har en affär för begagnade vinylskivor och har till synes inte alls samma fallhöjd, men det ändrar sig efter hand som historien tråcklar sig vidare. Händelsen gör också att de behöver ha mer med varandra att göra än de vill eller är vana vid, och bara det väcker förstås omgivningens misstankar.

Utöver de här fyra avsnitten från 2019 har det kommit fyra till nu i år. Utan att ha sett dem går det inte att säga om det är ett bra val att fortsätta serien, men låt mig uttrycka det som att jag är något förvånad över att man gör det.

120. Bulldog Drummond at Bay

Bulldog Drummond var huvudperson i ett antal böcker och filmer, någon sorts gentlemannadetektiv i den hårdkokta skolan, vad det verkar. Dialogen är ständigt snärtig och ska nog vara rolig, men efter ganska kort tid känns den som ett påfrestande manér. Filmstudion har nog gjort sitt bästa, men det märks att det inte har kostats på så många utomhusscener. Bäst är tidsfärgen hos intrigen, en spionhistoria om en uppfinning, vars ritningar ska komma i rätta händer. Det låter som när Fem-gänget ska avvärja en attack mot farbror Quentin och hans hemliga handlingar, men det här är trots allt en vuxen historia om vuxna människor.

119. Herbert & Robert

I början av den här månaden försökte jag mig på att se julkalendern från 1982 med skrothandlarparet Albert och Herbert, en av de kalendrar jag minns som allra bäst. Den höll inte, kan man säga som sammanfattning. Men så dök den här upp, en uppföljare till hela konceptet Albert och Herbert, gjord i fem avsnitt efter att Sten-Åke Cederhök hade avlidit, och den känns oväntat pigg. Tiden har gått, den är från 1995, men fullt sebar än idag. Stor del i det har Carl-Einar Häckner i rollen som Robert, Alberts okände son, som dyker upp hemma hos halvbrodern Herbert i samband med Alberts begravning, och verkar bygga ganska mycket på Häckners scenpersonlighet som bortkommen och fumlig, men godhjärtad. Bröderna finner varandra efter en del inledande misstro, och när det blir julavsnitt på slutet är det genuint mysigt.

I andra roller gästspelar de man brukar se i Göteborgs-TV:s produktioner. Där finns till exempel Christina Stenius som Herberts love interest, Weiron Holmberg som fordringsägare på begravning, Dan Sjögren, Lars Väringer och Henric Holmberg som begravningspräst med mobiltelefon (redan 1995, så den har både antenn och lucka):



Till det charmerande med denna återpublicering hör att SVT Play talar om vilken sida på text-TV som gäller:



och att fyra avsnitt också påannonseras av programpresentatör (de tre sista avsnitten sändes som synes i advent):

 

 

118. Ulv i fårakläder

Hur man har tänkt vad gäller den svenska titeln som översättning förstår jag inte riktigt, men originaltiteln syftar på ett hotell vid engelska kusten där en del av handlingen utspelar sig. Ulven ska väl vara huvudrollsinnehavaren, urmakaren och yrkesmördaren Harry Hawkins, spelad av Alastair Sim, som jag såg som poliskommissarien i Det är från polisen tidigare i höstas. Han har ett sätt att kombinera farbroderlig vänlighet med ondska som blir både komiskt och sataniskt, närmast perfekt för en svart komedi som detta måste kallas.

Handlingen är möjligen i tunnaste laget, men går ut på att Hawkins har åtagit sig att medelst en bomb ta livet av en sir Gregory, vars egentliga position jag inte blir helt klar över, men han finns i ett sammanhang där en stab skrivmaskinsflickor knattrar på, av vilka en ska följa med honom inkognito till The Green Man. Hinder på vägen är ett lik - som vaknar till - och ett förlovat par som blir störda av en dammsugarförsäljare. På hotellet blir det spring i dörrar som på den bästa friluftsteater. För att vara en sextiofem år gammal film är det oväntat högt tempo och oväntat rolig humor. Att de medverkande lämnar ett antal lösa trådar efter sig får man försöka överse med.

117. Den osannolika mördaren

Den här Netflix-produktionen har uppmärksammats så mycket att det mesta känns avhandlat redan. En hel del av det som har sagts och skrivits är dessutom snarare synpunkter på den teori som ligger till grund för serien (och den bok av Thomas Pettersson som kom för några år sedan). Det gäller som bekant att Olof Palme mördades av Stig Engström, som blivit känd som Skandiamannen. Trovärdigheten i det undandrar sig min bedömning - åtminstone är jag inte bättre skickad än någon annan att bedöma den. Här försöker jag säga något om TV-serien utifrån dess eget syfte.

Det är mycket påkostat och välspelat på de flesta håll, och en imponerande uppsättning skådespelare. Robert Gustafsson i huvudrollen har fångat Engström väl, även om han förstås får mycket hjälp av den mask han bär. Engström blir här en sorglig figur, som peakar tidigt i livet, både privat och yrkesmässigt, för att sedan bli omsprungen av yngre förmågor på Skandia, utsparkad ur lokalpolitiken i Täby och själv i vredesmod avtågad ur det privata umgänget. Han lever upp genom att hamna i strålkastarljuset som inblandad i Palmemordet, och ger intervjuer med viss förtjusning - så länge intresset för honom varar. Polisen är aldrig särskilt intresserad av honom, till hans förvåning och så småningom förbittring.

Ett tag leds utredningen av länspolismästare Hans Holmér, som här är närmast narcissist, och inte i första hand drivs av att klara upp mordet, åtminstone inte om det betyder att hitta vad som har kallats för "en ensam galning". Mikael Persbrandt har inte så mycket mask till hjälp som Robert Gustafsson, däremot en peruk som det är svårt att bortse från. Frågan är ändå om inte överkamningen, denna frisyrernas motsvarighet till nedtystande, bidrar till karaktäriseringen av honom. Överkamningarnas överkamning står dock Torkel Petersson för i rollen som Tommy Lindström.

De andra poliser som förekommer är mer av klassiska film- och TV-snutar som man kan se på söndagskvällarna i valfri reklamkanal. Här är de hjältarna som mot sin överordnade försöker driva en utredning som åtminstone i någon mån gör det som borde göras i förhållande till Engström. Peter Andersson spelar Arne Irvell och syns mest, fast Irvell går i pension redan 1987, men bäst är ändå Joel Spira som ständigt tugggummituggande Lennart Granström.

I gillestugorna i Täby umgås man över bridgebordet, och röker inte mindre än i polishuset. Där förekommer den bekant till Engström som blivit bekant som "vapensamlaren", och som anses ha ägt det vapen som Engström ska ha kommit över. Hans roll är egentligen inte särskilt dominerande, men i Magnus Kreppers gestalt blir han ändå en av dem man minns bäst, för så obehagligt överlägsen har man knappast sett någon vara sedan mobbarna i En komikers uppväxt.

Det är förstås en dramatisering av ett tänkt skeende, och i det ligger att vi är med i sammanhang som vi inte kan veta hur de i verkligheten var. Vi kan heller inte veta om det karaktärsmord som begås på Lisbeth Palme är korrekt, och serien visar för lite av henne för att man ska förstå varför hon gör som hon gör. Här har man tagit fasta på de underligheter som uppstod i utredningen i anslutning till hennes krav på hur förhör och konfrontationer skulle genomföras, och det är inte smickrande för hennes del, men verkligen inte heller för polis och åklagare.

Som vanligt i svenska TV-serier som skildrar sjuttio- och åttiotalen är det mesta väldigt brunt, inte bara gillestugorna i Täby utan också Skandias kontor och polishusets förhörsrum. Sedan blir det omotiverat ljust när det klipps till scener som handlar om Thomas Pettersson och hans arbete inför publiceringen av hans undersökningar i Filter 2018. För min del känns det nästan omotiverat att ha med de delarna överhuvudtaget. Även om han också spelas av en skådespelare känns det som om det bryter fiktionen och närmar sig dokumentären.

Annars är det som sagt sevärt, välgjort och påkostat. Men det är närmast obegripligt hur en produktion med denna budget kan låta bli att korrekturläsa eftertexterna. Det är inkonsekvent med stora och små bokstäver, särskrivningar och minst en roll som får fel efternamn.

116. Mänskligt villebråd

Efter ett skeppsbrott kommer en ung upptäcktsresande till en underlig ö, där en rysk greve har installerat sig i ett gammalt slott, och verkar kusligt van vid att ta emot folk som har hamnat där av denna anledning. Det visar sig att han har sina egna anledningar att vara gästfri, och de är inte trevliga alls. Kanske har tiden gått ifrån den här sortens film, men just denna går att se som kuriosum. Filmen bygger förresten på en novell, som ingick i en antologi som jag läste för några år sedan.

115. Arthurs Gesetz

Denna tyska serie är bland de svartare komedier jag har sett, men också bland det roligaste jag har råkat på under senare år. Arthur firar i första avsnittet sin femtioårsdag med att bli förnedrad såväl på arbetsförmedlingen som hemma, där hans shopoholic-hustru inte är nöjd, fast han har sågat av sig högra handen för hennes skull. Då kan man nämligen få ut försäkringspengar, om man inte blir avslöjad som bedragare, vilket han förstås har blivit. Resten är inte mindre svart eller absurt, utan snarare snurrar karusellen vidare allt vildare. Till det bästa hör att Arthurs hustru har en tvillingsyster som är polis, och att dessa roller spelas av samma skådespelare med stor inlevelse, inte minst när hon spelar mot sig själv i scener som filmas från två håll.

114. Babylon Berlin, säsong 2

De här åtta avsnitten fortsätter sömlöst från de föregående med att kommissarie Gereon Rath från Köln, utlånad till polisen i Berlin, fortsätter sin utredning om, ja, vad det nu är som händer. Det är förhållandevis rörigt, även om jag tror att det knyts ihop. Berlin 1929 är en intressant miljö - dekadent, förstås, men också politiskt orolig. Allt det påverkar den brottslighet som Rath och hans kolleger kommer i kontakt med.

Om något har förändrats i den här säsongen är det att Helga Rath, förmodad änka efter den äldre brodern Rath, som saknas efter händelser i slutet av första världskriget, kommer till Berlin tillsammans med sin son. Det gör att kommissarien får ett privatliv på ett annat sätt än han har haft tidigare, och om man uppskattar det är en smaksak.

Efter den mycket starka början tappar nog serien lite här. Den vill famna över mycket och vara både en deckarserie och en bred episk skildring av händelser i slutet av Weimarrepublikens dagar, och det kanske är för mycket. Men det vore också synd om en deckarserie som utspelar sig då inte skulle ta vara på möjligheterna att skildra samhället. Hur som helst är det fortfarande synnerligen påkostat vad gäller miljöer, rekvisita och annat sådant. Någon gång syns det lite för tydligt att det är datoranimerat, men det är verkligen en randanmärkning.

113. Death at Broadcasting House

En filmdeckare från 1934 skulle kunna vara onjutbar idag. Den här är för långsam med dagens mått mätt, men om man kan överse med det och se till fördelarna är den faktiskt njutbar. Det handlar om ett mord som begås på BBC under pågående direktsändning. En stor del av behållningen är därför att få se hur det gjordes radio på den tiden. Det som hela intrigen bygger på är att radioteatern sänder direkt, med aktörerna närvarande i studion - eller rättare sagt i olika studior beroende på vilken insats de ska göra och när. Föreställningen tas upp på den alldeles nya uppfinningen stålband, för att kunna radieras i efterhand till Imperiet. (I en särskild studio står det ett par tekniker och förser föreställningen med ljudeffekter, såsom skriande måsar och plaskande vatten.) Det hela är charmigt, inte minst dialogen som är rappare än jag hade förväntat mig, och som omgående och effektivt etablerar konfliktlinjerna. Någon karaktär är för mycket comic relief, men var säkert rolig när det begav sig. Utredningen och upplösningen är som i vilken pusseldeckare som helst från tiden, det vill säga helt orealistisk, men ändå fullt logisk inom genrens ramar.

112. Babylon Berlin, säsong 1

Något efter de flesta har jag nu sett första säsongen av denna tyska serie, som bygger på böckerna av Volker Kutscher om kommissarie Gereon Rath i Berlin. (Första säsongen är det här enligt den strömningstjänst jag har använt, liksom internationella databaser på nätet. När den gick på svensk TV kallades de två första säsongerna för första säsongen, och det som nu är tillgängligt där som andra säsongen är tredje säsongen på alla andra håll jag har sett. Nåväl, detta är alltså de första åtta avsnitten.)

Den här säsongen - för att återgå till saken - motsvarar ungefär halva den första boken, Den våta fisken. Den har jag faktiskt läst i original, och minns någorlunda väl. Det hade inte varit nödvändigt, för det har tagits ganska stora friheter både vad gäller handlingen och karaktärerna, inte genomgående till det bättre eller till det sämre, men det blir aningen förvirrande för den som har läst och gång på gång tänker "men sådär var hon ju inte alls".

Det utspelar sig i 1929 års dekadenta Berlin, där nazismen ännu inte blivit en rörelse att räkna med, men för oss som ser händelserna nu är det förstås ominöst att en familj har en sjuarmad ljusstake hemma och att familjefadern verkar ha ett komplicerat förhållande till fläskkött. Man får följa med kommissarie Rath både på arbetet och privat, och han rör sig verkligen i de mest skilda miljöer, ofta ensam, men annars tillsammans med antingen kollegan Bruno Wolter eller väninnan - för att inte säga för mycket - Charlotte Ritter, som bland mycket annat utför visst kontorsarbete för polisen.

Det är alldeles avgjort en modern TV-serie i tempo och teknik; numera kan man ju frejdigt datoranimera det man behöver av autentiska gatumiljöer med mera dylikt. Men det är också tydligt att man arbetar i en modern realistisk anda och visar allt som tänkas kan av lik, smuts, blod etc. Jag rekommenderar att man inte ser den här serien samtidigt som man intar sina måltider. Men annars kan den rekommenderas.

111. Brott i Paradiset

Folke Mellvig är nog mest ihågkommen för filmerna om privatdetektiven kapten Hillman, de där som alla har en färg i titeln. Mellan dem stack han in den här, där Karl-Arne Holmsten också medverkar. Han är ingenjör här och inte privatdetektiv, men han deltar ändå i lösandet av den ganska röriga gåtan. De som mest löser den, eller vad man ska säga att de gör, är Harriet Andersson i rollen som ung journalistpraktikant, och Gunnar Björnstrand i rollen som garvad kriminalreporter som har fått henne på halsen. Varje gång jag ser Gunnar Björnstrand i något tänker jag att han är oförtjänt bortglömd, i varje fall är han oförtjänt bortglömd som komisk skådespelare. Jag undrar hur mycket han improviserar, men oavsett det har han en fantastisk timing, och han och Harriet Andersson är stundtals oerhört bra tillsammans i en rapp dialog, där hon verkligen inte heller är bortkommen.

Handlingen är omöjligare än vanligt för att vara en svensk femtiotalsdeckare. Allt som kan sammanträffa gör det, men amatördetektiverna drar ändå inte de rätta slutsatserna. Polisen ger amatörerna allt utrymme dessa kan önska sig, så att det mot slutet blir farligt på allvar. Behållningen är som så ofta tidsfärgen, där jag fastnar för Gunnar Björnstrands duffel och vita SAAB 92 eller möjligen 93. I skurkroller syns bland andra Torsten Lilliecrona (före farbror Melker) och Bengt Eklund (som också var med på Saltkråkan, som handlaren Nisse Grankvist). I småroller förekommer också Birgitta Andersson och Inga Gill, båda lätt enfaldiga men närmast oförglömliga.

110. Herkules Jonssons storverk

Den första TV-julkalendern i färg, från 1969, var alldeles tydligt en påkostad kvalitetsproduktion. För manus, regi och en av huvudrollerna stod Tage Danielsson, och även i övrigt är det hög klass på de medverkande. Inte minst i huvudrollen som Herkules har man gjort ett fynd i barnskådespelaren James Dickson. (Han hör förresten till den göteborgska släkten, där de flesta män verkar döpas till James.)

Upplägget är att Tage Danielsson spelar Olle Jonsson, bilmekaniker, och James Dickson hans son, Herman, som ibland genom hustruns/moderns uttalande av trollformel förvandlas till Bara Jonsson respektive Herkules Jonsson. Till förvandlingen hör att Bara, i vuxen gestalt, har ett barns inställning till saker och ting, med Herkules, i barnkropp, är den vuxne och förståndige. Dessutom är han kapabel till storverk, som ibland verkligen är sådana, ibland skäligen enkla prestationer. Varje sådant tar två avsnitt, så det blir tolv stycken. Det sista låter man dra ut över tre avsnitt, eftersom kalendern på den här tiden började första advent, och 1969 innebar det att det behövdes 25 avsnitt för att komma fram till julafton. (Mot slutet är det juligt så det räcker, men fram till dess utspelar det sig vid varierande tider under året.)

Behållningen med att se denna produktion idag är inte intrigen, utan tidsfärgen, och till viss del att se stora skådespelare i små roller.

Förmodligen var det fullständigt vardagligt att se ett kök av den här sorten 1969, men nu skulle det framhållas som retro av varje mäklare:

Den bildade familjen Jonsson har dubbla uppslagsverk i teakbokhyllan:

och mamma jobbar på någon sorts bananfirma med tidstypiskt kontor:



I skolmatsalen serveras mjölken i individuella tetror med sugrör (även om det just här är Herkules som får gå och handla):



och femmor och tior var förstås av papper:



Man kan också få lite bilnostalgi (Peugeot 404, SAAB 99, Volvo PV):



lite litteraturnostalgi, när mamma läser Dorothy Sayers (med omslag av Per Åhlin, som också gjort vinjetten till serien):



Bland det påkostade finns medverkan av helikopter och kustbevakningsbåt, och så lyckas Herkules avvärja ett tågrån, så att generaldirektören för SJ Lars Peterson får tillfälle att medverka som sig själv och överlämna en resa till Malmö med nattåg (och dagtåg tillbaka), vilket ger tillfälle till tågnostalgi både ombord:

och på Malmö C:



Man kan också reflektera att Herman har ganska mycket packning med sig för bara en dygnslång resa:











Senare hamnar han på en mannekänguppvisning (där modeskaparen sövs ner med kloroform, vilket man kunde tänka sig vore ett fall för polisen), och där spelar ingen mindre än Gunnar Svensson piano:





Vid ett besök i Gränna gästspelar äkta paret Margreth Weivers och Bertil Norström:



och i avsnitt 21 kan man roa sig med att jämföra gatubilder från Torshammarvägen på Lidingö med hur det ser ut idag:

Fruktaffären har alltså fått ge plats åt en begravningsbyrå, och att posten inte finns längre är ju inte något att förvånas över.

Veteranbilen ställs i ordning i de första avsnitten, och körs av Herkules. Om man tycker det är konstigt med en åttaåring som kör bil så får man noga reda på att han har körkort när han stoppas i en poliskontroll:

Som sagt, det finns en hel del roligt att titta på, men det känns att tiden har gått, både på gott och ont.